Elitfeministerna
En av böckerna i högen här hemma är Susanna Popovas Elitfeministerna (Bonnier fakta. 2004. ISBN 91-85015-25-3). Som ni säkert har märkt, har jag under det senaste året blivit mer och mer intresserad av begreppen genus, feminism och jämställdhet. Det jag hittills har funnit är att min blid av dessa begrepp skiljde sig mycket från det de i dagens läge betyder och jag vill undersöka hur vi hamnade här. Med tanke på den senaste debatterna om kvotering och genusdagis etc, är Popovas kapitel om Rättvisan (s.89) mycket intressant:
”Jämställdhetslagen från 1980 kom till för att skydda alla medborgare från diskriminering. Men när 1992 års jämställdhetslag kom hade det skett en förändring. Lagen slår fast att den siktar till att ”förbättra främst kvinnors villkor”. I lagen talas om ”könsspecifika intressen”.
Ändringarna speglar en bredare förskjutning i synen på jämställdhet. Från att ha varit en kamp mot att kvinnor behandlas som representanter för en grupp, inte som enskilda individer, öppnas för att kvinnor ses just som en grupp. Ett kollektiv med gemensamma intressen, krav och rättigheter. Ur ett sådant synsätt följer en önskan att skapa en jämn balans mellan grupperna män och kvinnor, snarare än att avskaffa diskriminering. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade”. Och diskriminering kan plötsligt bli attraktiv metod för att nå balansmålet, snarare än att diskriminering är det problem som ska bekämpas.
Det är denna förskjutning av jämställdhets- och rättvisebegreppen som bland annat lett till hot om kvotering. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering. Individer ska av staten förnekas, alternativt garanteras, plats på en viss arena utifrån kön. Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individens rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktiga.
När kollektiva rättigheter på så sätt hamnar i konflikt med, och till och med upphäver, de individuella rättigheterna, uppstår en rad problem. Just sådana stereotyper som jämställdhetspolitiken borde bekämpa, uppmuntras istället. Jämställdhetslagens tal om ”könsspecifika intressen”, eller när någon politiker eller opinionsbildare påstår sig tala för ”kvinnorna”, är exempel på detta.”
[…]
”Den kollektiva rättvisan och den individuella rättvisan är inte förenliga. Den kollektiva rättvisan är i förlängningen ett hot mot våra rättigheter som enskilda medborgare. Släpper staten kravet på lika behandling oavsett kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund, religion, handikapp eller vad det än är har individen inte längre stöd hos staten att hävda sina medborgerliga rättigheter. Skydd av gruppen kan hjälpa den kvinna som anser sig felbehandlad, men bara om hennes problem definieras som intressant för hennes grupp. Om kvinnan, mannen, den handikappade eller invandraren har rättigheter som inte definieras som gruppens intresse, finns inget yttersta stöd i tanken för medborgarrätt. Det avskaffades när gruppen blev basen för den egna rätten. Individens rätt kan kränkas, om gruppens rätt gynnas av det.
Det är därför den kollektiva rättvisan är oförenlig med rättsstaten. I en rättsstat har medborgarna individuella rättigheter. Och i rättsstaten är jämställdhet en fråga om rättvisa mellan individer: ingen medborgare ska diskrimineras på grund av kön. Att staten sanktionerar diskriminering gör den inte acceptabel. Att påstå att diskriminering måste användas för att mota diskriminering är inte heller ett argument som bär. En orättvisa upphävs inte av en annan, två begångna fel gör inte att rätt har skipats.”
Jag rekommenderar den här boken till alla som är intresserade av dessa frågor. Tyvärr är den slutsåld och trycks inte längre, men kan kanske hittas hos antikvarier och biblioteken.
Närliggande ämnen i aktuell debatt:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/par-strom-feministerna-har-inte-kunnat-hantera-sin-framgang
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvotering-framjar-kvinnor
http://www.dn.se/nyheter/sverige/chatt-om-genus-och-jamstalldhet
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/02/03/det-lydiga-folket-vill-inte-ha-kvotering/
Tyvärr finns mycket som är suspekta när det gäller den förda politiken på området under de senaste 20-25 åren. En terminologi som ”könsspecifika intressen” låter lagom flummig och kan tolkas lite som man själv vill t ex, en gummiparagraf med andra ord. Ett resultat som skulle kunna härledas till den typen av uttryck, är det faktum att balansen mellan de olika könen när det gäller likhet inför lagen tycks ha förskjutits. Ett område där man eventuellt kan avläsa en sådan förändring, är de regeländringar som har kommit under åren på olika områden. Positiv särbehandling är ett skällsord för många, men faktum är att vi redan har en sådan på specifika områden. Ett sådant är högskoleantagning där man numer faktiskt ska väga in kön som en parameter i antagningsförfarandet, om det är så att yrket man utbildar till är dominerat av ett kön. Ett faktum som har lett till ganska bisarra resultat. Till exempel har en kvinna stämt brandförsvaret därför att hon underkändes för tjänst i uttagning, därför att hon inte klarade de fysiska testerna. Ett faktum som lett till att diskussionen om olika regler i uttagning till yrket, en diskussion som har varit än mer bisarr om du frågar mig. Också veterinär-utbildningen på jordbrukshögskolan i Uppsala har fått sin huvudvärk i kölvattnet på regeln. För några år sedan införde man positiv särbehandling för män som sökte utbildningen eftersom man hade ett överskott på kvinnliga sökanden. När två tjejer fick avslag på sina ansökningar, stämde de universitetet och fick rätt med ersättning som resultat.
Mina två exempel visar hur kvinnor har dragit det kortaste strået, men min poäng är att blotta tanken på positiv särbehandling är pervers för mig. Att ens införa något liknande, vem det än gynnar eller missgynnar, är ett rent kriminellt grepp och detta sker inom statens ramar. Staten har alltså getts rätten att behandla människor olika med hänvisning till grupptillhörighet, i detta fall kön. Kan det bli värre? Ställ staten med sossarna främst inför rätta.
Jag förstår inte ens begreppet ”positiv särbehandling”. Det är särbehandling, kort och gott och sker alltid på någons bekostnad. I de här fallen, då man sätter ett kollektivs rättigheter framför individers. Ett förfarande som inte är förenligt med de individuella rättigheterna som en rättsstat bygger på.
Pingback: Apropå individen/kollektivet och Anna-Clara Bratt | Susanna's Crowbar