Monet, ”Katedralen i Rouen”
Claude Monet ställde vid ett tillfälle ut ett tjugotal målningar av katedralen i Rouen. Tavlorna utgjorde cirka hälften av alla visade verk på utställningen. Monets fru undrade om han hade råkat ut för ett religiöst uppvaknande, men det handlade snarare om att konstnären var hänförd av hur katedralen avgav ljuset och ville avbilda det vid så många olika ljusförhållanden som möjligt.
Jag tycker att de här målningarna är de absolut mest fascinerande av Monets livsverk. Katedralens detaljrika väggar och fasader bryts ned i ett mönster som hjärnan tolkar som statybeklädd yta av en katedral, medan det på duken enbart utgörs av olika färgstråk bredvid varandra. Katedralen, ett gotisk, arkitektoniskt mästervärk, byggd för att hylla gud och visa på makten och ståtligheten hos hans främsta, självutnämnda företrädare på jorden och utformad för att just kunna visa upp det magnifika ljusspelet, blir till ett instrument för konstnären att undersöka ljusets beskaffenhet.
Serierna med katedralen i olika färgsättning (Monet led sedermera av grön starr och målade om vissa av verken för att passa med hans nya uppfattning av ljuset) påminner om Warhols serier med samma motiv som konstrueras om med olika färgsättningar. (Asch då, måste jag ge en poäng till Warhol nu? Nej, jag tror inte att han tänkte på katedralen…)
Jag vet inte vilka verk som har kommit med i Modernas utställning som nu pågår för sista veckan, men ska jag köa i timmar så är det nog bäst att det finns åtminstone en katedral med. Utan en mur av människor framför.
Dessutom är jag småförkyld igen. Någonting längre ner i luftrören och som aldrig riktigt gick över har piggnat till i kylan. Jag hoppas innerligt att jag inte blir mer sjuk!! Jag är ledig från lönearbetet i två dagar och vill orka med utställningen och dessutom med att skapa lite nytt…
Och ljusets okrönte mästare är han också. Just katedralmålningarna är en fullständig orgie i just detta och kan krasst räknas till några av de främsta verken i måleriets historia även om dessa mästare är månghövdade och verken ännu fler. Men nog är han i just denna stund, som jag anser vara några Monets mest ypperliga, en fullständig furie med sin pensel. Tittar man på tekniken och skiftningarna i färgerna på duken blir man än mer exalterad. För där avslöjas en durkdriven teknik och en djup förståelse för färgskiftning som få (kanske bara Turner) kan matcha.