Julia Schramm. Foto: Bastian Haas/Wikimedia Commons
Julia Schramm, piratpartist i Tyskland, har skrivit en bok, gett ut den på ett traditionellt bokförlag och i form av e-bok. Boken har sedan fått spridning i fildelarkretsar och se, det var inte populärt hos Schramm och hennes förlag:
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/forfattande-piratpartist-jagar-fildelare
Om hon hade trott på sina egna ideal hade hon givetvis gett ut boken som gratisfil på nätet. Men det kanske inte kändes lika lockande när det nu gäller den egna möjligheten till inkomster och inte profitering på andras arbete.
Vilket påminner om en annan artikel om en annan debatt. Malin Ullgren rycker till Nina Björks försvar i debatten som uppstått i sociala medier om dubbelmoral och att leva som man lär. Nina Björk, vänsterfeministen som skrev boken Under det Rosa Täcket där hon ville befria kvinnan från familjens bojor och som numera, efter att ha fått barn vill att hela samhället ska konstituerats enligt en storfamiljsprincip (eller en kolchos, eller ett gammaldags bondesamhälle): ”arbetsbeting som ger betalning i form av livsmedel, tjänster eller ting”. För all del, man har rätt att ändra åsikt. Debatten som har följt har handlat om Björks hycklande; hon är antikapitalisten som bor på 140 kvadratmeter sekelskifte i Lund. Champagnevänster. Jag kan tänka mig att hon lyckats både reta upp en del högerdebattörer, men även sina forna vänsterfeministvänner genom sin nya inställning till familjen. Hon lever inte där heller som hon har lärt.
Hursomhaver rycker alltså Malin Ullgren till Björks försvar i en något förvirrad krönika där tesen tycks vara att speciellt högerdebattörer skulle ha ett behov av att se vänstermänniskor som någon slags förebilder eller substitut för sina föräldrar:
”Alla, i synnerhet borgerligt sinnade, har anledning att granska de egna reaktionerna kring vänstern och privatlivet, för att få syn på sina eventuella förväxlingar av symboler (förälder/religiöst överhuvud/vänsterskribent).”
Åter alltså ett försök att omyndigförklara eller förminska (en härskarteknik) sina ideologiska motståndare. Kan man inte koppla ihop motståndarna med Hitler eller Breivik, försöker man reducera dem till kvinnohatare, kommentarsfältsherrar och nu i det här fallet, till omyndiga eller infantila personer.
Personligen anser jag att visst kan Björk kalla sina inredningsambitioner (som många inte ens skulle ha råd att realisera) för ”skitdrömmar”, bo på sina 140 kvadratmeter sekelskifte (vilken dröm!), men drömma om ett liv i en kolchos. Problemet uppstår när hon vill att vi alla ska drömma om att leva i en kolchos. Mångfald och vi gillar olika, bara alla vill och gillar som jag. Hävdandet av individens frihet eller valfrihet är och har inte varit vänsterns främsta kännetecken. Det blir dessutom något ihåligt att förfäkta ett ideal som man själv inte vill eller kan leva efter, precis som i fallet Julia Schramm.
Dessutom, Nina Björk igen:
”Jag kan inte leva som jag lär. Jag är inriktad på systemet, inte på individnivå.”
Varför kan inte Nina Björk leva som hon lär? Vad gör det omöjligt? Hon skulle kunna sluta arbeta helt och utväxla arbetsinsatser mot mat och husrum från sin make? Mycket hårddraget, men det är vad hon i slutändan drömmer om, att bli beroende av ett byalag, närstående, partiet (ja, vad?) för att där byta tjänster mot mat, husrum och saker. Om detta inte fungerar på individnivå och enbart kan uppnås genom att hela samhället (systemet) anpassas till modellen, vill jag inte vara med. De historiska exemplen är alltför avskräckande.
