Blondinskämt

 Marilyn Monroe i Gentlemen Prefer Blondes

Jag läste någonstans att Österrike nu ska förbjuda blondinvitsar. Jag är absolut ingen anhängare av förbud, men nog kan de sk roliga historierna ibland vara lätt enerverande. I dessa lättkränkthetens tider har blondinerna totalt glömts bort som en grupp utsatt för allehanda trakasserier.

Nog har jag skrattat åt en och annan blondinhistoria, men man kan ju undra varför just blonda kvinnor har blivit hopbuntade till en homogen grupp med antagna, specifika egenskaper som oftast går ut på en grav avsaknad av hjärnceller kombinerat med förhöjt sexintresse. Stora tuttar tycks också vara ett utmärkande drag för den här imaginära gruppen.

Genom historian har blondhet förknippats med skönhet, exklusivitet, ungdomlighet och därmed ansetts som åtråvärt. Jag tror att det är där skon klämmer. Om man ska använda en motsvarande, kategoriserande analysmetod (observera att detta är skrivet med glimten i ögat och ska inte tas på blodigt allvar): männen (grovt generaliserat) går igång på blondhet (och desto mera om det kommer i kombination med det voluminösa bystpartiet) och blir upphetsade, tankeverksamheten sjunker till en vertikalt lägre nivå…mannen känner sig korkad, vänder på steken och projicerar dumheten på objektet. Alternativt handlar det om önsketänkande om en ”lätt” (= lite dum) blondin.

En tredje möjlig förklaring är att sexuell attraktionskraft ger en viss makt som måste neutraliseras genom att skämta ner objektet.

Myten om den korkade blondinen fick sin glansperiod i 50-talets Hollywood, med Marilyn Monroe som den självklara galjonsfiguren. En renässans har under 90- och 00-talen uppkommit i form av alla dessa bystiga utvikningsbrudar i systrarna Graafs, Victoria Silvstedts och Anna Nicole Smiths släptåg. Många kända blondiner är på intet vis korkade, snarare tvärtom. En del har byggt sin karriär på myten om den dumma blondinen och utnyttjat den till max; Jayne Mansfield hade en fruktad IQ på Mensa-nivå, nämnda Marilyn Monroe var inte alls någon dumbom, Victoria Silvstedt spelar friskt på imagen om den småkorkade, promiskuösa blondinen från Sverige, Dolly Parton är en slipad affärskvinna som medvetet använder sig av sin blonda och bystiga uppenbarelse. Redan Mae West på sin tid visste att utnyttja just den blonda imagen till sin fördel.

Som vilken som helst normalbegåvad individ kan inse så finns det inget korrelerande samband mellan hårfärg och IQ, men varför spräcka en rolig myt? Dumma blondiner, roliga norrmän, humorbefriade tyskar, snåla smålänningar, eldfängda rödhättor, dryga amerikaner, temperamentsfulla latinos…skojiga och lättsamma generaliseringar, eller? …. muslimer? … judar? (Fyll i adjektiv)

Att bunta ihop människor i kollektiv och sätta etiketter och egenskaper på dem är sällan en god idé i min värld. Sedan går ju skalan från mer mera harmlöst generaliserande till de skräckexempel vi alla känner till.

”Varför har blondinen blåmärken kring naveln?

Blonda män är inte heller så smarta…”

–