Bild från Bundesregierung.de
Något överraskande, men glädjande, kunde vi i veckan läsa i en debattartikel i Svenska Dagbladet om pojkar och män som utsätts för sexbrott och den allmänna blindhet som råder angående detta. Ett viktigt ämne, som nästan helt har kommit i skymundan av bekämpningen av dessa brott riktade mot kvinnor (vilket ju förstås också är viktigt).
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/utnyttjade-man-far-inte-hjalp_7293405.svd
Mörkertalet är antagligen mycket stort. Själv kan jag på rak arm komma på två män som jag känner och har känt, som blivit utsatta men som också har vågat berätta om detta. Inte officiellt, men för sina vänner. Jag vet att den här sortens övergrepp leder till livslånga trauman och att ett manligt offer ofta känner att han inte kan vända sig någonstans.
Män kan ju inte våldtas, och kvinnor begår inte sexövergrepp. Så enkel är väl sanningen om man är feminist. Nu är verkligheten lite mer komplicerad än så, och också män kan bli offer för övergrepp inte bara av andra män. Men samhällets stöd och vård är snedfördelad, alldeles för snedfördelad. Det finns inga mansjourer att tala om, det finns ingen speciell sjukvårdsenhet med specialkunskap på området och det finns inget nätverk för att stötta och ge de utsatta de råd om juridik och vad man har för rättigheter. Vad är detta för jämlikhet kan man fråga sig och den frågan är befogad. För det faktum att det i stort sett inte finns någonting för de utsatta männen är ett talande och alarmerande exempel på hur ojämlikt samhället kan vara åt andra hållet.