Ann-Charlotte Marteus. Foto: Robban Andersson
Peter Kadhammar. Foto: Wikipedia
…står Ann-Charlotte Marteus för på ledarsidan i gårdagens Expressen. Return of the äkta mansgris heter kommentaren hon skrivit angående Aftonbladets Peter Kadhammars kolumn: Omöjligt att försvara sig mot fruntimmer.
Peter Kadhammars artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article13727617.ab
Ann-Charlotte Marteus:
http://www.expressen.se/1.2582924
Jag vet inte om Marteus tänker på det, men hon bekräftar med sin artikel exakt det som Kadhammar skriver.
Visst, Kadhammar sticker ut hakan, men kan eller får inte kvinnor och framför allt feminister kritiseras? Det inger inte särskilt förtroendegivande intryck att vid minsta ifrågasättande drämma hela den feministiska kampen sedan ett sekel tillbaka kryddat med osakligheter (ingenstans påstår Kadhammar att ”förtryck av kvinnor är i högsta grad en myt”) i huvudet på varje meningsmotståndare.
Det återstår en hel del jämställdhetsarbete, men en feminist idag ska bekänna sig till en ideologi vars gruntes är ”kvinnor som kollektiv är underordnade män som kollektiv”. Ovanpå detta byggs sedan en världsbild som utgår ifrån två var för sig homogena grupper; kvinnor och män. Efter Tiina Rosenberg och genusteorin finns det numera även en till kategori; hen( http://www.susannavaris.com/blogg/2011/07/tanka-fritt-ar-stort-men-tanka-ratt-ar-storre/). Dessa grupper tillskrivs uppsättningar av egenskaper, som man menar finns där som sociala konstruktioner, men inte i någon mån som biologiska egenskaper. Även föremål tillskrivs en genuskodning; (http://www.susannavaris.com/blogg/2011/09/en-trumpet-ar-inte-alltid-en-trumpet/). Grovt generaliserat kan sägas att de kvinnliga egenskaperna värderas högre i feministiska sammanhang (helst hos pojkar och män), de traditionellt manliga egenskaperna ses ofta som något problematiskt, om det inte är en flicka eller kvinna som uppvisar dem. Efterhand har man insett att de två-tre grupperna inte är helt homogena och infört begreppet intersektionalitet. Det innebär i korthet att man studerar t ex kön + socialgrupp, eller kön + religionstillhörighet samtidigt. Man har alltså insett att en människa inte enbart är sitt kön, som ju för övrigt är en ren tankekonstruktion, som varje människa dessutom ska kunna välja fritt…(jag förstår helt och hållet vad Peter Kadhammar menar när han skriver att de feministiska teorierna kan ”bli så snåriga att den oinvigde inte begriper ett jota”.)
Den moderna feminismen och genusteorin och deras fortplantning bland annat i den akademiska världen kan och bör visst granskas och kritiseras. Om feminismen ska kunna överleva som ideologi måste den även tåla kritik och kunna bemöta den med annat än hänvisningar till historiskt förtryck av kvinnor.
– : – : – : –
Sanna Lundell. Foto: Aftonbladet.se
Bara ett litet tillägg, en liten reflektion kring debattklimatet: Sanna Lundell skriver i en krönika i dagens Aftonbladet om Quetzala Blancos och Isabella Löwngrips möte i Malous morgonsoffa följande:
”Quetzala berättade ärligt och självutlämnande om sin okontrollerbara ilska som ett par gånger resulterade i att hon misshandlade sin pojkvän. Både psykiskt och rent fysiskt.
Hon satt där i plyschsoffan mitt emot hundögda Malou och berättade om skammen och skulden efteråt, om allt det där förbjudna, fula, svarta och geggiga som finns i oss människor. För den där ilskan som Quetzala beskrev den bor hos ganska många av oss, för att inte säga alla, emellanåt och det var befriande och vackert att höra henne berätta om den rätt upp och ner.”
