Jag har semester och har tagit det något lugnare med bloggandet, som kanske märks…
Foto: Nicklas Thegerström/DN
En liten notering i kanten apropå spelande mammor i dagens DN (tror jag, budet har inte orkat komma med tidningen idag…) är att spelberoende tydligen är något bra när det gäller just denna grupp:
”– Innan dess var jag discodrottning. Eller, det var vad mina vänner trodde. Jag brukade säga att jag inte hade tid eller var förkyld, bara för att ha en ursäkt att stanna hemma på fredagskvällen och spela hela natten, berättar Frances Blaxell och skrattar.”
Ett tecken på beroende har väl traditionellt ansetts vara faktumet att man skadar eller låter det som beroendet gäller påverka relationerna till vänner och närstående? (Ett tillägg: Jag påstår inte att Blaxell är spelberoende, men det hon beskriver här har traditionellt setts som ett tecken på ett beroende.) Men ändamålet helgar medlen, här är det viktigt att kvinnor tar sig in på ”traditionellt manliga” domäner och då kan man inte komma med tråkiga påpekanden om spelberoende eller annat. Allt är relativt i de relativa sanningarnas ideologi. Jag vill heller inte minnas att man skulle ha framställt datorspelande som något positivt när det har handlat om företrädesvis unga killars spelande, där har det mest handlat om det alltid förekommande (när det gäller män och manlighet) problematiserandet.
Läs mer om hur förfördelade kvinnor denna gången är här:
http://www.dn.se/kultur-noje/fordomsfull-syn-pa-spelande-mammor
(Fotnot: Ideologin i fråga är givetvis den moderna feminismen av det radikala slaget.)
Jag förstår inte riktigt vad du läser in som beroende? För att Frances stannar hemma och spelar istället för att gå ut på krogen med sina kompisar? Det är inte som att hennes spelande går ut över umgänge med vänner eller familj, hon spenderar bara hellre sin fredagskväll med att ränna i grottor än på krogen. Står inget i artikeln om vad hon gör lör/sön eller resten av veckodagarna.
Anledningen till att hon ursäktar detta med att vara ”trött” istället för att säga som det är, kan förmodligen vara för att det fortfarande är väldigt tabu att välja bort en krogkväll med kompisarna (till förmån för vad som helst egentligen) för att få lite tid att spela på, speciellt för en kvinna och mamma (bland annat eftersom folk exempelvis tror att det handlar om spelberoende för att en inte vill ut och supa varje helg).
Var läser du in att hon alternativt skulle ut och supa? Discodrottning antyder väl mer att hon har varit ute och dansat förut. Att en småbarnsmamma inte flänger ute på krogen på helgerna har väl aldrig någonsin varit tabubelagt.
Inte för att vara den som är den, men om en tror att någon vars plan är att dra ut och dansa involverar någon form av alkoholintag så är det inte direkt långsökt. Jag säger inte att det är ett MÅSTE, men det är, skulle jag vilja påstå, så pass vanligt att en kan anta att någon form av alkohol lär förekomma (antingen att en själv dricker eller vännerna, eller folker runt omkring).
Jag noterade att du inte tog dig tiden att besvara varför du anser att en fredagskväll är lika med ett spelberoende? Vill du utveckla det kanske?
Var och när har jag sagt att en fredagskväll skulle handla om spelberoende? Vad menar du med den meningen? Ska det stå ”att spela en fredagskväll”? I så fall är det Blaxell som tar upp exemplet fredagskväll.
”Ett tecken på beroende har väl traditionellt ansetts vara faktumet att man skadar eller låter det som beroendet gäller påverka relationerna till vänner och närstående? (Ett tillägg: Jag påstår inte att Blaxell är spelberoende, men det hon beskriver här har traditionellt setts som ett tecken på ett beroende.) ”
Ibland kan det behövas finare instrument än en kofot om man vill finna svar på sina frågor. ”Spelberoende” är ytterligare en fördom som läggs på redan hårt belastade gamers och i det här fallet förstår jag inte alls varför det hamnade i centrum för din kommentar. Din definition av spelberoende – ”att man skadar eller låter det som beroendet gäller påverka relationerna till vänner och närstående?” är ju också ganska luddig och kan ju innefatta allt från arbete till tv-tittande.
I själva verket har ju arbetande vuxna föräldrar väldigt lite tid över till sina hobbies och det handlar i slutändan om prioriteringar. Många väljer t ex att spela spel istället för att titta på tv. Artikeln i DN handlade ju bland annat om de prioriteringar en Mamma idag behöver göra för att hon ska få tid till sig själv och sina hobbies, utan att få dåligt samvete eller kategoriseras som avvikande från normen på något sätt (t ex spelberoende). Mammor idag är inte vad Mammor var för 20 år sedan och det ska vi vara glada för!
