Foto från Andreainspired
För att låna ett citat (i fri översättning) från Twin Peaks.
Det händer att man snubblar över saker som får ens världsbild att skaka till lite, vridas lite åt något håll, kanske till och med smulas sönder i någon del och ersättas med något annat.
Bengt Ohlsson har ju, som bekant, ruckat till en hel del människors själv- och världsbilder. Hur mycket dessa bilder har förändrats är en annan fråga, men debatten har tillförts nytt syre. I dagens DN finns en artikel där han beskriver händelserna efter startskottet till en av de häftigaste kulturdebatterna på länge:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/de-tolerantas-dolda-intolerans
Det finns en kollektiv världsbild, förmedlad och förstärkt av media, som lätt blir dominerande om man inhämtar sin kunskap om omvärlden från t ex tv och tidningar. Media har en oerhörd genomslagskraft och vad och hur saker presenteras är mycket viktigt för att människor ska kunna fatta rationella beslut och forma sina ståndpunkter.
Bengt Ohlsson beskriver sig ha hamnat i en veritabel skitstorm och det är lätt att göra det, om man råkar framföra en åsikt eller en idé som inte är i linje med den allmänt vedertagna, ”politiskt korrekta” om du vill, diskursen. Feminismen är nästa tabubelagda område. Om du inte skriver under på att du är feminist (och därmed anser att kvinnor är strukturellt förtryckta av män)(fråga bara Stefan Löfven), är du en bakåtsträvande grobian och förmodligen kvinnohatare.
Pär Ström i programmet Debatt om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Bild från Jajamens blogg
Jämställdisten Pär Ström var länge en suspekt figur i mina ögon. Skulle män vara diskriminerade, herregud vilken rättshaverist, tänkte jag. Sedan började jag genom ett tips läsa Tanja Bergkvists blogg och har ännu inte slutat förundras… http://tanjabergkvist.wordpress.com/
Det finns sannerligen en hel del att ifrågasätta inom den sk genusvetenskapen och den feministiska rörelsen. Men som situationen är nu, går varken problemformuleringar, analyser, metoder, slutsatser eller implementeringar (eller det faktumet att vi har politiskt styrd forskning som utbildar ideologiexperter) att kritisera utan att man hamnar i ovannämnda fack.
På Pär Ströms blogg Genusnytt tas företeelser och exempel som påvisar ett ojämställdistiskt förhållande upp och det är intressant att se hur fullständigt dominerande bilden av kvinnan som offer är. Jag skulle rekommendera alla att stanna upp och tänka efter varje gång man läser om kvinnor som är förfördelade, diskriminerade eller på annat sätt offer och se på saken från ett annat perspektiv. Exempelvis debatten om festivalbokningarna som hade en manlig övervikt. Är 50/50-fördelning rättvist om andelen bokningsbara kvinnliga akter är t ex 25 %? (Jag har efterfrågat statistik på utövande kvinnliga artister från Musikerförbundet, men inte fått svar…)
Vad det nya filmavtalet innebär kan ni läsa om på Pär Ströms blogg:
http://genusnytt.wordpress.com/2012/01/26/mansdiskrimineringen-inom-filmproduktion-ska-oka/
Feminismen som ideologi kommer att få svårt att överleva om man inte är beredd att se och erkänna problemen inom sin rörelse och sin ideologi. Genusvetenskapen är i sina stycken långt ute på den tunna isen och cyklar och skulle även den må bra av att åtminstone försöka implementera vetenskapliga metoder. Det behövs en uppgörelse med en del feministiska myter och förmåga att se verkligheten som den är, inte hur den borde vara för att passa det ideologiska ramverket. Feminismen idag är en kvinnlig intresseorganisation som primärt arbetar för kvinnors intressen, inte för jämlikhet.
Att män systematisk diskrimineras är en företeelse som förekommit i Sverige sedan 70-talet. Att denna fråga inte har diskuterats, beror på den politiska korrekthet som råder och definitionsmakten hos de svenska feministerna med svensk vänster i ryggen. En mäktig lobby man inte ger sig på ostraffat helt enkelt.
Det har tyvärr inte heller funnits något organiserat motstånd vare sig i debatt eller i politisk eller annan handling. Detta har bara förstärkt ”crack-pot stämpeln” som t ex Per Ström tidvis har haft, eftersom han delvis har fått utkämpa en enmanskamp mot ett helt etablissemang. Starkt med tanke på att detta etablissemang inte ens drar sig för att för att använda sig av härskarmetoder, som man gjorde i SVT:s debattprogram om Scum-manifestet och Turteaterns så kallade föreställning. En av de logiska slutsatserna man kan dra, är att det är dags att forma en ny feminism i Sverige. En som är för jämställdhet, inte är ett dåligt alibi för att införa en ny tid av kvinnofascism. En rörelse som bejakar allas rätt, inte ett fåtals och en rörelse som identifierar det som är det faktiska problemet och adresserar dessa. Jag förnekar alltså inte att problem finns, ta t ex den ojämlika lönebildningen i det här landet. Att kvinnorna inom t ex vården är lönediskriminerade råder i mina ögon ingen tvekan om, men tyvärr är analysen till orsaken återigen fel. Det är nämligen sossesamhällets grundtes att stat, landsting och kommun sitter på dubbla stolar. Dels förser man medborgarna med t ex vård, men samtidigt är man arbetsgivare. Staten har till och med en egen arbetsgivarorganisation som förhandlar om lönerna inom det offentliga, och genom denna har man under alla år hållit dessa nere. De som drabbats är ofta kvinnor eftersom dessa innehar flertalet av de arbeten som erbjuds. Slutsatsen att det är inom det privata som problemen har sin grund, är enligt mig med andra ord ytterligare en av många svenska myter.
Löneskillnaderna förklaras till övervägande del med att kvinnor och män i hög utsträckning väljer olika yrken. Skattefinansierade arbeten inom stat, kommun och landsting kan aldrig vara lika bra betalda som arbeten i den privata och icke-skattefinansierade delen av arbetsmarknaden. Inom samma yrken finns också löneskillnader som inte fullt ut kan förklaras av olika lång erfarenhet eller andra kompetensgrundade faktorer, utan verkar enbart bero på kön och dessa skillnader ska givetvis elimineras. Enda vägen till bättre löner inom vårdsektorn vore en ännu större blandning av arbetsgivare och en högre andel av privat finansiering av vården. Den tanken kolliderar dock med principen om allas lika rätt till samma vård. Men ingen tvingar kvinnor att utbilda sig till och arbeta inom låglöneyrken. Av någon anledning söker sig ofta kvinnor dit, mycket väl medvetna om löneläget och fortsätter att arbeta trots usla villkor. Apropå socialdemokraterna så har man här en ofattbart lojal väljarskara som finner sig i villkoren, accepterar att arbeta deltid och bli bidragsberoende och därmed låsa in sig i samma ekorrhjul, för vem månar väl mest om just bidragen? Tänk om det fanns andra arbetsgivare som kunde erbjuda bättre villkor? Tyvärr visar väl de genomförda privatiseringarna inte alltid några bra effekter av vare sig det ena eller det andra, men där tror jag att privatiseringar inom skola och vård måste regleras och kontrolleras bättre. Det finns fortfarande möjligheter att få till stånd ett fungerande system med både privata och offentliga alternativ.