Foto från Jörgen Cederlund
Det är så fantastiskt ute nu, ljuset, de gnistrande snödrivorna, kylan…jag tycker så mycket om det. Ljuset gör mig piggare och landskapet är så vackert.
På tv:n spelar Tyra Banks över och en tårögd, kalvig plutmun får åka hem utan den eftersträvansvärda titeln Americas Next Top Model. Vad händer egentligen med alla dessa topmodeller sen? Snart blir det dags att laga lunchlåda och packa iväg sig till arbetet. En arbetare? Visst, jag är en arbetare. Arbetarklass? Jag har alltid arbetat, då är jag väl arbetarklass. Men jag är också akademiker och min släkt i Finland var inte vad man skulle kalla för arbetarklass, trots att morfar till och med dubbelarbetade som lärare och präst. Jag har alltid velat tänka på mig själv som klasslös (”you think you´re so clever and classless and free…”), eller snarare; jag tycker om att glida mellan klasserna. För mig har det varit lite av ett statement att inte räddhågset behöva springa iväg och köpa mig en bostadsrätt för att kunna säga att jag bor där och där och minsann inte är en looser i betongen. Jag har velat rucka på föreställningen om vem som bor i förorten. Pretentiöst, förmodligen. Jag är en finsk invandrare och om sådana kan man ju läsa om i Alakoskis och Hetekivi Olssons böcker. Sprit, våld och misär i betongen.
Jag jobbar med konst också. Kanske ska jag starta eget. Jag tror att många, särskilt de gamla arbetarpartiernas, kriser handlar till en del om att människor inte längre definierar sig som de gamla klasserna. Den moderna, arbetande klassen tilltalas mera av allianspolitiken och den fattiga arbetarklassens företrädare borde ju snarare vara glada för att projektet kan sägas vara lyckat, det stora flertalet har fått det materiellt och socialt mycket bättre.
Nä, nu hinner jag inte utveckla mina klassfunderingar mera, arbetet kallar.
Klass är något man har men inget man är. Man kan ha klass därför att man har ett språk som avslöjar att man kan lite mer än att uttrycka sig med bah eller döh? Man kan också ha klass utifrån vilka vanor man har och vad man konsumerar. Har man för vana att hela tiden berika sig med kunskap eller konsumerar mycket litteratur osv kan man säga att man har klass, motsatsen är den delen av arbetarklassen som på fullaste allvar anser att kunskap och böcker är farliga. Jo, dom finns jag lovar.
Att däremot vara någon särskild klass tror jag är totalt passé. Ingen kan sägas vara riktigt det ena eller det andra fullt ut, den som påstår något annat ljuger. Till exempel vill ju den nya medelklassen som tar över innerstaden tro att man är så fördomsfri, välvillig och guds gåva till folket när de i själva verket många gånger är korkade, fördomsfulla idioter som ignorerar grundläggande hänsyn gentemot i stort sett alla i sin närhet. Tittar jag på människorna som bor i min närhet, alltså innerstan, så blir jag mer mörkrädd än när jag åker ut till till det så kallade värstingområdet du bor i många gånger. Så klass finns naturligtvis inte i plånboken, den finns i ditt huvud. Den finns också i de handlingar som utgör ditt liv och vad du gör med det. Så enkelt är det (kanske).
Då fortsätter jag mitt liv som klassglidare… :)
Har sett ditt bloggnamn någonstans, kanske ”ruosugaala”-sammanhang (?), varför jag hamnade här när jag googlade ett författarnamn… Vad kan Susanna’s Crowbar ha att säga om författaren/boken…? Min värsta farhåga …en hyllning?
Kändes sååå bra att läsa den där kortfattade raden ”Jag är ju finsk invandrare och om sådana kan man ju läsa om i Alakoskis och Hetekivi Olssons böcker. Sprit, våld och misär i betongen.” Den sa inte så mycket, ordade inte så mycket, men jag tyckte jag ”hörde” lite av en hållning ändå, hoppas jag uppfattade kort mening rätt.
