Kathryn Bigelow får som första kvinnliga regissör en oscar för The Hurt Locker. Hon ska inte förknippas med innehållet i inlägget.
Idag ägnar man sig i DN åt att räkna kön, som så ofta när det gäller film nuförtiden. Man har anmärkningar på att Stockholms filmfestival delar ut priser till en herrtrio. Könsbalansen i filmerna tycks vara mer tillfredsställande för DN:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/audiard-och-troell-pa-stockholms-filmfestival
Varför inte löpa hela linan ut och kvotera även filmpriserna (apropå filmstödet i filmpropositionen)? Hälften ska gå till kvinnor. Se där ett fiffigt sätt att skapa kredibilitet åt kvinnliga filmare!
Mera om filmproppen:
http://www.susannavaris.com/blogg/2012/10/dagens-diskriminering/
Skrämmande, filmområdet ersätts av- och handlar om könsräkning.
Jaha, när vi äntligen blivit av med de statliga filmcensurs-eländet får vi istället ett statligt ”genus-kontrollorgan” som straff. Som ska styra konsten (/genus) rätt, och implicit avgöra vad som är ”lämpligt”/”olämpligt” (redan i början av processen) m.a.o ”godkänd konst” eller översatt – statlig konst i enlighet med feministiska utopier? Skrämmande var ordet.
Minst sagt.
Viktiga och bra inlägg som alltid, Susanna!
Dock invänder jag en del mot föreställningen om att en 50/50-ordning är det som genusvetarna och radikalfeminismen arbetar mot. Jag är övertygad (efter många år också vid högskolan som lärare), att detta med 50/50 aldrig har varit något man eftersträvar när det gäller viktiga institutioner, styrelser eller ledningsgrupper.
50/50 är ett begrepp man använder under en period, för att ge intrycket av ”jämställdhetsambition”. Men det egentliga målet är aldrig mindre än total dominans av kvinnor. Det slutar aldrig vid 50/50. Det finns hur många exempel som helst på det.
Tack, vad trevligt att du tycker om det jag skriver!
Jag har också sett en del exempel på detta och att man i väldigt många olika sammanhang tycker att det är bra jämställdhet när fördelningen är t ex 70 % kvinnor och 30 % män. Ju fler kvinnor, desto bättre, verkar tanken vara. Detta verkar man motivera med någon slags kompensatoriskt resonemang om att eftersom män har varit i majoritet historiskt sett på många områden så ska kvinnor överkompenseras nu. Två fel gör ju, som bekant inte ett rätt och detta har ingenting med jämställdhet att göra. påfallande ofta verkar dock även kreti och pleti på olika håll i samhället resonera just så här och inte bara radikalfeministerna.
”Varför inte löpa hela linan ut och kvotera även filmpriserna”
Se där ett konstruktivt förslag!
Kläckte i all anspåkslöshet ett liknande när jag på lokalteve hörde kvinnliga fotbollspelare i ett lag ondgöra sig över hur litet pekuniärt utfall de fick av all sin träningsnit i jämförelse med pöjkera som spela i allsvenskan.
Varför inte dela publik- och sponsorsintäkterna lika mellan dam och herrlaget? tänkte jag i ett anfall av feministisk yra.
Man kan också kvotera in publiken på matcherna, så att lika många går på damfotboll som på herrfotboll. Det där kan kanske lottas fram för varje match. Sen måste man ju se till att publiken består av 50/50 kvinnor och män och biljetterna ransoneras alltså till vardera könet hälften/hälften. Om inte kvinnokvoten fylls så får man införa någon form av fotbollsplikt, som juryduty i USA för framslumpade kvinnor. Jag känner här att jag snart är mogen för en karriär som jämställdhetsexpert hos valfri arbetsgivare…
Susanna, jag blir mållös! Vilken kreativitet i jämställdhetens namn!
Pingback: För många män vill göra film | Susanna's Crowbar