Darfurnica av Nadia Plesner.
Ni har kanske hört talas om konststudenten Nadia Plesner, som stämts av jätteföretaget Louis Vuitton på hela 240 000 euro? Plesner har enligt Louis Vuitton gjort sig skyldig till kränkning av deras immateriella rättigheter när hon i en målning avbildat en väska som liknar en av företagets produkter. Plesner har i januari dömts att betala Louis Vuitton 5000 euro per dag om hon visar upp sin målning offentligt.
I sin målning Darfurica (en pastisch av Picassos Guernica) finns ett svältande barn från krigets Darfur. Barnet håller i en väska, misstänkt lik en av Louis Vuittons modeller och en liten hund, misstänkt lik Paris Hiltons Tinkerbell. Plesners målning är en mediekritisk protest mot krig och grymheter och hur t ex en pågående svältkatastrof drunknar i mediebruset av kändisars senaste outfits och andra ytligheter.
Nadia Plesner. Foto: javano100
Louis Vuitton-väskan som striden gäller. Foto: mlibysvensson.com
Plesner har med sina produkter, bl a t-shirts under kampanjen ”Simple Living” redan dragit in hundratusentals euro, som går till hjälparbetet i Darfur. Besök kampanjen och handla produkter här:
http://www.nadiaplesnerfoundation.org/page/page.php?id=home
Det ironiska i kråksången är att företaget Louis Vuittons stämningar mot Plesner enbart ökat uppmärksamheten på problematiken i Darfur, ökat försäljningen av Simple Living-produkter mångfalt och förmodligen bidragit till att svärta ner företagets varumärke som ett ogint, maktfullkomligt och tondövt företag, som hellre månar om sitt glamourösa varumärke än bidrar med minsta lilla tumnagel till att förbättra världen en smula.
Jag är kluven till immaterialrätten i situationer som sådana här. Självklart har företag rätt till sina logotyper och produkter och hur de framställs, men hur löser man frågan med att man effektivt kan strypa yttrandefriheten vid t ex konstnärliga framställningar som denna? Det är fascinerande hur moderna företagslogotyper börjar bli mer värdeladdade och heliga än någonting annat i samhället. Företagen kräver att få dirigera allt och alla när det gäller deras logotyper. Dessa ska enbart laddas med den sortens värden som företaget bestämmer. Allt med syfte att sälja produkterna till alla de människor man önskar att dirigera.
Jag har länge haft en idé på ett verk där ett antal olika varumärken skulle ingå, den är tom upskissad på duk nu. Jag vet inte om jag kommer att färdigställa den, eller i den formen. Men några 240 000 eurosböter har jag inte råd med.
Balansen mellan imaginär rätt och konstnärlig eller medborgerlig rättighet att få uttrycka sig i konst och i debatt blir med ens riktigt komplicerad. Jag kan förstå att om man äger rättigheten till en produkt så vill man veta hur och var den används för att inte själva användandet ska skada varumärkets eller företagets image, men samtidigt måste detta vägas mot det fria ordet i konst och debatt. I det aktuella fallet är det dock ganska glasklart vem som sitter med svarte petter och vem som kanske har den större rätten i just det här sammanhanget, en ledtråd – det är inte Louis Vuitton som kanske har alla indianerna i kanoten. De fantasisummor som i sammanhanget framförs som skadeståndskrav gör det hela än mer bisarrt och kanske en aning smaklöst. Som du skrev, det kanske inte direkt gör att man fattar mer sympati för företaget bakom dessa idéer. Det hela visar egentligen bara västvärldens och också vårt eget dilemma. Vi värnar om det fria ordet, vi hyllar oss själva för att vi uppnått något så aktningsvärt men vi gör lite eller ingenting för att upprätthålla denna rättighet som vi tyvärr tenderar att se som självklar.