Jag skulle få långväga gäster på kvällen, så redan klockan 8 på lördagsmorgonen masade jag mig upp för att göra mig i ordning för ett nytt museibesök. Det är sista veckorna för Carl Fredrik Hill-utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde. Jag har sett Hill tidigare, men den här utställningen tycktes mera omfattande.
Pendeltåg, promenad och NK-expressen senare var vi ute på södra Djurgården. Waldemarsudde är ett av mina favoritställen, det är fantastiskt att denna pärla är öppen för allmänheten och dessutom ofta inhyser mycket kvalitativa och intressanta utställningar, allt från Zorn till hårdrocksomslag.
Hela omgivningen är inbäddad i ett tunt, vitt frosttäcke. Waldemarsudde.
Flodlandskap vid Champagne
Bilden ovan är från Carl Fredrik Hills period i Frankrike, efter att han flyttat dit för att kunna förkovra sig bättre i sitt måleri än vad han tyckte sig kunna göra i Sverige. Hill är ju kanske mest känd för sitt insjuknande i paranoid schizofreni, men här har han ännu inte drabbats.
Carl Fredrik Hills levnadsöde och konstnärlig gärning är mycket intressant, även för mig personligen. Till min nästa utställning har jag tänkt att utgå ifrån en slags förbannelse i släkten. I min egen släkt alltså. Jag kommer att arbeta med de olika uttryck som jag uppfattar att den symboliska förbannelsen tar sig och psykisk instabilitet är ett av dem. Ändringarna i Hills konstnärsskap och uttryck är högintressanta för mig, inte bara i sig, men även som en inblick i hur världen för en person som lider av paranoid schizofreni ter sig. Jag kommer att försöka använda de här intrycken i de tillkommande verken på ett eller annat sätt. Carl Fredrik Hill tycks ha varit en person som har varit mycket öppen för intryck, man skönjer inspirationen från olika håll omedelbart i hans verk.
Kyrkogården. Ofta finns en enda ensam figur i Hills landskap.
Ingenstans hittar jag titeln till denna målning, som även pryder utställningskatalogen. Kvinnan på bilden är dock C. F. Hills syster. Kompositionen har något mystiskt över sig; den lilla bäcken försvinner i åkern, busken, eller enen bakom systern ser ut som ett slags spöke eller skugga som förföljer henne…
Blommande Fruktträd. Under vistelsen i Frankrike målar Hill en serie bilder med detta blommande fruktträd som motiv.
Vintersolnedgång med en Ryttare och en Stegrande Häst. Efterhand blir Hills måleri mörkare och under en övergångsperiod blir färgerna mycket mustiga. Den här bilden har också något oroande över sig; de mörka färgerna, solnedgången, som snarare än att vara vacker, ger en förnimmelse över att något inte står rätt till. Den sittande kvinnan; varför sitter hon vid trädet, till synes lealös? Har någonting hänt? Varför stegrar sig hästen?
Blommande Fruktträd i en Grotta. En teckning från Carl Johan Hills sjukdomsperiod. Jag tycker att det är intressant att Hill först har tillbringat en hel del tid med en lång serie med bilder på detta fruktträd och nu är trädet inneslutet i en grotta.
Kvinnlig Figur med Lejon. Efter sjukdomens utbrott ändras Hills måleri och skapnde drastiskt. Till en början infinner sig en viss naivism, som en regression, efterhand liknar hans uttryck mer och mer modern impressionism. Landskapen försvinner nästan helt och hållet för att ersättas av exotiska djur och märkliga människofigurer, ofta med oproportioneligt stora händer och fötter och nästan alltid med noggrannt avbildade könsorgan.
Tv De sista människorna. På en avgrundsklippa balanserar två mansfigurer, hand i hand. Interiör med Tigrar och Lejon th.
Orientalisk Interiör. Det är ett flertal verk med guld- och silverinslag. På ett sätt påminner dessa verk om Klimts myllrande scenerier med kvinnofigurer och djur.
Efter den fascinerande utställningen tog vi oss en liten tur i våningarna. Waldemarsudde är, som jag kanske redan har konstaterat, fantastisk vackert. Man håller traditionen med blomsterarrangemangen vid liv och varje rum doftar dessutom helt underbart.
Uppe i våningarna. Strömkarln av Ernst Josephsson
Jo, jag kunde nog trivas här…
Doften av liljekonvalj…
Moderskan lyckades få till sin mest stroppiga kulurgängarmin…
Moderskan i rökrummet
Inte min favorit, men det är ju trots allt strindbergsår…
Frostvackert landskap
Sedan blev det en matbit i Prinsens Kök. Supergott, men lite för lchf-anpassat för min smak; böcklingröra med kapris, lök och rårivet till. Jag fick sno en potatis av Uffe och kompensera med en semla till efterrätt…
Vackra, gotiska, Caspar David Friedrich-träd utanför.
Efter kulturupplevelsen blev det dags att bege sig hemåt för att förbereda för gästerna. En vända på Hemköp i city och vi var fullt utrustade.
Moderskan hade tillverkat denna mumsiga grönsakspaj…
Dukat och klart.
Äntligen anlände så tjejorna, som var här för att besöka Formex-mässan. Lisbeth och Eija är båda mycket inredningsintresserade och driver dessutom var sin blogg:
Lisbeths blogg Designe:
Eijas blogg Norrfrid:
Eija och jag. Vi har känt varann sedan 1979, då jag flyttade till Sverige med min mor och jag började i Eijas klass på Stålhamraskolan.
Det var jätteroligt att ses igen. Det blir ju inte jätteofta numera, eftersom Eija sedan något år bor i Sollefteå med sin familj. (Hmmm…jag kanske ska göra en liten Här är vårt liv-inlägg om Eijas och mina forna äventyr…?)
Jag hade visst glömt att lägga in själva bilden på Aalto-vasen med tulpanerna…men här är den!
Jo, jag fick presenter också; stilfulla tulpaner som med fördel ställs i denna Alvar Aalto-vas (vars inspiration inte alls är en vattenpöl, utan en eskimåkvinnas läderbyxor. Jo, så är det, jag hittar inte på…) och en tjusig bricka med ljus till. Allt(utom vasen) från ett kvällsöppet ICA Supermarket…
http://www.svd.se/kultur/konst/psykosen-gjorde-hill-kand_6488414.svd
http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/carl-fredrik-hill-pa-waldemarsudde-stockholm
http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article13708639.ab
Carl Fredrik Hill var enastående som konstnär, en av de främsta inom svenskt måleri faktiskt. Med både impressionism, naivism och en driven teknik för att framhäva stilen i bagaget, åstadkom han storverk. Hans landskapsstudier med dramatik i varje penseldrag är i världsklass. Också hans skånska motiv från framför allt Lund är också de fantastiska. Sjukdomsbilderna, den så kallade guldserien, är också de intressanta med sin mer naivistiska stil, inte sällan med med bibliska inslag i bildkompositionen.
En annan typ av konstnär är då förstås Eija. Med inredning som sin självskrivna domän, tycks hon gå från klarhet till klarhet. Dags för henne att förpassa Ernst till folkhemmens utedassdomäner?
Ja, absolut! Eija är en klar utmanare för den gode Ernst :)