Andra artiklar:
http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/nina-bjork-jag-kan-inte-leva-som-jag-lar
http://www.expressen.se/kultur/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar/
http://www.svd.se/kultur/litteratur/rosa-tacke-blev-rod-kollektivism_7510116.svd
Det var bra! Jag har inte läst Nina Björk ännu. Hoppas få tid att snart läsa andra böcker än avhandlingsrelaterad litteratur. Jag tror att jag sympatiserar med Nina Björks kritik av konsumismen, men jag gör inte samma analys och drar inte samma slutsatser. Vill inte heller leva i kolchos eller få matransoner av byalag. Jag tror att marknadsekonomi och kapitalism är det enda vettiga, men vi måste börja ifrågasätta vår livsstil i grunden. Köpfesten är ohållbar ur ett globalt perspektiv.
Jag har heller ingenting emot konsumtionskritik, men jag antar att för att finna vägen till ett mera hållbart samhälle måste man hel enkelt försöka själv. Byalag och kolchoser är absolut inte min melodi, så hur kan jag själv bli mera hållbar? Jag äger ingen bil, jag åker kollektivt, jag sorterar allt som går att sortera (hos oss kan vi även sortera matrester för energiproduktion), jag äter mycket baljväxter och köper ekologiskt, jag handlar ofta kläder second hand (men köper förstås en hel del nytt också), jag flyger ytterst sällan (två gånger de senaste åtta åren och då till Wien respektive London), det sitter i ryggmärgen att återanvända allt och att ingenting får slängas (krigsgenerationens förmaningar från Finland)(därav mitt enorma projekt med att försöka göra mig av med allt jag kan för att flytta in i mindre, utan att behöva slänga mer än nödvändigt…)
Men jag är teknikoptimist. Jag tror att vi kommer att finna lösningarna när behovet blir tillräckligt stort och de växthusgasgenererande bränslena kommer förr eller senare ändå att ta slut. Man kan dessutom hoppas på att ett ökat välstånd ger samma effekt i de mindre utvecklade länderna som här, nämligen att befolkningsökningen dämpas. Men vad man ska göra åt att människan är benägen att manifestera sin status med prylar och svag för snabb belöning nu istället för större belöning sen, har jag inga idéer om. Bättre och effektivare belöningar åt dem som forskar fram eller uppfinner nya lösningar som leder till hållbar utveckling?
Jag tror att ny miljöteknik är på gång stort. När jag var på stadsbiblioteket senast skummade jag igenom Miljöaktuellt. Titeln på framsidan som hade lockat mig var ”miljökapitalism” eller något sådant. Det finns en nyskriven bok i ämnet som tar upp miljöteknik som framtidens investerings- och utvecklingsbransch. Det är där som de stora pengarna kommer att göras.
Jag lever ungefär som du, bortsett från att jag flyger lite oftare och har bil i företaget, men den använder vi ytterst sällan. Annars tror jag, precis som du, att man måste börja med sig själv utan alltför mycket moraliska pekpinnar. Det är nöden som kommer att rädda oss.
Jag noterar tacksamt att ni diskuterar teknik-Darwinism och det är ju själva kärnpunkten. Tekniken har alltid varit drivkraften för samhällens utvecklande om bara människor har förstått hur man ska använda förvärvad kunskap. Så länge teknik-utvecklingen har fått gå sin gilla gång, har den trots krig och annat elände faktiskt lett till ett bättre liv för de flesta. Kolchos-feminister som Nina Björk har däremot missuppfattat allt och mer. Genom att genomföra sin lilla borgerskapskommunist-revolution, sätter man effektivt p för den typen av utveckling och kastar samhället flera hundra år tillbaka i utvecklingen. Inget de vill skylta med förstås, men det är bara att läsa historien. Så vill vi leva i Amish-samhällen, nära till naturen och dö en förtidig död på grund av återintroduktionen av allehanda sjukdomar, då röstar man på vänstern eller miljöpartiet så att Nina lyckas i sitt värv.