Jag vill inte alls belasta någon för de prioriteringar den gör, jag reagerar bara på att någonting som oftast anses som negativt när det gäller män, nu plötsligt är mycket positivt när det gäller kvinnor. Detta är mer en reflektion kring tema genus, inte spelande i sig. DN har länge haft en öppet radikalfeministisk agenda och denna artikel faller väl in i schablonen. Spelandet i sig har jag egentligen inte så många synpunkter på, männsikor ska självklart själva bestämma hur de vill använda sin tid.
Men var läser du in spelberoende i artikeln? Det citatet som du plockar ut handlar ju bara om att det känns lite pinsamt att erkänna att man är mer sugen på att spela en kväll än hänga med sina kompisar och dansa.
En gång till: Traditionellt har detta varit ett tecken på beroende. Att man prioriterar bort umgänge med sina vänner för att ägna sig åt missbruket. Nu säger jag inte med detta att just Blaxell är spelberoende, jag säger att det hon här säger sig göra har traditionellt tolkats som ett tecken på ett beroende.
Får medge att jag inte heller ser den där kopplingen du gör mellan den artikeln och spelberoende. Jag vet inte heller vad det är för något som i artikeln vanligtvis är negativt för män men nu är positivt för kvinnor. Att man spelar, är det vad som anses vara något negativt om en man gör det och tvärtom hos kvinnor? Sen när då frågar jag? Att populärmedia föredrar att rapportera om negativa sidor är knappast begränsat till spel, något som borde vara en del av allmänbildningen vid det här laget.
Vi är ganska många som tycker att även manliga spelare borde behandlas som människor med spännande fritidsintresse. Medan däremot män ofta figurerar i negativt vinklade artiklar om spel med våldsinslag skrivs det i princip aldrig om spelande kvinnor med barn. Det skrivs också sällan om spelande män med barn. Den diskussionen är intressant, det hållet jag med om.
Men du inleder med att indirekt och utan belägg utmåla Frances Blaxell som spelberoende. Spekulationer baserade på fördomar är inte den bästa inledningen till en diskussion om genusbaserad särbehandling i tidningsartiklar.
Ett tecken på beroende har traditionellt ansetts vara det att en person väljer bort t ex umgänge med sina vänner för att utöva missbruket. Den definitionen är det inte jag som har hittat på. Huruvida Blaxell är spelberoende har jag ingen som helst aning om, jag tar bara upp det som hon säger själv och att detta brukar ingå i definitioner på missbruk.
Fast du använder just ordet ”beroende”, inte ”missbruk”. Så här skriver du: ”Ett tecken på beroende har väl traditionellt ansetts vara faktumet att man skadar eller låter det som beroendet gäller påverka relationerna till vänner och närstående?”. Det Blaxell säger är att ”Jag brukade säga att jag inte hade tid eller var förkyld, bara för att ha en ursäkt att stanna hemma på fredagskvällen och spela hela natten”. Hon talar endast om fredagkvällen, och endast om att avstå från att gå ut och dansa. Vad i detta gör att du utläser det som att hon skadat relationer eller låtit spelandet påverka hennes relationer? Det krävs ganska många och allvarliga tecken för att man verkligen ska kunna slå fast att det handlar om ett beroende eller missbruk. Ett enskilt tecken, däremot, gör inget beroende.
Dessutom: den enda sorts spel som över huvud taget diskuteras seriöst idag när det gäller beroendeklassning är spel om pengar. Missbruk kan man mycket väl prata om i datorspelssammanhang, men det är inte att förväxla med att dra vita lögner om fritidssysselsättning man inte riktigt vill skylta med. Det är nog ganska många som säger att de är trötta eller förkylda när de egentligen vill stanna hemma och titta på tv en fredag kväll också, men är rädda för att stämplas som tråkmånsar ifall det säger det rakt ut.
Poängen med artikeln var från början inte varken missbruk eller beroende i sig, utan det, vad jag uppfattar som annorlunda beskrivningen av ett fenomen när det gäller män och när det gäller kvinnor.
Folk glömmer lätt bort att själva spelandet kan vara mycket mer socialt än att vara ute och festa, jag umgås med fler människor nu när jag har börjat spela spel än när jag hängde i stallet. I mitt fall har spel gynnat mitt sociala liv helt enkelt.
Ja, det tycks finnas sådana effekter med spelandet också och där får man kanske se över definitionen på vad som är ett missbruk och vad som inte är det.