Caroline Hainer. Foto från Volante
Idag är det en skribent vid namn Caroline Hainer som uttrycker sitt missnöje med icke-genuskorrekta filmer och böcker, där så kallade manliga svin ges hjälteroller. Jack Kerouac är på tapeten.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/mossigt-med-manlig-mytbildning
Hainer fick även plats i Tv4:s morgonsändning för att berätta om detta. Programledaren Annika Jankell försökte inflika att det finns ju exempel som Thelma och Louise, men tydligen är dessa två enbart sorgliga figurer som inte får publikens sympati. (Jaså? Tänk så fel man kan tänka och känna om inte en genusexpert berättar hur man ska göra. Thelma och Louise var ju hur balla som helst när det begav sig. Förresten hade jag för mig att just Thelma och Louise sågs som en feministisk film…? Caroline kanske bara kom av sig…?)
Igår var det för många män som var populära på iTunes podcast-listor. Folket begriper inte att gilla podcastsändningar på ett genuskorrekt vis:
Däremot hade man hittat en roman som passerade det genuskorrekta nålsögat. Jens Liljestrand skriver om Fröken Smillas Känsla för Snö:
Nähä. Den finns inte i nätupplagan. Då ber jag att få återkomma om den imorgon.
Susanna!
DN Kultur har under de senaste åren gjort sig kända för sitt feministiska manshat och sina ensidiga ”genus”-analyser. De exemplen du tar upp faller väl in i den linjen.
Men vem tror att DN Kultur på samma sätt skulle kritisera att fyra av fem av topplaceringarna i listan över kända personer under 30 år som tjänar mest är kvinnor och se det som ett jämställdhetsproblem?
http://www.dn.se/kultur-noje/adele-slar-sig-in-pa-topp-rikaste-lista
I den förvridna formen av jämställdhet som florerar nu ses det där snarare som uttryck för lyckad jämställdhet. Det konstiga är att det är få som reagerar. Jag tror att det ständiga utmålandet av kvinnor som offer i allehanda sammanhang inger en känsla hos gemene man att det är bara bra om kvinnor lyckas och kanske har det bättre ibland. Helhetsperspektivet blir rubbat. Se bara på hur man lyckats trumma in budskapet om de enorma löneskillnaderna mellan män och kvinnor (som när korrigerade för ålder, antal år i yrket, utbildning, arbete etc enbart består av ca 6 %) och myten om dubbelarbetet (som efter granskning visar att män arbetar 26 minuter längre än kvinnor per dygn). Feminismen har varit en viktig rörelse som nu urartat och verkar allt oftare enbart handla om misandri.
Man frågade om manliga motsvarigheter till männen som liksom bara drar. Det gör ju Thelma och Louise också, i alla fall efter en lång startsträcka då de slutligen vågar kasta konventioner och krav bakom sig, men till skillnad från de manliga motsvarigheterna så straffar det sig. De kan inte ens leva med sin nyvunna frihet utan måste dö.
Det är ju förstås bara ETT sätt att se filmen på, man kan ju se den som en kvinnlig buddy-film om man vill det, eller en feminist-action. I sammanhanget – där frågan var ”hur ser de kvinnliga motsvarigheterna ut” – passade den bra som exempel på kvinnor som också ger sig ut på äventyr men med helt annat slut.
Jag håller med dig i den här problematiseringen att det liksom är synd om kvinnorna, vilket jag också ogillar. Min artikel gick ut på att det är knas att manlig vänskap romantiseras så väldigt (”så fint att de kan uttrycka känslor!!!”), att vagabonden fortfarande är en mysig typ och att tjejer inte kan uppleva äventyr på samma sätt som bondande män.
Thelma och Louise får. Men till ett pris.
Man kan också se det som att Thelma och Louise värderar sin frihet och vänskap till den grad att de är beredda att välja döden framför att bli fråntagna denna. Jag vet inte varför man i feministiska sammanhang förutsätter att alla filmer och all litteratur är någon form av undervisningsmaterial angående genusperspektiv. Det handlar om konstnärligt skapande, framför allt. Att det sedan ser ut som det gör i företrädesvis äldre litteratur hänger ihop med tidsandan. Angående den manlige slarvern som ändå klarar sig och ses som hjälte, det handlar väl om att dessa figurer ofta även i verkligheten inte tycks sakna framgång (inte minst hos det motsatta könet), men dessutom om en verklighetsflykt. Samma slags figur som, säg, Carrie Bradshaw för en del kvinnor, en som man för en stund önskar att man kunde vara.
Kvinnor får väl på samma vis, följa sitt kall framför att värdera relationer högst, göra det de vill och skriva om det. Slut på gnället och iväg till verkstaden.
Jag tror snarare det är dödandet av oskyldiga(?) i Themla och Louise som gör att de måste dö. USA är ett mycket religiöst land och tio guds bud gäller. Visst dör väl den manlige huvudpersonen i ”Natural born killers” också?
Fel av mig. Mördarparet dör inte faktiskt.
Dåligt exempel.
Easy Riders är ett bättre exempel.
Jag förstår inte hur Caroline Hainer orkar vara så arg och dessutom hitta på exempel så att hennes hjärnspöken på något sätt kan legitimeras. Antingen måste ju denna ilska äta henne inifrån, eller så måste hon må konstant illa. Det är kanske priset man får betala om man har en trygg borgerlig barndom och måste urskulda sig med lite dåligt samvete som genast kanaliseras till detta hat och denna inskränkthet. Över huvud taget är feminism i den tappningen Caroline Hainer ger röst åt, en osedvanligt inskränkt och fördomsfull historia där allehanda skit florerar. Den om löneskillnaderna är en av många sådana myter. Också hela debatten om härskarteknik där allehanda manliga knep avslöjas, bara för att användas av ärkefeministen Andrea Edwards under ett debattprogram i samband med premiären på Scum manifestet på turteatern är en enda lång harang av hyckleri från en rörelse som för länge sedan har förlorat både sin legitimitet och sin moral.