En mycket läsvärd artikel (hittad hos Anna Brodow Inzaina):
http://www.barometern.se/ledare/var-ar-kulturdebatten(3331956).gm
För egen del innebär dock sakernas tillstånd en aldrig sinande ström av artiklar att kommentera från nämnda kultursidor. En icke oansenlig del av Crowbar består, som bekant, av tyckande… :)
Om Susanna Holmén Waris
Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i
kultur,
medier,
Okategoriserade,
politik och har märkts med etiketterna
aftonbladet,
åsa linderborg,
barometern,
dn,
kultur,
kultursida,
kultursidor,
politisering. Bokmärk
permalänken.
Det var en mycket bra artikel du hittat. Kanske är det att beklaga att du (i likhet med mig) är civilingenjör, och därför känner dig tvingad att ha någon form av logik bakom ditt tyckande. Något sådant verkar inte begränsa kulturskribenterna på varken DN eller Aftonbladet (SvD ligger tyvärr inte långt efter).
Jag tror att det kan vara där skon klämmer. :)
Men problemet är ju att debatten hos de så kallade kulturjournalisterna, egentligen ledarskribenter, på Aftonbladet och DN är ju att den blivit så förvirrad och insnärjd i olika teorier att ingen, inte ens humanist längre kan förstå den. Att koppla mansförtryck till köttätande och åberopa en teori om makt kopplat till köttätande var ju droppen. Kanske kommer jag eftersom jag är man, utifrån denna teori att förtrycka min flickvän Susanna med hjälp av en bit oxfilé som jag listigt har smugit in i våra liv. Till och med för en person med humaniora som bakgrund som jag själv, ter sig dessa tankebanor lite grann som att leka Irländsk julafton det vill säga det är rena snurren. Det hela har ju bara blivit en intellektuell lek, där det gäller att inte sitta med Svarte Petter i slutänden.
Det blir än värre när man som Jonas Thente, uttalar sig på ett sätt som går att tolka som ren kunskapsfientlighet. Att hans misslyckanden på det matematiska området och hans närmast fientliga inställning till att matematik över huvud taget har en plats i modern skola och jämför den med något så ”överflödigt” som latin, så korsar han samtidigt en osynlig gräns där just kunskapsfientligheten kommer i centrum. Utan att ta ställning politiskt, så är tyvärr samma inställning rätt vanlig inom vissa delar av vänsterrörelsen vilket är dubbelt alarmerande eftersom den inställningen skulle kunna bli en grund för morgondagens skola. När man lägger ihop alltihop och summerar helheten, kan i varje fall jag bara säga att det hela är skrämmande.