Claes Andersson. Bild från Newsmill
Claes Andersson, forskare i kulturell evolution och innovation vid Chalmers, skriver på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/28/ingen-vetenskap-bakom-tanken-om-det-postmoderna-k-net
Äntligen lite välbehövlig struktur åt den härva av teoribildning som den feministiska teorin och genusvetenskapen är sprungen ur!
Om Susanna Holmén Waris
Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i
feminism,
genusvetenskap,
jämställdhet,
medier,
Okategoriserade,
politik,
pseudovetenskap,
vetenskap och har märkts med etiketterna
claes andersson,
feminism,
feministisk teori,
genus,
genusvetenskap,
hen,
poststrukturalism. Bokmärk
permalänken.
Ja, visst är den bra! Synd att ingen verkar ha tagit upp den till fortsatt debatt, eller så har jag kollat dåligt. I vilket fall, samma dag som artikeln publicerades delade jag den på min facebooksida. Inom loppet av två minuter fick jag det första mothugget. En forskarkollega tyckte inte alls att den var bra och protesterade mot kritiken mot genusteori som var både okunnig och raljant. Jag försökte få henne att tala om varför artikeln var så dålig, men det blev ett ganska enstavigt svar. Några minuter senare kom en annan forskarkollega, hon går genusforskarskolan i Umeå, och hon var betydligt mer mångordig i sitt fördömande av artikeln. Den plockade ”tomma vetenskapliga poänger”, den var okunnig, han var inte påläst, han hade inget hum om vare sig det ena eller andra. När jag föreslog att hon kunde skriva en artikel som bemötte kritiken av genusteori menade hon att det inte var lönt för den här typen av debattartiklar poppar upp som svampar ur marken.
Det var väl i och för sig reaktioner jag hade kunnat förutse. Det intressanta var dock att dagen därpå, i samband med att en debattartikel i DN hade publicerats skriven av bland andra statsvetaren Maud Eduards, båda två gjorde tummen upp och bortsåg helt från att denna debattartikel, ur intellektuell och akademisk synvinkel, är rena bottennappet jämfört med Claes Anderssons artikel. Det handlar alltså bara om vilken sida man står på.
Absolut är det så. Genusvetenskapens vetenskaplighet/ovetenskaplighet är något som fler ur den akademiska världen borde granska. Jag antar att ingen vågar ge sig in på detta eftersom risken då är att bli utmålad som antifeminist och kvinnohatare. I tidningen Feministiskt Perspektiv har man nyligen publicerat en artikel, där någon som heter Lars Jalmert försvarar genusvetenskapen i, enligt min mening, mycket haltande resonemang: http://feministisktperspektiv.se/2012/03/16/antifeminism-hur-vetenskapliga-ar-antifeministerna/
Jag roade mig också häromkvällen med att klicka runt på Nationella Sekretariatet för genusforsknings hemsida och ramlade över en avhandling skriven av en doktor i sociologi, Therese Anving: http://genus.se/meromgenus/genusflodet/genusflodetdetalj//familjemiddagen-i-fokus-for-ny-avhandling-.cid1069899
I hennes studie har hon intervjuat 30 personer (varav 4 var män, eftersom intresset hos männen att delta var lägre). Ur detta urval tycker hon sig kunna dra slutsatser angående klass och kön. Jag har ingen humanistisk utbildning, men för mig låter detta som ett skämt. Ett annat exempel på bedrövlig nivå på genusvetenskaplig forskning finns i Susanna Popovas bok Elitfeministerna, Anna Wahls doktorsavhandling om ”Könsstrukturer i organisationer – Kvinnliga civilekonomers och civilingenjörers karriärutveckling” från 1991. Trots en disputering, som rimligtvis inte borde ha blivit godkänd (hennes undersökning motsade bland annat de slutsatser hon drog), blev hon inte bara godkänd, hon fick också förtroendet att biträda den offentliga utredningen SOU 1994:3, ”Mäns föreställningar om kvinnor och chefsskap”.
För mig, som visserligen inte har någon humanistisk utbildning, verkar genusvetenskapen i mångt och mycket handla om en slags ”conveniant theories for you”, man utgår från fastslagna postulat om manlig överordning och strukturellt förtryck, för att sedan finna lämpliga teorier med vars hjälp detta kan fastslås. Passar det, så hänvisar man till feministisk vetenskapsteori (alltså förkastandet av den traditionella vetenskapen som varandes manlig), passar det så hänvisar man till idéer om tillfälliga sanningar. Återigen, om det passar, så hänvisar man till att det inte existerar någon absolut sanning och kan med detta som intäkt strunta i att ens försöka hitta en objektiv sanning.
Jag gick en gång en kurs i God och dålig vetenskap på KTH och har funderat på att granska just genusvetnskapen med de metoder jag lärde mig där. uppgiften känns dock som allt för stor för mig att hinna med parallellt med allt det andra jag sysslar med, men nog vore det intressant…
Ja, jag är helt enig med dig. Problemet är att inte ens professorer och docenter som inte tycker som genusteoretikerna vågar ifrågasätta postulaten. På facebook får jag mejl med kommentarer att jag vågar inte ens trycka på gilla-knappen. Men jag tycker som du.
När och var skall du ha din utställning förresten?
Galleri T, Österlånggatan 3, Stockholm. Pre-vernissage 15 – 21 på fredag 30/3, riktig vernissage 31/3 13 – 20. Öppet sedan till 5/4. Du är mycket välkommen om du har vägarna förbi! :)