För när det kommer till den nyaste, den senare författaren, måste man tänka kritiskt. Verkligen. Det är inte så i dag att bokförlag nödvändigtvis ger ut böcker som har en egen bärkraft – ibland uppmuntras manus som bokförlagen VILL ha för att de ”passar in”, i en samhällsdebatt eller ett samhällsklimat. De är böcker som säger ”rätt” saker, helt enkelt. I trettiotalets Europa sålde böcker om ”rashygien” bra, alla ville försäkra sig om att de befann sig i ”rätt grupp”, genom att läsa sig till vad ”rätt” respektive ”fel” bestod av, efter den tidens mått mätt. Att befinna sig i ”rätt grupp” är viktigt i dag också. Till och med statsministern framhåller etnicitet, och alla hör vilken etnicitet som är fördelaktigast att tillhöra. Vi hoppas alla att det var en missuppfattning. Men… det är säkert, om det är ”konkurrens”, en grupp som dirigeras till vänster och en till höger, vill ingen av oss vill hamna i ”fel grupp”, och om det finns en sådan, var kan vi hämta den informationen? Kanske under ”Kultur” i dag? Det skrämmande i dag är att det känns som om det som är tabu att tala om ”vetenskapligt” eller offentligt, skillnad på människor och människor, i dag smyger sig in på ”kultur”-området. Kanske inte ”rasism” fullt ut, med synliga våldsuttryck, men väl ”etnocentrism”, som kan fungera som ”sorterare”. Vad som anses och blir ”rätt” respektive ”fel”. Förmedlat genom litteratur, film… Gestaltningen av vissa grupper/klasser. Ingen kan anklaga en personlig gestaltning av en eventuell egen erfarenhet för att vara något annat än en personlig gestaltning, men lik sjutton kan den med mycket uppbackning i media etc bli ”representativ” för en hel ”grupp”… Tillhöra DEN gruppen…?
Det är känslan den andra författaren skriver/gestaltar/agerar efter: ”Jag vill inte tillhöra DEN gruppen”… Samtidigt kastar hon gegga på dem som står där och inte tycker som hon, som gärna såg att deras barn kunde tala med släktingar i Finland, tillgodogöra det mycket fina som finns i finsk kultur, men som inte gärna framhålls här i Sverige, kanske för att man inte tror att det existerar en sådan, med all ”sprit, våld och misär” man läst om … Hetekivi Olsson har ”valt sida”. Genom att kasta gegga, vet läsaren vilken grupp författare tillhör eller vill tillhöra… Ett manus som Norstedts jublar över – för att det känns så rätt… Det är som en landskampsvinst. De kunde inte ha skrivit det bättre själva. Fast de gick en lång bit på vägen, längre än vanligt, för att promota boken, bäst uttryckt på:
blog(dot)zaramis(dot)se : ”Fiffelpris till debutantförfattare”
Vilket kanske är en kommentar på DN:s notis om saken:
”Akademibokhandelns pris var en pr-kampanj”, DN 2 mars 2012
Ibland segrar ”godhet” över ”elakhet”, liksom…
Nu undrar man, jag kan inte hjälpa att jag gör det, om Eija Hetekivi Olsson har SKRIVIT romanen? Tänk om Eija Hetekivi Olsson är en pseudonym för Bo Holmberg? …Eller Peter Wilcke? I alla fall behöver vi läsare, särskilt om vi blir berörda, of no blame of our own, självförsvarskurser mot mediajättar!
Tä on niin pitkä että ymmärrän hyvin jos ei tule mukaan komentti osaan. E-postiosoiteenikin ei oikeastaan ole käytössäkään, vanha ja vaan liitetty tähän kun vaaditaan. E-postadressen är just inte i användning, bara för den röda stjärnans skull här. Förstår väl om du lämnar kommentaren här utanför kommentarfältet då det blev långt. Ville väl bara säga: sponsra inte dåliga böcker genom att köpa dessa! Uppmuntra folk runt omkring att tänka kritiskt! Allt som har ett finskt namn är inte finskt, representerar inte ”finskt”! Sprid, sprid!
Tack för ett intressant inlägg! Självförsvarskurser mot mediajättar…haha, det vore nog välbehövligt!
Visst kan det tänkas att en viss slags romaner passar in just i tidsandan och det säljbara och just därför väljs att lyftas fram och som du skriver, åtnjöt Hetekivi Olsson en underlig pr-kampanj i form av ett specialdesignat pris. Ett minst sagt märkligt förfarande.
I fråga om den sverigefinska kulturen tycks den inte åtnjuta samma slags rasism- eller fördomsvarningssystem som andra minoritetskulturer, där man ofta från kultursidehåll uppvisar en mycket liten tolerans mot ofördelaktiga beskrivningar av nämnda grupper (exempelvis nu senast filmen Play, som fick en rasism-stämpel kvickare än någon hinner säga Hornsgatan). Sverigefinnar är ju inte riktiga invandrare, men man läser ändå gärna dessa ”uppriktiga och genuina” beskrivningar av misären i förorterna som en bekräftelse på just finnarnas särskilda primitivitet, råhet och fallenhet för alkoholism. Och visst, dessa två romaner beskriver med säkerhet två verkligheter. Men de är inte de enda verkligheterna och inte de enda möjliga verkligheterna när det gäller sverigefinnar. Den andra sidan verkar inte lika intressant.
Kiitos vaan pitkästä ja mielenkiintoisesta kommentistasi ja kyllä, olin mukana Sverigefinne-gaalassa viime kerralla.
Hm… och nu, med min kommentar här, föll väl jag under kategorin ”den delen av arbetarklassen som på fullaste allvar anser att kunskap och böcker är farliga”? :)
Ja, vi finns! Det kommer inte an bara på kvantitet av kunskap. En del böcker…
Vissa böcker är helt enkelt – ”crap”! Och en del saker kallas ”kunskap” en tid och propaganda en annan, så…
Man ska inte fylla sin hjärna med ALLT bara för att det kommit ut i bokform!
