Bild från Stadsevent
Någon form av light-variant av SCUM-manifestet på Turteaterns grepp med bra behandling av kvinnlig publik/dålig behandling av manlig verkar ingå i Orionteaterns uppsättning Men Det Skulle Ni Aldrig Våga. Orionteatern ligger på Katarina Bangata på (surprise!) Södermalm.
Nu verkar även Svd sälla sig till det feministiska perspektivet i sin recension, där det med en papegoijas envishet tjatas om att kvinnor tjänar 84 % av det männen tjänar. Detta stämmer enbart om man, som feministerna, väljer att konsekvent bortse från yrkesval, antal år i yrket, utbildning, arbetstid och dylika faktorer. Korrigerar man för dessa faktorer, vilket man gör om man sysslar med någon form av vetenskaplighet alls, återstår en skillnad på ca 5 %. (Personligen tror jag att den återstående skillnaden är en konsekvens av den större risken i form av högre sjukskrivningstal rent generellt och en större förväntad frånvaro vid familjebildning när man anställer en kvinna. Sådant får man naturligtvis inte förutsätta, men jag antar att man gör det ändå eftersom statistiken ser ut som den gör. Men det är ett sidospår.)
Föreställningen bygger tydligen på en hel del statistik. Denna kan ju, som bekant, brukas och missbrukas. Med statistik kan vad som helst påstås och stödjas och använder man sig av den som feministerna och nu Svd:s recensent bevisar den ingenting annat än att man har en agenda.
http://www.svd.se/kultur/scen/sinnrikt-spel-ger-liv-at-dod-statistik_7455534.svd
Feministerna på DN är självklart extatiska:
http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/men-det-skulle-ni-aldrig-vaga-pa-orionteatern
I teatertidningen Nummer skrivs det saker som:n
”Elin Söderquist och Bianca Kronlöf spelar omväxlande JAG i denna vassa performance, med samma humoristiska ilska som TurteaternsScum-manifest under förra säsongen. Inte alla gånger stämmer deras charmigt oborstade spelstil överens med Menasanch Tobiesons ofta ordvrickande och precisa pjästext, men allt som oftast är uppsättningen en lustfylld och inspirerande dänga, som bör ses både av oss 4 725 326 personer som är direkt traumatiserade av patriarkatet och, i synnerhet, alla andra.”
Här förutsätts att jag som kvinna, boende i Sverige, är ”traumatiserad” av patriarkatet. Något talande för representanter för en ideologi som inte kan skilja på kritik av densamma och kvinnohat, som förutsätter att alla kvinnor kan fösas in i ledet och där man gör sig till självutnämnd megafon för dessa. Jag känner mig snarare traumatiserad av detta dumfeminsitiska försök att dra in mig i ett kollektiv där tyckande, faktaförvrängning, dogmatism, ovetenskapligheter och misandri tycks vara ledstjärnor.
Anna Hedelius, jag anser att Nyamko Sabuni är en mycket bra jämställdhetsminister. Hennes uppdrag går ut på att se till jämställdheten gällande båda könen, inte att i den moderna feminismens anda skapa gräddfiler för kvinnor.
