Det moderna konstbegreppet är innehållslöst, allt kan vara konst. Begreppet konst är frikopplat från några som helst estetiska eller kvalitativa kriterier tack vare modernismen. Ända sedan Marcel Duchamp ställde ut sina ”readymades”, vardagsföremål som han signerat och nu sade vara konstverk skapade av honom själv, har idé:n bakom konstverket stått för konsten, inte själva verket eller föremålet.
Problemet med den alldeles för vida definitionen har snitsigt lösts av den självutnämnda konsteliten med postulatet att ”konst är vad konstvärlden anser vara konst”. Med konstvärlden menas då varken de som skapar konsten eller de som i slutändan kanske kommer att äga dem, utan alla däremellan: konstinstitutioner, -kritiker, gallerister och -handlare. Så bekvämt att själv kunna deklarera vad som ska vara värt de alltmer fantasifulla priserna.
Jag kom att tänka på detta när jag läste Under strecket-artikeln i Svenska Dagbladet idag:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/sturtevants-avbildningar-originalet_7374450.svd
Därför tänker jag nu införa en egen definition på konst:
Konst är det som den som betraktar eller upplever konstverket definierar som konst. Konsten sitter i betraktarens öga.
Bättre, eller hur?
Boktips för alla som är intresserade av de fantastiska priserna och varför det ser ut som det gör inom den moderna konsten:
http://www.amazon.com/The-Million-Stuffed-Shark-Contemporary/dp/0230610226
”Konst är det som den som betraktar eller upplever konstverket definierar som konst. Konsten sitter i betraktarens öga.”
Samtidigt är upplevelsen av vad som är konst också resultatet av det kollektiva användande av själva ordet. Att man upplever något som konst beror ju på hur man lärt sig använda just begreppet ”konst”. Det får sin betydelse i hur vi använder det sinsemellan och det är inte statiskt.
Säger jag till dig, ”skall vi gå på konstutställning?” så är det ytterst osannolikt att du tror vi skall åka till en utsiktsplats och titta på en vacker solnedgång även om vi båda tycker den är minst lika konstfull, vacker, gripande, inspirerande som de flesta konstverk.
Självklart ligger det en inlärning bakom, som i allt annat, men just naturupplevelser kallar många för konst och det funkar bra för mig. Man måste också ifrågasätta det inlärda och vidareutveckla idéer. Jag tycker att en vacker solnedgång alldeles utmärkt kan räknas som konst.
Konst är något man stannar till vid, för att man vill förstå den. Inte något man vill förstå, och därför stannar vid den.
Jodå, konstnärerna är också inkluderade i den institutionella teorins definition av konstvärlden. I allra högsta grad.
Egentligen är det inte så märkvärdigt. Det finns flera områden i samhället som du på ett eller annat sätt måste begära inträde i, bli en accepterad medlem av, för att erhålla legitimitet att uttala dig om vad som är värdefullt inom just det området. När det gäller konsten är det legitimiteten att, på ett trovärdigt sätt, uttala sig om konstnärligt värde och kvalitet. Som konstnär gör du en konstnärlig utsaga, det är samma sak. Detta ”medlemskap” är inte formaliserat inom konstvärlden, som på många andra professionaliserade områden, utan sker genom inskolning på konstfältet (förutsätter alltså inte konstskolor, även om det underlättar).
Att konst är det som är konst i betraktarens öga, är en mer sympatisk definition av konst, men är inte en mindre vid definition än Dickies – för den som sysslar med konstdefinitioner. Problemet, anser jag, är att detta ständiga huvudbry att försöka definiera konst. Man hamnar så långt bort från de kvalitativa aspekterna av konst.
Jag har ännu inte läst Don Thompsons bok, tack för tipset! Det är ett synnerligen intressant ämne han skriver om med tanke på de gigantiska ekonomiska intressen som finns inom konstvärlden. Ekonomin ligger alltid där och lurar och vill göra konstens värde till något annat än de värden vi sysslar med inom konstvärlden (kan bli ett annat exempel för mig i min serie om konsumism).
Jag hoppades att du skulle kommentera, tack! Konstnärerna brukar sällan nämnas när man talar om konstvärlden i dessa sammanhang, därav min slutsats. Jag är ju inte lika skolad i ämnet som du :)
Jag håller med om att min nya definition är mycket vid, men jag tycker att den kan ha en poäng. Eftersom det moderna konstbegreppet främst handlar om idén och inte verkets kvaliteter i sig, finns det konst som inte riktigt räknas som konst eftersom man anser att den och den tekniken är överspelad och man enbart söker efter viss sorts idéer. Oljemåleri och framför allt realistisk sådan, betraktas ju nästan inte som konst längre, eftersom man enbart söker efter nya, abstrakta idéer. Ska man komma undan med realistiskt oljemåleri, måste man nästan tillhöra de äldre mästarna. Jag kan förstås ha fel, detta är min personliga upplevelse av sakernas tillstånd. Du är så välkommen att förklara konstvärlden från ditt perspektiv när som helst, det är mycket intressant.
@Anna Brodow Inzaina: Jag saknar en aspekt här och det är de som först efter sin död blir erkända som (stora) konstnärer. I det fallet är det inte deras ”medlemsskap” i konstvärlden som givit dem status som konstnärer eftersom de aldrig fick bli medlemmar. Snarare är det värden i de verk de efterlämnat som eftervärlden på ett eller annat sätt identifierat som konst.
Pingback: Dagen före Obama | Susanna's Crowbar
Förr i tiden ansåg man sig kunna avgöra vad som var konst. Konstverket skulle vittna om kunskap och färdighet hos konstnären. Man kunde avgöra om konstverket var ”bra eller dåligt” men detta förändrades efter 1900 och modernismen. Nu finns det inte längre några kriterier för vad som är konst. Många har försökt att definiera konst men utan att lyckas (inte minst skatteverket med sin nonsensdefinition). Ofta är försöken långa och ordrika texter (närmast lite desperata). Många anser idag att den intellektuella konstvärlden har tolkningsföreträde. För att något skall finnas till (existera) krävs en definition. Det inser var och en att utan definition flyter detta ”något” ut i intet. Således finns det ingen konst.
Det hindrar emellertid inte att jag älskar bra modern konst.
Precis så.