Dagen blir till kväll. Man vilar, tar lite thé och macka, läser tidningar, lyssnar till de hastiga, piskande regnskurarna, njuter av vilan. Plötsligt läser man något obegripligt på Facebook. En arbetskamrat som igår, efter många vedermödor, blev far för första gången , skriver att barnet har gått bort.
Vadå gått bort? En nyfödd kan inte dö. En nyfödd får inte dö.
Tiden stannar och allt blir en klump i halsen. Att det inte finns någon rättvisa i världen visste jag redan, men livets och dödens villkor kan ändå kännas så fullkomligt brutala och hänsynslösa. Naturen är grym. Den har ingen avsikt, ingen vilja. Det finns ett program som livet följer, men naturen hyser inget medlidande och styrs ibland av slumpen.
Jag känner en sorg, för min kamrat, men också en gammal sorg som triggas igång. Sorgen efter missfallen. Jag kunde svårligen bli gravid och när jag ändå blev det, verkade det omöjligt att få det att fortgå. Jag gav upp efter några år och vi hade slitits isär långt innan. Om vi nu någonsin var nära. Sedan dess är jag än mer ointresserad av barn än jag var före graviditeterna och nu ligger jag ju här och läker såret efter livmodern.
Jag hoppas att min arbetskamrat och hans familj återhämtar sig och att de snart ska orka hoppas igen. De är unga, de har tid på sig än och jag hoppas innerligt att allting ordnar sig med tiden. Förlusten och sorgen kommer alltid att finnas där, men det kan kanske finnas plats för en annan glädje och ett annat hopp igen…
Ett fint inlägg, tack!