Jag undrar om Sanna Lundell hade kallat det befriande och vackert om en man som misshandlat sin kvinna hade suttit i nämnda soffa och berättat. Låt mig gissa på att hon inte hade det.
Malin Ullgren
Ett annat exempel från slutet av september; Malin Ullgren recenserar Jane Eyre i DN:
”Ingen man är så långt ifrån Mr Rochester som pappagruppens hängivne kille. Det finns inga sexuella raster att lägga över honom. Han är tillgänglig. Han skrattar. Han har ingen historia äldre än ett årsgammalt barn. Han står på knä, men inte för en kvinna. Han blir suddig i könskonturerna och därmed irriterande.”
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/mannen-vi-aldrig-slutar-alska
En manlig recensent som dristade sig till att beskriva nyblivna mammor som fullkomligt avtändande skulle inte få vänta länge på reaktioner. Malin Ullgren har ju, som tur är en förklaring till varför hon resonerar så här: det beror på vilka mallar man haft när man växt upp. Med nya mallar kommer kommande kvinnogenerationer att tända på småbarnspappor. Så säger genusteorin. Allt handlar ju om konstruktion, inte biologi.
Hanna Hellqvist. Foto: sverigesradio.se
Hanna Hellqvist i samma tidning, angående Quetzala Blanco/Isabella Löwengrip:
”Känns det inte igen? Obekväma kvinnor, kvinnor som inte är glada och tacksamma är skitjobbiga. Hysterikor kallades de förr i tiden. Nu är de dåliga förebilder.”
Vem uttalar att obekväma, icke-glada och otacksamma kvinnor är skitjobbiga? Jag har inte läst en enda manlig skribent (bortsett från i bloggosfären förstås) som skulle ha uttryckt sig i de termerna på jag vet inte hur länge. Däremot ett antal kvinnliga skribenter och journalister som har åsikter om andra kvinnor.
Alice Eggers
Alice Eggers recenserar Jan Lööf i Aftonbladet:
”Det är knasigt med Jan Lööfs (o)kvinnosyn. Att gå genom utställningen är att se pojkar som blir till män som blir till farbröder och skapar relationer till andra pojkar som blir till män och farbröder.
Det är berättelser som måste få finnas och på många sätt är allmängiltiga. Inte förrän jag läser Lööfs samlade serier – volym tre blir jag förbannad. I en bild står en yppig kattflicka med kort hår och händerna i sidorna och säger: ”Och så glöm inte att det måste vara lika många tjejer som killar i boken! Annars väntar spöstraff!”. Det är inte roligt, det är inte på skämt, man har förverkat sin rätt att driva med feminister om man i det närmaste exkluderat kvinnor ur sin konstnärliga produktion i över fyra decennier.”
Pia Bergström
Pia Bergström recenserar Leif G W Perssons bok Gustavs Pojke i Aftonbladet och kan inte begripa sonens inställning gentemot en manipulerande och med martyrskap kontrollerande mor:
”De två mest laddade delarna i Gustavs grabb har båda med svek, kränkning och upprättelse att göra. Den ena handlar om hur hans mamma ger honom morfaderns stora gröna kassaskrin, för att han ska få ha sina hemligheter ifred. Men mamman, som har en extra nyckel, läser hans dagböcker och konfiskerar sedelbuntarna han tjänat på att olagligt sälja smuggelsprit och cigaretter på sitt första sommarjobb. Han förlåter henne aldrig.
Oförsonligheten, ja hatet, mot mamman som består till hennes död 2009 är en av de saker jag inte riktigt kan förstå i boken. Mor och son för ett krig, men det är uppenbart att sonens senare val av vänner, livsstil och drivkrafter i karriären egentligen gör honom mer till mammas pojke än Gustavs grabb.”
Kvinnor är ju per definition goda. Det är ändå tack vare mamman som sonen får en karriär och lyckas. Något annat är otänkbart.
