Idag har jag tagit ledigt från även icke-lönearbetslivet. Efter frukost, tv, slöande och surfande laddar jag nu upp inför ett nytt verk. Jag vet inte vilket jag ska börja med, jag har två porträttbilder och två andra idéer på gång. Jag måste idissla lite mer, skapandet omgärdas ibland av vissa startritualer, saker jag pysslar med under tiden som jag laddar upp för att sätta igång. Igångsättandetid tror jag att fysikprofessorn Bodil Jönsson kallar det.
Judith Butler. Foto: Yanai Yehiel
Jag roade mig med att googla på några genussidor för att se om det fanns något intressant att skriva om. Judith Butler är ju, som konstaterat, en feministguru och tydligen den som var en av de första att forma queerteorin. Bland hennes tankegångar återfinns könet som social konstruktion och hon menar att könet huvudsakligen är något som konstrueras och ”görs” genom en serie handlingar, alltså ingenting som så mycket har med din biologi att göra. Butler menar också att heterosexualiteten är inlärd och ingenting särskilt naturligt. I samma veva ramlade jag in på en sida där en motsatt åsikt kom till uttryck, Mats Reimer i Dagens Medicin:
http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/judith-butler-har-fel-konet-ar-programmerat-i-hjarnan/
Bruce Reimer. Ovan med sin tvillingbror, nedan som vuxen. Foto nedan: listverse.com
Judith Butler har på senare tid övergått till att studera frågor om t ex påtvingad närhet, där hon bygger på tankegångarna om familjen och dess påtvingade närhet och tillämpar dessa på nationer (judar och palestinier).
Jag blir förvirrad av denna vilja att se könet och heterosexualiteten som enbart en social konstruktion. Går inte detta i linje med vad vissa kyrkliga representanter alltid har hävdat: att t ex homosexualitet är en livsstil? Jag har förstått att de flesta homosexuella ser sin läggning inte alls som något valbart, utan som något medfött. Dessutom finns det belägg för att det förhåller sig så i forskningen om den mänskliga hjärnan. Vilka föräldrar och vilka samhällen uppfostrar då människor till homosexuella, menar Butler?
Det verkar som att jag snart kommer att enbart bli förknippad med någon sorts antifeminism, vilket inte alls var min tanke från början. Jag trodde ju att jag var feminist till inte så länge sedan, innan jag började läsa om vad den moderna feminismen sysslar med. Som jag tidigare har skrivit så är det för mig självklart att försöka verka för ett samhälle där alla människor är lika mycket värda, oavsett ras, kön, religion eller social status och där alla har samma rättigheter och skyldigheter. Tyvärr är mycket av den feministiska forskningen och den sk genusvetenskapen något jag inte kan stödja.
Foto: funnyjunk.com
Men nu till det jag egentligen skulle skriva ett litet inlägg om: spindlar. Det har visat sig att spindlars sätt att väva nät har mycket gemensamt med musikskapande. Åter tvärvetenskaplighet när den är som bäst:
http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3365164.ece
Lägg ner feminismen nu. Könsfascism har alltför stora likheter med både Mussolinis och Hitlers tankearv och den är därmed lika skrämmande. Att Judith Butler nödtorftigt försöker dölja sin vurm för kvinnor, och därmed vilja omtolka det ”normala” och det ”onormala”, är ingen ursäkt för denna könsfascism. Det eviga sanningen är nämligen att sanningen om ”normalt” och ”onormalt” finns i varje individs huvud, inte i debatten. Att inte acceptera heterosexualitet är nämligen precis lika illa som att inte acceptera homosexualitet, ett faktum Judith Butler borde tänkt på innan hon formade sina och sina medsystrars sjuka världsbild.