Under Metaltown 2012 hann vi erfara ett bredare spektrum av extremt väder. Det var ökenhetta, ishavsvindar, regn och sol i en gemytlig omväxling. Äntligen, efter alla dessa år, begrep jag mig både på stil och funktion. Men jag begrep mig inte på tröttheten. Den kom. Påskyndad av en idébild av köandet tillbaka med bussarna. Så vi offrade Slayer…
Just det. Det här är Machine Head. Vi längdmässigt utmanade upplever världen på detta vis. Jag antar att det inte finns någon lösning i sikte.
Machine Head på skärmen
Marilyn Manson är äntligen tillbaka…
…och fansen går bananas. Men så står det ju inte i tidningen. I tidningen står elakheter (DN). Krymper man ner en hel dags recension från Metaltown till en fjärdedelsspalt så måste det ju stå något lockande i den tvåcentimetern. Aftonbladet och Expressen gav hyfsade betyg.
Min shitty camera…
Fortsättning följer…
Machine Head riffade som det värsta blybandet de är, kittlade dödsskönt på de flesta ställen på kroppen inklusive hörselcentrat. Sanctu överraskade och var fredagens lilla utropstecken bland dagbanden. Kyuss Lives däremot tog egentligen priset helt och hållet med sin Stoner bikeblues med 70-talsvibbar som kittlade så dödsskönt att den lilla publik som sökt sig dit borde fått en eloge. Resten däremot som uteblev, bör skämmas – en av festivalens riktiga höjdare. Hippie-vibbar och stenhård rak stonerrock skickade i varje fall mig i omloppsbana. Manson gjorde en delvis riktigt bra konsert. Disposable Teens bör ju utses till en av metal-världens stora klassiker. Torniquette var ett ovanligt och överraskande val, men Sweet Dreams klarar jag mig bra utan. Också de nya låtarna fungerar betydligt bättre än ryktet gör gällande. En klart bra konsert det också. Tvingades däremot titta på Within Temptation, visserligen på avstånd men det räckte för att bränna flera kretsar i min skalle. Mitt Livs Novell-rock med hög runkabilitet för sexualfrustrerade smågrabbar som behöver en MILF att glo på medan man lyssnar på taskiga rocklåtar med weltschmerz-texter. Fy satan så jävla dåligt, ge den där gruppen en djävulsindrivning så det blir lite getskändarfaktor i fortsättningen.
Haha…Within Tempation ja. Schlager-goth i pk-förpackning. Hur var det nu? Sångerskan är engagerad i miljöfrågor, jämlikhet och mänskliga värden och hennes man, den förra gitarristen i bandet stannar nu hemma som hemmapappa med deras tre barn. Musiken triggar spyreflexerna och pk-överdosen får det att brista… :)