Foto: Christine Ohlsson/Scanpix
Slussen, Kulturslussen och Bengt Ohlssons krönika i DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana , har föranlett en mindre storm i ankdammen.
Bengt Ohlsson, uppvuxen och uppväxt in i vänstern, hyllad skribent och prisad författare, bosatt i Slussens omedelbara närhet, har nu säkerligen i mångas ögon ”skitit i det blå skåpet”, som det plägar sägas. Själv tycker jag att krönikan i stora delar är en riktig fullträff, det är märkligt hur det i Sverige är närmast påbjudet att tillhöra vänstern om man är en kulturarbetare. Kulturellt skapande bygger i högsta grad på individualitet och i den meningen är inte ett kollektivistiskt tankesätt det som ligger närmast. Förmåga att känna empati och bry sig om andra människor är knappast någonting som är enbart vänstern förunnat. Det går alldeles utmärkt att dela med sig av sina resurser till mindre bemedlade utan medverkan från staten.
Ohlsson sätter fingret på en viktig sak (förutom kanske behovet av tillhörighet, som också är en intressant poäng); oförmågan att inse att man tillhör en elit, eller en gruppering med makt, att man är en del av makten. Det kan gälla en del av den kulturarbetande vänstern, som blivit etablerad, uppnått en trygg förmögenhet, bosatt sig i arbetarstadsdelen Södermalm och som i allra högsta grad har makt numera. Det kan gälla en del feministiska skribenter, som dels för att kvinnor historiskt har förtryckts, dels för att man för några decennier sedan inte än var så brett representerade på kultursidorna, inte har märkt att man numera snarare är den dominerande rösten. För unga, kvinnliga, feministiska skribenter var ”Fittstim” och generationen däromkring en viktig murbräcka, men numera är inte den kategorin längre en marginaliserad undantagsrörelse.
Socialdemokraterna var så vana vid sin makt att de numera inte ens vet vilken politik, eller varför den politiken, de ska föra. Man är ett maktetablissemang i sig, utan kontakt med ”de sämst ställda” man säger sig representera.
Bengt Ohlsson är en del av både kultureliten och makten. Han är dessutom bosatt på Södermalm. Därför var det mycket förvånande att läsa hans, minst sagt, fräna och kritiska krönika om sitt område och umgänge. (Den enda han kände behov av att försvara var konstigt nog Björn Ranelid, som nog mycket väl har sin egen plats i allehanda media att utöva självförsvar i och som knappast är någon maktlös individ.)
Desto mera upprörd blev jag tidigare i år av Benkes krönika om utflykten till Södertälje, min hemstad:
http://www.susannavaris.com/blogg/2011/06/for-ovrigt-anser-jag/
Hela krönikan i DN: http://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/06/03/benkehan-flaggade-for-mer-tradionella-rasistiska-asikter-3601/
Benke, med sin position i kultureliten och med sina fina vänsteråsikter som extra grädde på moset, åker till förorten, till en riktig arbetarstad (numera i och för sig i dalande grad så, efter allehanda industriella omstruktureringar…) Vad hittar han väl där? Ingen varm, välkomnande famn av hundratals små Bengt Ohlsson-läsande människor, enbart fyra, hålögda lyssnare dyker upp. Då måste ju hela staden befolkas av obildade rasister, eller ”puckade infödingar”, för att använda Benkes egna uttryck från ”När ska det röda…”-krönikan? Benke känner nog inte till så mycket om Södertälje, men lyser av förakt. Den krönikan var på ett sätt droppen som fick min bägare att rinna över. Efter otaliga eländesreportage om Södertälje i media och med en rådande inställning hos snart sagt varje innerstadsbo om att Slöddertälje går det ju inte att bo i, knappt att besöka, blev den solidaritetsgesten sista droppen. Jag skrev strax därpå två blogginlägg om det grava innanförskapet i en viss stadsdel i Stockholm.
http://www.susannavaris.com/blogg/2011/08/en-rundvandring-i-innanforskapets-stockholm-del-i/
http://www.susannavaris.com/blogg/2011/08/en-rundvandring-i-innanforskapets-stockholm-del-ii/
Så var landar allt det här? Bengt Ohlsson har med all säkerhet gjort sig obekväm bland många av sina gelikar. Jag tycker att hans senaste krönika har många, riktigt bra poäng. Maktstrukturer ser inte alltid ut som den invanda bilden ger sken av, men Benke är i högsta grad en del av makten.
Jag noterar nöjt att Benkes ifrågasättande har rört upp nya stormvågor på vänsterns hav. För vem kan tycka att vänsterns stereotypa åsikter hör hemma på 2000-talet över huvud taget. Ta Israel-frågan t ex, Israel är per definition alltid skurken och alla andra sååååå oskyldiga. Min enda fråga till dessa Henning Mankell-idioter som inte ens ifrågasätter, är vem som är terrorstämplad och vilka som inte är det av självaste FN? Jo, Hamas är förstås de som är terrorstämplade, inte staten Israel. Därmed inte sagt att jag försvarar allt de gör i det landet, men i valet mellan de två vet jag vad jag väljer och det är inte de Hamas-trogna Mankell-vänstergalningarnas syn på verkligheten eftersom den är gravt förvanskad.
Men samtidigt är Benkes krönika ett problem. För hur mycket jag än applåderar hans fullträff på kulturvänsterns fördomsfullhet och fullgodhet, så är han själv en representant för just vänstern. Men hans agenda är något annorlunda, men minst lika föraktfull. För vem kan glömma hans sura inställning till alla ”rasister” i Södertälje som fick smaka ovett för att de inte var intresserade nog att dyka upp på hans föreläsning (jo, man kan kalla folk rasister när fyra man dyker upp och två uttrycker tvivelaktiga åsikter i en kommun som har 90.000 innevånare), eller hans totala förakt för den arbetande människan när han skällde ut en stackars hotellstäderska i Visby som hade neddragit hans grymma hämnd. Nej, sanningen är att Benke tillhör borgarbracksvänstern och denna grupp misslyckade överklassmänniskor som i sin iver att få göra uppror mot mamma och pappa nu har blivit vänster, är minst lika ivriga på att få bli de hycklare som vänstern generellt är. För tittar man på både kultur och borgarbracksvänstern så är just hyckleriet den gemensamma nämnaren. Allt för att skaffa sig den eftertraktade definitionsmakten och den politiska makten. Skulle Marie Louise De Geer ha en fabriksarbetande pappa, har Sven Wolter någonsin arbetat en enda dag i ett arbetaryrke, har Benke personligen någonsin bott någon annanstans än i innerstaden eller jobbat med något vanlig yrke som t ex brevbärare? Nej och åter nej. Svensk vänster är en elit som sitter på maktpositioner i samhället och dessa privilegier lär de inte släppa, Benke eller ingen Benke.