Detta är ett axplock exempel från de senaste veckornas tidningsläsning. Den totaldominerande manligheten och de på undantag satta kvinnorna lyser med sin frånvaro. Snarare är det feministiskta perspektivet standard på särskilt DN:s och Aftonbladets kultursidor.
Den ”intellektuella” gräddklickens variant av feminism eller andra idérelaterade resonemang där en liten härskande elit har definitionsmakten, är som vanligt påfallande i all sin klarhet. Dumheten och enfalden är ledstjärnor där allt är svart eller vitt, gott är den enas dygd och ondska den andres last och det råder aldrig någon tvekan om vem som är vem. Att de motsägande exemplen finns om än inte drösvis, det tycks gå förbi eftersom det inte är intressant när man vill bevisa en tes. Detta är härskarteknik och beskylls ofta som en manlig egenskap, Guran Persson har till och med föreläst om detta, trots att just han var en av de värsta härskarfigurerna detta land hittills har sett vilket väl visar vilka höjder hans hyckleri kan nå. Att kvinnor och debattörer som råkar definieras som detta hänfaller åt samma böjelser, det tycks som sagt vara totalt ovidkommande.
Så är en osaklig debatt född och innan någon vet ordet av har väl stackars Peter Kardhammar, som för övrigt för ett högst resonabelt och till och med roande resonemang, blivit stämplad som en kvinnohatare och mansschauvunist eftersom dessa beteckningar är politiskt korrekta enligt feministisk terminologi. Att de själva som nu har stämt upp och pekar ett anklagande finger, är de verkliga förbrytarna är nog rätt förbisett eftersom detta i motsats till det förra inte är så politiskt korrekt. Och politisk korrekt, det måste man ju vara i alla lägen och till alla tillfällen för detta är den heliga principen inom den degenererade svenska intelligentian.
Det verkar som att man inte ser skogen för alla träden. När kritiken mot feminismen först började dyka upp och framför allt när Pär Ström var på tapeten och kom ut med sin bok, reagerade jag som förmodligen de flesta som kallade oss feminister med förundran och misstro. Vilken värld levde karln i? Jag håller fortfarande inte med Pär Ström om att offerbilden som utmålas om kvinnor skulle vara något önskvärt och ett tecken på att samhället engagerar sig i kvinnor. Offerbilden är snarare en belastning enligt mig. Men tillbaka till ämnet; jag fick en rejäl ögonöppnare genom t ex Tanja Bergkvists blogg och efter att ha börjat sätta mig in in hur den moderna feminismen ser ut. Efter detta kan jag inte längre kalla mig feminist. Som konstaterat, utan feminismen skulle vi fortfarande sitta i en slags mental, unken grotta, men i feminismen efter 1990 och särskilt dess i utveckling inom akademierna finns en hel del att kritisera och oroa sig för. Börjar man ta del av media med ett annat perspektiv, blir man lätt förvånad om hur det ser ut. feminister är näppeligen någon undanskuffad och förtryckt grupp. Snarare tvärtom; den feministiska agendan är snarare den förväntade, accepterade och den politiskt korrekta. Allt vore väl frid och fröjd om det nu handlade om jämställdhet, men ska man utgå ifrån t ex den akademiska feminismen är inte så fallet. Där finns ingen respekt för individens frihet eller för den akademiska friheten heller för den delen, allt ska genomsyras av en feminsitisk/genusvetenskaplig ideologi, som är vetenskapligt mycket diskutabel. Det finns mycket jämställdhetsarbete kvar, men jag skulle önska att alla dessa skribenter som bekänner sig till feminismen tog reda på vad den numera innebär och vad det är för ideologi. Feminism (observera nu; som den ser ut idag och särskilt i sin akademisk form) som begrepp är inte numera per automatik någonting bra och eftersträvansvärt enligt mig. Kampen för jämställdhet och för de mänskliga rättigheterna är det viktiga.