Löpsedlar. Riktiga och falska som på olika sätt fått stor uppmärksamhet. / Wikipedia / CC BY 3.0
Varifrån kommer manin med berättelser? Är det från mediakonsulter som intalat allt och alla att det numera gäller att ha en berättelse? Du är ett varumärke, eller ni är ett parti. Du måste ha en berättelse som folk vill köpa och partiet ska ha en berättelse om framtiden.
På min tid var berättelser lika med sagor. Numera kallas nyheter för berättelser. Eller är de numera precis det som beskrivs, påhittad historia?
Jag kan tänka mig att detta är ett tecken på den anglofiering av svenska språket som ständigt pågår och följdaktligen en översättning av story och storytelling. Expressen har en slogan ”berättande som berör” och det är väl grundidén, som även den härstammar från den aglosaxiska världen ”döda aldrig en bra story” (med att förstöra den med sanningen). Berättelser som folk förväntas bli berörda, chockade (nakenchocker ex vis) eller rasa över (tittarna rasar över… fyll i önskad företeelse i tv-världen). Nyhetsredaktioner och medier är inte så intresserade av sanningen, de är intresserade av att sälja lösnummer.
Uppenbarligen vill vi läsare och mediekonsumenter snällt bli matade med dessa bra berättelser, eftersom det är det som säljer.
Kan vi lita på att din artikel inte är en berättelse Susanna? kanske har du en dold agenda här som att berätta berättelsen om berättelsen där berättandet tar en alternativ väg (puh).
Sagan om berättelsen om historian. Det är berättelsen om mig. Sagotanten som berättade historier.
Pingback: Från marxism till identitetspolitik | Susanna's Crowbar