Maria Schottenius. Foto: Pressbild
Idag är det särskilt synd om Margot Wallström, som måste dras med sin popularitet och sina politiska uppdrag. Sin klassresa. Maria Schottenius på DN Kultur:
http://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-margot-wallstroms-sorgliga-ode-ar-att-vara-popular
Margot Wallström har tagit sig fram till den politiska toppen. Hon har, med god social talang först lyckats bli minister, för att sedan erbjudas en specialdesignad tjänst inom EU, där hon kunnat komma fram till maktens Guide Michelin-märkta köttgrytor.
Margot Wallström har gjort en lysande karriär och är mycket omtyckt, men självklart är det ändå synd om Wallström. Maken gör inte frivolter över att hon mer eller mindre bor i ett annat land och detta är något som självfallet enbart berör henne i egenskap av kvinna i politiken. Det har ju självklart ingenting att göra med att han kanske hade planerat för ett helt annat slags liv.
Men kvinnors liv är ju, hur de än ser ut, i de moderna feministernas ögon en golgatavandring. I mina ögon verkar det som att det blir svårare och svårare att konstruera dessa eländesbeskrivningar, men å andra sidan, utan dem skulle feminismen te sig obsolet.
Visst är det synd om kvinnor, i synnerhet när Maria Schottenius felriktade medlidande drabbar dem. För vem kan tycka synd om en person som för sin make bakom ljuset och sätter sin personliga karriär före familjen, vem kan tycka synd om en person som gör samma karriär på falska premisser inför sin familj eller vem kan tycka synd om en person som tjänar uppemot en halv mille i månaden? Men oj ursäkta mig så mycket, hon är ju sosse och förtjänat allt detta som det sig så bör för hon tillhör ju partiet som ser möjligheten att smyga in de sina överallt till fett betalda tjänster på skattebetalarnas bekostnad.