På kort tid har två mycket kända bloggare visat sig vara fejkade personer. Engelskläraren Amina Abdallah, som skrev bloggen ”A gay girl in Damascus” och som påstods ha blivt kidnappad, visade sig vara en manlig amerikansk doktorand. Paula Brooks, den lesbiska kvinnan bakom LezGetReal.com, var egentligen en manlig, 58-årig, pensionerad byggarbetare från Ohio. Dessa två hade enligt ryktet dessutom flörtat runt på nätet ovetandes om att dom i andra ändan inte alls hade en annan lesbisk dam. (Sådant pågår ju medans du läser detta på allsköns dejtingsidor och flåslinjer jorden runt, så inget nytt med detta, förutom att det nu var två fejkbloggare som var inblandade.)
”I didn’t start this with my name because … I thought people wouldn’t take it seriously, me being a straight man”, säger Bill Graber, som han egentligen heter.
”Amina Abdallah”, eg Elena Lecic
Bill Graber
Jag har funderat och funderat och kommer inte till någon slutsats om detta är bra eller dåligt. Fejka en personlighet för att göra sin röst hörd. De flesta borde vid det här laget vara mycket väl medvetna om att cyberspace verkligen inte i stora delar är någon sanningens och kunskapens källa och trenden med fiktionella biografier om historiska personer har fört in nätets och filmens halvfiktionella verklighet också i litteraturens värld.
Alla vi försöker modifiera vår sanna person och verklighet till att framstå som lite bättre eller lite häftigare/glamourösare/intressantare än det är. Datorer, internet, facebook, photoshop och bloggar ger oss en fantastisk möjlighet att antingen putsa till verkligheten lite, eller att skapa oss ett helt nytt alterego. Offentliga personer och kändisar utvecklar ju ofta en slags image, en personlighet som man har som den offentliga människan, medan man kanske är tom mycket annorlunda privat. Jag tror att det i grunden handlar om samma sak för oss alla vardagskändisar, dvs alla som på något vis visar upp sin person på nätet.
Pontus Hultén hade absolut rätt i sin spådom om allas femton minuter av kändisskap. (Andy Warhol var en perfekt pusselbit i konstens utveckling vid den tidpunkten, jag tror faktiskt inte att den gode Andy begrep själv vad han höll på med. Etablissemanget omkring behövde Andy och han spelade med, men det är ett annat ämne…)
Annonskampanjer i bloggform med en fejkad, uttråkad, självmordsbenägen överklasbrutta, kravet på fler och mest läsare för annonsernas skull…businessen har intagit den ”privata” sfären från ett nytt håll. Den unga publiken tillbringar sin tid vid sina manicker, inte tittandes på tv och allt detta sammantaget leder oundvikligen till fejkat innehåll i jakt på besök.
Kissie
Sveriges största blogg, med den påstått påhittade figuren Kissie, sägs nu vara mestadels fejk. Man måste konstatera att Alexandra Nilsson, som Kissie egentligen heter, har gått mycket långt i sitt fejkande av sitt alterego. Jag ska inte ge mig på hennes utseende, då hon förmodligen numera lider av anorexi, en sjukdom jag själv drabbades av när jag var yngre, men mycket av det som återstår av hennes arma kropp är inte äkta. Jag kan hoppas att inte allt som står om hennes liv heller stämmer, men det som är oroande är att många unga flickor ser henne som en idol och någon att leva upp till. Anorektiska ideal uppnådda med en barnmats- och spritdiet är inte något som ungdomar bör rekommenderas. Så även om Kissie själv fejkar, så finns det människor som läser hennes blogg och kanske tar efter. Kissie säger att hon inte har skrivit kontrakt på att vara en förebild och det beskriver hur man mer och mer identifierar sig som ett varumärke, snarare än som person.
Även när man söker ett arbete ska man putsa till sitt varumärke på nätet och helst ljuga på anställningsintervju (programmet Jobbjägaren, kanal 5) för att sälja in sig själv. Ingen tycks intresserad av sanningen längre. Arbetsgivare vill höra om positivitet, gillande av utmaningar och felfrihet, hellre än sanningen. Skvallertidningar säljer snaskiga halvsanningar och lögner, bloggare fejkar sina liv. När vi alla nu är varumärken så blir ju så klart marknadsföringen viktig. Allt går att sälja med mördande reklam.
Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om allt detta, det är som det är. Jag efterlyser inte en allt genomsyrande ”äkthet”. Det här är bara några funderingar kring den uppståndna upprördheten över fejkade bloggar. Det kan också ses som en liten hint om att de nya medierna, bloggar och twitter, kanske inte har den kommande rollen som dominerande nyhetskällor som påstås. Ett bra redaktionellt arbete och en sållning i det massiva informations- och nyhetsträsket önskar i alla fall jag även i fortsättningen. Jag hoppas att det kommande generationerna, 80- och 90-talisterna, också inser värdet av detta.
Jo, jag kommer just på att jag har ju ett eget fejk-alterego: Lizabeta K. Ludd, art star:
http://www.myspace.com/551798621
Lizabeta K Ludd
Bra skrivet av dig. Det finns mycket märkligt där ute på nätet.
Det finns mycket märkligt där ute på nätet. Så det är bra att du beskriver det där fenomentet., äkthet och vad det innebär.
Tänk så mycket märkligheter som finns att beskriva ite på cyberspace. Det är bra att disussionen om äkthetens vara eller ickevara kommer upp på agendan. Diggar dina texter mer och mer. Detta är verkligen du.