Svenska Dagbladet
Jag har alltid varit smått allergisk mot beskrivningen av kvinnor som offer i media. Den våldtagna, lönediskriminerade, allmänt diskriminerade, misshandlade, förfördelade etc etc kvinnan finns överallt, inte en dag går utan ett antal artiklar i media som beskriver någon form av diskriminering av kvinnor.
Min irritation har gått ifrån en känsla av motvilja mot att bli beskriven som ett offer genom mitt könstillhörighet, till en ilska över kvaliteten och vinklingarna i många sådana reportage. Ofta stämmer inte vinklingen i artikeln alls, eller stämmer enbart till någon del, med verkligheten. Senast exemplet fanns i Svd igår:
http://www.svd.se/naringsliv/kvinnor-utesluts-fran-chefsjobben_6838049.svd
”Kvinnor utesluts från chefsjobben”, skriker rubriken ut i bästa kvällstidningsmanéer. Läser man artikeln framträder en helt annan verklighet; chefsrekryteringsföretagen har svårt att hitta lämpliga, kvinnliga kandidater, könsfördelningen på tillsättningar på chefsnivå 2011 låg på 34 % kvinnor/66 % män (en rejäl ökning på 20 år från 15 % kvinnor/85 % män), från rekryteringsföretaget Odgers Pehrson säger man sig ha ett ansvar för att hitta fram kvinnor och man går alltid ett extra varv för att hitta just fler kvinnor och på företaget Michaël Berglund försöker man aktivt arbeta för ett mera jämställt näringsliv. I papperstidningen fanns ytterligare exempel med bl a ett initiativ från Wallenbergs och Investor samt Ratos, där man hade senaste året lyckats få fram fler kvinnliga än manliga chefer (av någon anledning finns inte detta med på nätet). Visst finns det utmaningar i särskilt mera konservativt ”manliga” branscher, där man ofta går på säkra kort (felrekrytering är som bekant, mycket dyrbart), men någon total uteslutning, som det hävdas i rubriken, av kvinnor handlar det definitivt inte om. Snarare har andelen kvinnliga chefskandidater mer än fördubblats de senaste 20 åren.
I DN spelar fem förbundsordföranden ut kvinnokortet angående lönerna i vård, skola och omsorg:
http://www.dn.se/debatt/har-ar-sju-punkter-for-ett-sverige-med-rattvisa-loner
”Viktigaste” jobben sämst betalda. En socialsekreterare tjänar 12.000 kr mindre än en IT-konsult, en undersköterska 2.600 kr mindre än en verkstadsarbetare. Orsaken är en strukturell lönediskriminering; yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken där män dominerar.
Som förbundsordförande borde man ha en bättre insikt i nationalekonomi än att skylla på att lönerna i de egna branscherna släpar efter på grund av kvinnodominans. Skattefinansierade jobb kan inte ge lika hög eller högre lön än i den privata sektorn. Nyktert nog konstaterar man att:
Problemet är dock att kvinnor och män i stor utsträckning har olika arbetsgivare. [… ] Den svenska arbetsmarknaden är tydligt könsuppdelad. De flesta sektorer är antingen starkt kvinnodominerade eller starkt mansdominerade. Kvinnor arbetar i stor utsträckning i offentlig sektor, 2009 var tre av fyra offentliganställda kvinnor.
Men sedan glider man iväg på cykeln (och vem är denne ”man” som man ständigt hänvisar till):
”Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som i huvudsak innehas av män, trots att yrkena kan antas vara av samma svårighetsgrad. Det finns ett tydligt negativt samband mellan andelen kvinnor i en bransch och hela branschens lönenivå – både bland arbetare och bland tjänstemän. Det innebär att det finns en strukturell diskriminering mot kvinnodominerade branscher. Denna diskriminering är riktad mot yrken, inte mot individer. Även män i kvinnodominerade yrken drabbas.”
Sista meningen, att även män drabbas, borde ju peka på en brist i den egna analysen: det är inte på grund av att de anställda är kvinnor som lönerna är dåliga, det är någonting annat. Sedan jämför man äpplen med päron genom att jämföra alla kvinnliga arbetstagare med alla manliga arbetstagare i fråga om utbildning och tar detta som intäkt för en analys i de egna verksamheterna.
