Efter städningen. Nu kan man ta sig fram utan att hoppa över diverse spännande högar. man kan även andas utan att riskera dammlunga.
Dagen har gått i julens tecken. På morgonen var jag tvungen att rusa till affären eftersom kaffet var slut. Utan kaffe, ingen dag. Med kaffe (Zoega Mezzo), thé (Lipton Yellow Label, eftersom den var billig), skvaller (S) och ett returnerat paket från Italien (min trogna kund har en förmåga att resa världen runt och glömma att hämta ut sina målningar) njöt jag av den lilla stunden solsken på vägen hem. På med kaffe och städstass, sedan till verket!
Herregud vad mycket anteckningar, tidningar, saker, ting och bråte jag hade lyckats samla in i vardagsrummet! Där har jag min arbetsplats för konstnärligt skapande och läshörna/laptop för datoriserade aktiviteter, det har blivit ett allaktivitetsrum och det märks. Jag har ju ett arbetsrum också, men det har förvandlats till ett överbelamrat kontor/förråd. Dessutom vill jag ändå inte sitta där och arbeta med det jag numera gör. För högskolestudierna var det alldeles utmärkt, inte många distraktioner, men för det mera kreativa livet vid målningarna, collagen och bloggandet, fungerar hemmets centrum bäst. Men jag vill inreda ett ”vetenskapsrum” inne på kontoret. Jag har startat med att inhandla en drös med mineraler och urtidsdjurständer…
Italienare kan det här med stilfull vulgaritet…
Posten damp ner mitt i fejjandet och jag fick min första julklapp till mig själv; två stycken Versace-scarves från HM-kollektionen. Sååå snygga!
Efter nästan sex timmars slit med städningen har jag nu fått ordning på två rum, vardagsrummet och köket. Städning är roligt ungefär två gånger per år och idag var det ett sådant tillfälle, men sex timmar får räcka. Jag måste vara ledig också.
Julstämning i köket…
Äntligen.
Inget vidare foto, men stjärnan är så vacker och jag gillar verkligen min utsikt. Ibland är ghettot inte så illa…
Buketten på bordet är Uffes 50-årsblommor. De får agera julblomma tills jag kommer iväg för att skaffa de riktiga.
Julen är trevligare med någon att fira med. Under 14 år jobbade jag stort sett alla jular och hann nästan glömma bort hur man firade. Julen är inte så stor sak när man är vuxen, men den görs till en stor sak överallt. Jag minns de jular då jag inte firade med någon och försökte att inte göra så stor sak av julen. Det lyckades nästan inte. Överallt denna bombardemang av jul jul jul…perfekt jul. Perfekt är ett annat ord jag finner svårsmält. Ingenting kan vara perfekt, för då återstår ju inget att sträva efter. Trots det tjatas det om perfekta bröllop, perfekta semestrar, perfekta partners, perfekta jobb, perfekta klänningar och allt möjligt perfekt mellan himmel och jord. Perfekt betyder felfri. Varför skaffar man sig ett ideal som är omöjligt att uppnå? Missnöjdheten är ju garanterad på det sättet.
Julhetsen kan vara en riktig plåga. En jul för några år sedan, jag tror att det var 2008, skulle jag inte fira jul alls. Strax före jul blev jag ändå inbjuden till en god väninna och hennes familj i Stjärnhov. Jag kände mig som en ensam och misslyckad stackare, en överbliven tant i släkten som bjöds in på nåder. Det var absolut inte hennes mening att få mig att känna så och hon gjorde inget för att jag skulle göra det, allt fanns i mitt huvud. Jag, som låtsades inte bry mig om julhetsen och lyckades ganska bra med det enligt mig själv, gick ändå och kände mig misslyckad för att jag inte hade den ”perfekta” julen med tindrande barn, gulliga äldre släktingar och massiva mängder med dyra klappar och mat. Det är tidpunkten på året då ditt människovärde mäts; den med mest och bäst umgänge och klappar vinner.
Men julen hos min väninna var den bästa jag hade haft på många, många år och jag var såå glad efteråt att jag blivit bjuden och dessutom hade tackat ja.
