I tisdags blåste det ishavsvindar samt regnade småspik, katter, hundar och fula kärringar, när Uffe och jag besökte Nationalmuséets utställning Lust och Last. Snusk och skabrositeter hade utlovats och vi skulle tom få testa våra moraliska gränser. Sådant är ju alltid intressant.
Vi samlade krafter på Nationalmuséets underbara restaurang och tog oss rödkindade an utmaningen. Jag vet inte om de röda kinderna behöll sin färg, eller om våra blickar var så mycket mera glansiga än innan, när vi efter någon timma stegade ut från utställningen. Jag antar att vi som har vuxit upp med framväxten det översexualiserade mediala samhället inte blir så lätt chockade.
Lars Nilssons ”He Was An Assman, I Guess” var rolig att se live. Foto: Nationalmuseum
Jag hade innan läst indignerade recensioner från genusmedvetna, företrädesvis kvinnliga skribenter på vänsterkanten om bristen på genusperspektiv, queerteori och annat, som jag är ganska säker på de flesta av konstnärerna bakom de visade verken aldrig kommit i kontakt med. Andra skribenter tyckte att muséet var besvärande pedagogiskt i just sina försök att sätta den äldre konsten i ett sammanhang. Min åsikt är att, speciellt om man inhandlade utställningskatalogen och tog del av den (vilket man kanske tom borde ha gjort före besöket), fick en bra miniutbildning i hur relationen till sex, nakenhet och inte minst, den kvinnliga kroppen har sett ut genom seklerna i den svenska och västerländska, främst europeiska konsten. Jag tycker att själva faktumet att den sk ”manliga blicken” är dominerande i verken som presenteras, illustrerar tydligt hur just den nämnda relationen har sett ut.
Carl August Ehrenswärds ”Gör Alla Rätt”. De båda herrarna Johan Tobias Sergel och Carl August Ehreswärds verk fanns i långa serier och tillhörde de mer bisarra inslagen. Foto: Nationalmuseum
Queerperspektiv? Foto: Nationalmuseum
Michelangelos ”David” ingår inte i utställningen mer än som kopia. Under 1800-talet pysslade man tydligen med att täcka över könen på statyer med fikonlöv och i England hade man tom en fd jurist, som åkte runt i Europa och inventerade fikonlöv. Foto: Nationalmuseum
Som yngre minns jag att jag just reflekterade över dominansen av kvinnliga, mycket ofta nakna och sexuella, objekt i konsten. Min reaktion var att måla mannen som objekt. Då målade jag sångaren Sebastian Bach från sleaze/pudelrockbandet Skid Row i en utmanande pose, men tydligt åtsmitande jeans. Jag har fortsatt med mina porträtt på framför allt Marilyn Manson, som jag använt som objekt och musa. Intressant att notera är dock, att dessa båda herrar har en hel del femininitet över sig, i alla fall på pappret…jag vet inte själv varför det har blivit så. Jag önskar att allt fler kvinnliga konstnärer avbildar mannen som objekt.
”Sebastian Bach”, Susanna Varis 1991
En annan reflektion är, att under tider av hårdare moralisk snålblåst och kanske framför allt starkare dominans av den kristna kyrkan, tycks den förtryckta sexualiteten vilja pocka på än mer i konsten. Kyrkan har genom sin sexual- och kvinnoskräck genom seklerna lämnat djupa spår både i samhällsmedvetandet och konsten. De antika gudarna, som också lyfts fram som exempel i utställningen, avbildades ofta helt eller nästan nakna och i komprometterande positioner. Kristna motiv innehåller mera sällan nakenhet eller sexualitet, om det inte är en förfasad Susanna i badet eller den ”fallna kvinnan”, ofta i form av Maria Magdalena.
Fiskande, nakna putti i tidig kristen konst. Golvutsmyckning i basilikan i Aquileia
”Susanna i Badet”, Kunsthistorisches Museum Wien
Maria Magdalena i Kunsthistorisches Museum, Wien
Madonna i tidningen Interviw. Madonna är en av de artister som redan tidigt i sin karriär utmanat de kyrkliga föreställningarna angående nakenhet, sexualitet och kvinnan som en sexuell varelse. Jag minns att hon på 80-talet sade att krucifix var i hennes ögon sexiga, ”Det är ju en naken man på dem…”