Ja, nu skulle jag inte dissekera just denna artikel, men den är ganska illustrativ i hur märkligt det kan bli när man väljer att utgå från kön som bestämmande faktor för lönesättning när det egentligen handlar om någonting helt annat; privat kontra offentlig finansiering, kvinnors tendens att välja arbeten i verksamheter som ingår i medborgerliga rättigheter i civiliserade samhällen (vård, skola, omsorg) och kvinnors tendens att söka bli anställda istället för egenföretagare.
I dagens Aftonbladet på nätet återfinns en av yxmän (bl a hennes far) bortrövad och kanske bortgift 15-årig flicka, en mördad 34-årig småbarnsmamma, en dödshotad bloggerska, sexutnyttjade skolflickor och en dotter som skar sig i armarna. (En manlig misshandlad gängmedlem återfinns samt eventuellt manliga särskole-elever som blivit sexuellt utnyttjade.)
Åter i DN; det kvinnliga och flärdfulla provocerar tydligen fortfarande:
I Sydsvenskan berättas om att kvinnovåldet ska uppmärksammas i Lund (för det existerar väl inga män som är drabbade av relationsvåld??):
http://www.sydsvenskan.se/lund/article1607748/Samlat-grepp-mot-kvinnovaldet.html
Helsingborgs dagblad reproducerar klagovisan från de fem förbundsordförandena ovan:
http://hd.se/ledare/2012/02/11/upp-till-bevis/
Katrin Kielos anklagar Alliansen för att kvinnor, enligt henne, missgynnas av den förda politiken:
http://www.aftonbladet.se/ledare/article14349327.ab
Så här kan jag hålla på resten av kvällen utan att nå slutet av de senaste dygnens misär för kvinnor. Man kan fråga sig vad den här kontinuerliga offermålandet tjänar för syfte? Säljer det lösnummer? Antagligen. Alla som har pengar att tjäna i form av nya anslag tjänar kanske också en slant.
Men gynnar det kvinnor? Att ständigt bli utmålade som hjälplösa offer som måste lyftas fram och curlas på olika sätt? Kvinnor blir inte sedda som myndiga vuxna med ansvar för sina egna liv. Dessutom drunknar de verkliga problemen i den ständiga floden av felaktiga vinklingar och ickefrågor.
Att journalister och faktagranskning, analys och slutsats inte går ihop har jag hävdat under åratal. Att den tredje statsmakten därmed avslöjas som dåligt utbildad är besvärande, för att inte säga pinsamt. Den artikel du refererar till i SVD, signerad Hanna Duner, är inget undantag från denna regel som alltmer framträder som huggen i sten. Att artikeln samtidigt som de braskande rubrikerna, innehåller rätt avslöjande fakta, som direkt motbevisar det hon säger i rubrik och text är extra pikant och inte så lite avslöjande av hur journalister av idag arbetar. Ifrågasätt aldrig ditt faktaunderlag, det skulle kunna leda till att alla timmar av efterforskning kan kastas i papperskorgen, tryck det istället så tar vi smällen senare. Det är den nya etiska regeln som varje tidningsredaktion av rang har infört nu för tiden.
Högst ovetenskapligt och inte så lite etiskt oförsvarbart med andra ord. När den aktuella artikeln till och med talar om åtgärdsprogram och nya sätt att jobba, ja inte ens då orkar man ändrande den rubrik som likt Emile Zola’s ”J’accusse” pekar finger åt maktens män. För fel är rätt och rätt är fel, så förtvivlat fel har journalistik ibland gått och detta har sin grund dels i den urusla utbildning de får. En del av de blivande journalisterna nöjer sig med att läsa mediaprogram på gymnasium och därefter drar man bara i kontakttrådarna, andra glassar rakt in på redaktionen med den enda meriten att efternamnet är det rätta som t ex Robert Aschberg har gjort, andra går visserligen journalisthögskola eller motsvarande men lär sig ingenting därför att utbildningen är medioker. Grunden till alla dessa genvägar får man söka i att journalist är ett så kallat ”hippt yrke”. Alla vill bli det, få är dock utvalda och ännu färre är lämpade vilket nu alltså Hanna Dunér bevisat för var och en.
Pingback: Här kör vi igen, kvinnor, styrelse-/chefs-rekrytering ska det vara så svårt? « networking – kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär
Pingback: Feminismen får inte kritiseras | Susanna's Crowbar