Metallica
Idag blir det nostalgikväll. Ja, eller nostalgi och nostalgi förresten, alla inblandade är ju i högsta grad aktiva fortfarande. Jag talar förstås om den stora hårdrocksfesten ikväll, med Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica på SVT. Finfint initiativ av den statliga televisionen att sända sex timmar thrash-metal! Jag hade gärna velat vara på plats i Göteborg, men när biljetterna släpptes var läget ett annat. Jag trodde att jag skulle vara i tryggt förvar från världsliga frestelser och synd på min arbetsplats. Nu blev jag ju hemma istället och det är därför mycket glädjande att SVT för en gångs skull bryr sig lite om en maratonsändning som inte handlar om sport. Detta bevisar ju visserligen att thrashen har slutgiltigt blivit folklig, en angelägenhet för allmänintresset så att säga. Inte mig emot, jag har aldrig haft behov av att tillhöra några exklusiva små kotterier med koll.
Jag ca 1986
Till en början var dock en som uppskattade thrash medlem av en rätt liten klubb (med koll). Under det färgglada och hårsprejsindränkta decenniet blommade denna genre ut i full prakt. Jag lyssnade på lite allt möjligt i början av 80-talet, jag gled bort från barndomens ABBA och disco till Blondie, new wave, synth och även psychobilly. Från Blondie var inte steget långt till punk, samtidigt som jag började få upp ögonen för hårdrock. Thrashen kombinerade dessa två, jag blev störtförälskad. Metallica kapade åt sig mitt hjärta, men jag lyssnade gärna även på annan thrash och exempelvis Discharge och G.B.H. Min musikaliska langare på den tiden var min bästis Sarijaanas ett år yngre bror, Sami. Det var från honom som alla braiga musiktips kom och som jag kunde låna skivor från (och igenom). Detta utspelar sig ju på den tiden då fildelning skulle ha inneburit en delad filbunke. På den tiden höll vi på med blandband, kassetter som spelades in med personliga favoriter och delade. Eller så lånade man en lp-skiva från en kompis och spelade in den på kassett. Kvalitetsmässigt rätt kasst, men det fick duga.
Utseendemässigt var mina tonår oftast en katastrof, men jag tilltalades mer av punk-estetiken.
Jag och Pia ca 1987
Jag råkar bara blunda och är inte full eller knarkig. Vi var ordentliga flickor på den tiden.
Musiken har funnits i mitt hjärta sedan dess och ikväll blir det fest! Det sägs att de flesta människor fastnar i sin musiksmak vid det som de lyssnade på när dom var kring 20, att de musikaliska preferenserna präglas då och ändras inte så mycket. Till viss del stämmer det in i alla fall på mig. När jag blev närmare 25, slutade jag att ta in ny musik. Sedan kom jag in i ett mycket destruktivt förhållande som gjorde att jag dels helt slutade måla och hade absolut ingen energi till att ta in impulser utifrån. Därför missade jag t ex Marilyn Mansons uppgång stort sett helt och hållet. Jag minns att jag hoppade och studsade till Mobscene på radion i min gamla lägenhet och tyckte att det lät tokbra, men jag orkade aldrig spinna vidare på något. Förhållandet sög all min tid och energi. Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Ikväll blir det thrash-party som jag kommer att uppleva i ett förhållande som jag nog aldrig ens föreställde mig att jag kunde ha.
Slayer och Marilyn Manson i färd med att förleda nya generationer?
Så bra att du påminde mig om kvällens begivenheter Susanna. Jag hade nog annars trott att ”Big 4” skulle varit ett agrikulturellt program om får och fårskötsel som skulle sänts till hugade bönder med intresse för dessa dumma kritter. Om nu vänner av ordningen tror att jag antyder att detta intresse skulle vara av sexuell natur, misstar de sig dock grovt. Det finns faktiskt människor i det här landet som finner nöje i att sitta och titta på får i sex timmar, tro det eller ej.
Jag tror att du har tittat för mycket på den där evighetsreklamen med det svarta fåret.
Antyder du att svarta får skulle vara mindre värda än vita? Vet inte hur jag ska tolka detta men lite oroande är det nog. Sveriges fårfarmare skulle nog inte vilja ta i den frågan med tång men de skulle säkert ställa upp som finansiärer om man kom och la fram filmprojektet ”Dolly Does Dallas”.
Jaha, då undrar jag verkligen var genuspedagogiken på Lantbruksuniversitetet har tagit vägen? Denna sorts sexism skulle inte ses med blida ögon av ansvarig genuspedagog för kursen ”Klövdjur i en intersektionell genuskontext 7 p”.
Den finns där i form av kurser som 12 poängskurs i ”Logdans – en rural sedvänja i ett genushistoriskt perspektiv under 600 år” då man går igenom logdansens historia och utveckling i ett genusperspektiv. I slutet av kursen får man lära sig några icke politiskt korrekta fraser, i varje fall om man ser med Tina Rosenbergs ögon, när delkursen ”Får man lov till en låt av Family Får” ger en adekvat upplysning om raggningsrepliker i ett logperspektiv. Då kan vi ju slippa kommersiellt skräp som ”Bonde söker fru” i fortsättningen.
Det är en lättnad att höra. :)
Det var bra och en rolig text förövrigt däruppe. Men fårdebatten lämnas därhän – roas så väl av ert prat ovanför här. kramis på eder gulissar.