Självklart finns det en hel del böcker som är crap och sådana kan man lugnt lämna åt sitt öde. Tyvärr kommer man heller inte att under sin livstid hinna läsa alla de böcker som man skulle vilja, så det gäller att sålla och hoppas att man ändå får med en del pärlor. Kunskap är, som du skriver, tidsberoende, men det hindrar ju ingen att sträva efter att hitta den bästa möjliga, objektiva sanningen.
Håå… nu har jag galopperat ifrån de där mediajättarna ett tag, så trist att ha dem i hälarna…
(tillbaka här och gömmer mig en stund i… februari, när resten av all bloggaktivitet har klivit in i juli. Känner att jag var så ”stridig” i kommentar i går att jag ville ”sudda” lite… där jag var igår… i februari)
Vi (alla klasser och grupper som inte har bestämt att vi ska bestämma över andra) behöver någon form av självförsvarskurs, absolut! Jag vet bara inte hur den ska se ut. Kanske …Qigong? En rörelse. Ser inte, hör inte, mediajätten i det här fallet, RESOLUT upptagen med annat! Haaajjjaaa.
(Sitkeys voitta voimaa, kun vakaat vanhat sanoisivat?)
Apropå människor, ur ett klassperspektiv, håller jag helt med Ulf Holmén om position, det är ingen garant för visdom eller värde på något sätt, något de flesta upplevt någon gång – och en sanning så gammal att den finns med i Bibeln: ”Jag har sett slavar till häst [människor med makt som saknar integritet, har mer makt än
omdömesförmåga] och furstar till fots [människor som genom livserfarenhet lärt sig vad som är ”rätt” och ”fel” i olika situationer och vore utmärkta ledare – ] som slavar.”
Och ”kompassen” hittar man givetvis genom att bilda sig, läsa mycket och varierat, men överflödet av information och ”upplevelser” gör urvalet svårt. Det är lätt att gå vilse. Det måste finnas en inre ”drive” också, men många av oss vill läsa det andra läser, se det andra ser, för att det ger samtalsämnen och flertalet av oss låter oss ledas av de här ”tunga rekommendationerna” från mediadistributörerna, som kanske har egna agendor. I ett sådan överflöd är det lätt att ”gå vilse”, få en skev och felaktig bild av andra, som kanske blir exploaterade för att redan befintliga föreställningar (ibland rena rama fördomarna) säljer bättre än mer sanna och balanserade skildringar. Det är ett olösligt problem, och man kan lätt känna sig uppgiven. Eller så får man lust att ge upp och börja kasta gegga själv… :) Hoppa ner i geggamojjan…
Jag gillar nedan citat, ur samma bok (tidig utgåva i mänsklighetens historia), om man tänker på samhälle i stort under svåra tider, om hur viktigt det är att dela makt, att ha ett samhälle med många röster och livserfarenheter, råd till fotgängare, så att säga: ”Om fursten rasar mot dig skall du inte lämna din post: lugn behärskning hindrar stora misstag.”
Kanske … Qigong? :) Lugn behärskning, fredligt ignorera…
Denna vida ”öken”… Men… nu när jag druckit mitt läskande glas sodavatten, måste jag dra vidare. So long! Få se nu… om ”hästen står kvar” här utanför… Eller om den frusit ihjäl…
(Var inte själv på galan, men följde den på lite avstånd via … hmm … :) … media…)
Du är välkommen till Crowbar när som helst för ett glas sodavatten eller annat…
Det är sant, informationsflödet i dagens samhälle är av syndaflodsproportioner och man måste sålla. Det är lätt att fastna för det lättuggade eller det invanda och också det som speglar en själv. Man måste aktivt komma ihåg att allt som står i tidningar inte behöver vara sant och att det alltsomoftast ligger någon form av agenda bakom. En kritisk hållning, kanske speciellt mot ens älsklingar, kan vara hälsosam, men nog så svår att upprätthålla.
Kunskap är makt och det vågar jag påstå står fritt för alla att skaffa sig.
Du har så rätt :)
”Man måste aktivt komma ihåg att allt som står i tidningarna inte behöver vara sant” –
Jag läste just ditt senaste inlägg om Air Force och kristallkulan.. Du lyckades understryka det övertygande där.
”Några av de teorier Air Force haft…” Undrar just vad deras agenda kan ha varit? :)
När jag tittar förbi nästa gång framöver för lite lisa i denna ”galna mediavärld” måste jag absolut se om det kommit och vilka kommentarer du kan ha fått till den! Å andra sidan är dina läsare kanske av den smartare sorten som skrattar gott och tycker att det inte finns mer att tillägga? :)
I vart fall, bra att vi har denna Crowbar ute i här cyberrymden! Som granskar media med en behövlig kritisk blick och liksom sätter saker och ting i perspektiv… :)