Igår var vi båda lediga och skulle ta en promenad till en annan del av staden för att hämta en samling kastruller som jag skulle köpa av en gammal klasskamrat. Klasskamratens föräldrar har båda gått bort nyligen och bohaget ska ta vägen någonstans före nästa vecka. Det måste kännas förfärligt att stå och tömma ett hem på alla saker som har funnits med sedan barndomen och som är så förknippade med två personer som nu dessutom är borta. Jag kan knappt föreställa mig hur det är och bävar för den dagen då min sedan länge enda förälder kommer att gå bort. Fast det vet man ju aldrig om det är ens egen tur innan…
Nåja. Jag fick ett gäng fina kastruller för en struntsumma och det känns ändå bra att kunna återbruka istället för att köpa nytt. Kastruller från ett bra, finskt hem, där det lagats goda, finska rätter! Det känns hemtrevligt på något sätt.
Klottret ovan beskriver i grova drag stämningarna i Ronna sedan 80-talet.
Under utflykten hamnade vi även i stadsdelen Ronna och allehanda ungdomsminnen sköljde över mig. Jag bodde här en gång. I hela två veckor. Min första flytt hemifrån, som jag snöpligen fick återvända till efter någon vecka.
Ronna centrum
Som finländare kan jag inte påstå att jag har blivit utsatt för direkt rasism i mitt liv, men jag blir alltid tillfrågad varifrån jag kommer. Jag har en ibland mer, ibland mindre tydlig brytning. Men många gissar snarare på Norrland, Baltikum eller Polen. Folk kanske bara är nyfikna, men mycket ofta känns det som ett sätt att markera att du är ju inte svensk, du kommer inte härifrån.
För en tid sedan hamnade jag i ett samtal med en svensk kulturpersonlighet. Vi talade bland annat om feminismen idag och genusforskning. Jag berättade att jag på min blogg varit relativit kritisk mot båda dessa företeelser. Både feminismen och genusvetenskapen är mycket vida begrepp och vi hann egentligen aldrig ner på någon detaljnivå. Det som jag reagerade på var att hon ganska snabbt började leta efter en förklaring till min kritiska hållning dels i min finskhet (vi hade talat om att genus inte var ett begripligt tema i Finland) eller i min familjebakgrund. Hon antydde att min familj, till skillnad från hennes, skulle känna sig hotade av företeelser som feminism eller genus. Jag tillräknades alltså inte någon förmåga att analytiskt komma fram till mina ställningstaganden. Jag sade att jag dels inte kom ifrån någon ”sådan” familj och att jag heller inte kände mig särskilt hotad av varken feminismen eller genusvetenskapen, min kritik grundar sig på andra faktorer. Nu hann vi aldrig ha ett vidare djupt samtal, men jag reagerade ändå på det snabba sättet att försöka bortförklara ett annat ställningstagande med en antagen familjebakrund eller som en konsekvens av nationalitet.
Rasismen och fördomarna finns överallt i det svenska samhället, men man är ofta helt ofömögen att ta i detta. Rasismen paketeras ihop och klistras på SD, skinnskallar eller som nu senast, på en olycksalig kulturminister med en tårtspade. Klassiskt syndabockstänkande, så att vi alla goda och moraliskt högstående varelser ska kunna fortsätta låtsas att vi är så fina som vi inbillar oss.
Sanningen är att rasisten troligen bor i oss alla, också mig i vissa fall tyvärr. Genom att lära sig att man har fördomar, något alla människor också invandrare borde pröva, kan man lära sig mer om sina egna tillkortakommanden och generaliseringar och det är först då man kan lära sig att bli en bättre människa genom att bearbeta dessa. Men genom att spela moraliskt högre stående, låtsas som man har ”de rätta lösningarna” på alla problem och förneka sina egna tillkortakommanden gör man det motsatta – man cementerar en fördomsfull syn på tillvaron. Något du tyvärr råkade ut för, för tyvärr finns det ingen som helst självinsikt hos kulturmarxister eller kulturfeminister. De är moraliskt högre stående – de tillhör ju en elit, de har svaren på alla problem för det har de lärt sig på Södermalm där solidariteten och rättvisan bor granne med just dessa människor och de har alltid en förklaring på andras problem att se logiken i det egna resonemanget vilket ju inte är så lite nedsättande. Svensk vänster är fördomsfull, inskränkt, självgod och framför allt respekterar den inte andras avvikande åsikt – Basta.
Stämmer det då som Mark Levengood nyligen sa i tv att finska kvinnor inte behöver någon feminism och genusvetenskap eftersom de är vana med att inte ”taa någon skiit”?
Jag vet inte vad Levengood har för erfarenhet av att vara en finsk kvinna, men rent allmänt stereotypiserande kan man nog konstatera att eftersom de finska männen tenderar att vara något fyrkantigare och mera macho, så är även ofta de finska kvinnorna det. Mycket generaliserande, som sagt, jag gillar ju inte att klistra på folk egenskaper pga grupptillhörighet… :)