”Något att minnas” av Niki Lindroth von Bahr på Färgfabriken
På Färgfabriken kan man just nu se en utställning som är uppfriskande som en kall vindpust inne i ett unket rum, berörande som den bästa kulturen ska vara och imponerande som ett mycket välgjort hantverk. Niki Lindroth von Bahr har skapat en värld av förmänskligade djurfigurer, en fabel placerad i en mycket igenkännbar svensk vardag. Utställningen består av minutiöst framställda miniatyrscenerier i dockskåps- eller skulpturform. Likheterna med de mycket sympatiska miniatyrvärldarna befolkade av möss av Anonymouse,som under senaste åren poppat upp i gatumiljön både i Göteborg och i Stockholm, är påfallande. De små skulpturala scenerna visar sig vara sammanlänkade med ett antal kortare filmer, där en större berättelse vävs fram. Lindroth von Bahrs skapelse är till skillnad mot Anonymouse en mera ödesmättad och vemodig historia. Ett gäng skalbaggar arbetar på CERN och har lyckats skapa ett svart hål i sin partikelaccelerator. Först brister baggarna ut i festligheter för att strax inse att man skapat alltings undergång, festen övergår i ångest och skalbaggarna och pupporna sjunger och ber till Gud i kör. Ett hotell befolkat av fiskar marknadsför sig som ett ställe som man stannar länge på och riktar in sig på de som ingen vill umgås med, eller de som inte vill umgås med någon och andra ensamma existenser. Ett par möss städar på en hamburgerrestaurang och brister plötsligt ut i en hollywoodsk musikaldans. En politiker i form av en mullvad berättar att drottningen har hittat en annan och flyttat ut ur landet. En mördarsnigel sitter på en läkarmottagning och skönjer undergången. En hund arbetar med att packa upp varor på en matbutik, sjungandes om sin börda. Snart uppenbarar sig ett hål i golvet till butiken och allting tar slut. En fågelpappa står med sin son på ett zoo då fågelbarnet börjar sjunga en visa om satan som ser allt du gör. En lastbil kör i mörkret och kör sedan över kanten på den lösryckta platta där en del av djurens samhälle snurrar runt och runt sin axel. Den platta biten av djurens värld svävar ut i rymden.
Lindroth von Bahrs utställning är genialiskt tankeväckande och inspirerande och man kan troligen läsa in allehanda perspektiv allt efter den personliga läggningen. Själv är jag glad över att äntligen få se konst som inte följer den gängse normen med den knippe av modeteorier som obligatoriskt brukar serveras publiken. Fabeln är tacksam på det sätt att den tillåter oss alla, åtminstone oberoende av hudfärg och mestadels också kön i det här fallet, att identifiera oss med den mänsklighet som träder fram. Tänk om vi kunde sträva efter att slippa kategoriseringarna även utanför fabelvärlden?
”Något att minnas” är en underbar framställning av en en slags existentiell ångest som vilar över en tillskruvad, modern, svensk vardag. Vardagen som ett smått absurt skådespel. Allt som vi människor, eller de djur vi är, skapat framstår som så fjuttigt och smått, som små dockskåp inför universums oändlighet och absoluthet. ”Något att minnas” är också en fenomenalt välgjord utställning. Miniatyrerna är perfekta och filmerna mycket välgjorda. Musiken som ackompanjerar vissa scener passar med sin oskuldsfullhet och andlighet perfekt till berättelsen och temat. Fabler och godnattvisor, en utställning för de vuxna i rummet? Ja, alla gånger, för den här vuxne(?) åtminstone. Jag njuter mig igenom hela utställningen och mitt hopp om samtidskonsten tänds med en liten låga igen.
Susanna Holmén Waris
