Inga Wernersson
I denna artikel i Sydsvenskan utvecklar Inga Wernersson, professor på Göteborgs universitet på institutionen för pedagogik, tankegångarna om varför en jämn könsbalans bland förskolepersonal inte är viktigt:
http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/livet-pa-jobbet/pedagogiken-viktigare-an-konet/
”Gärna män. Men det är viktigare med medvetna genuspedagoger som kan driva en könsneutral skola och motverka att barnen trillar in i traditionella könsroller.
– Att plocka in män bara för att de är män tror jag inte är så bra, säger Inga Wernersson”
Så det som hela genusvetenskapen och jämställdhetspolitiken i övrigt går ut på gäller plötsligt inte när det handlar om ett kvinnodominerat yrke? Genusvetenskapens och feminismens underbara logik.
”– Om man tänker att det räcker att vara man för att jobba i förskolan, då måste man fråga sig vad är det hos män som man vill ha? Är det någon manlig essens man vill ha tag på, och vad är i så fall det? Då måste man definiera vad det är. Det blir ofta lite diffust när man ska förklara det, säger hon.”
På motsvarande sätt kan man då fråga sig vad det är för kvinnlig essens man vill ha inom de mansdominerade yrkena (eller i bolagsstyrelser)?
”– Man riskerar att vända på orsakssammanhangen och säga att det man gör i förskolan är kvinnligt. Men om det kommer in en man i verksamheten så gör han ju samma saker. I vissa stycken handlar det nog om att man blir det man sysslar med.”
Genusvetenskapens könskodande av allt omkring oss ställer till det? Hur betrakta en man som ”gör kvinna”?
”Hon tror också att de män som söker sig till förskolläraryrket kanske inte riktigt motsvarar ”genomsnittsmannen”. De väljer mer utifrån ett starkt intresse för barn, snarare än kvinnor som i högre utsträckning väljer enligt tradition.”
Finns det någon forskning på detta eller luftar professorn bara sina könsbundna fördomar?
”– Vi slutade könskvotera in män, för männen tenderade att marschera in i olika chefspositioner. Facken blev tveksamma. Man tyckte inte att det var ett bra jämställdhetsargument inom ett yrke där kvinnorna faktiskt hade en möjlighet att göra karriär.”
Att feminismen skulle måna om både mäns och kvinnors möjligheter? Det är en fackförening för kvinnor. Inga Wernersson har länge arbetat med jämställdhetsfrågor. I hennes värld verkar detta vara synonymt med kvinnofrågor.
”– Universitet och högskolor får med jämna mellanrum uppdrag att rekrytera fler män. Men det är en osäkerhet om vad de ska tillföra? Finns det en skillnad eller finns det inte?
Men måste man ha en orsak till att önska fler män? Kan man inte bara vilja ha det bara för att?
– Jo visst. Men viktigare är fortfarande att de är utbildade förskollärare, säger Inga Wernersson.”
Så det som genusvetarna ordinerar för de mansdominerade yrkena, 50/50-fördelning, är plötsligt icke önskvärt när det gäller t ex förskolan. Kvinnor kan ju drabbas och inte kunna göra karriär. Dagens maffigaste hyckleri!
Susanna: Word!
För att förstå detta så tror jag att man på djupet måste acceptera och förstå att den radikala, svenska statsfeminismen (som är institutionaliserad genom ”genusvetenskapen”), faktiskt inte anser att män eller manlighet är något önskvärt. Annat än möjligen i de allra farligaste eller otrevligaste yrkena.
Bara då blir alla dessa motsägelser logiska.
Det verkar inte bättre. Jag börjar begripa hur saker och ting förhåller sig nu, men eftersom det fortfarande inte har på riktigt sjunkit in i det allmänna medvetandet så gäller det att fortsätta blogga och belysa detta.
Är det inte en maktfråga?
Genusvetarna vill ha kvinnliga VD:ar för att de tycker en VD-roll är en maktposition.
Genusvetare tycker inte det spelar någon roll med manliga förskolelärare. Antingen för att de inte intresserar sig för positioner där det inte finns ett maktunderskott för kvinnor eller, om man vill vara cynisk, för att den som uppfostrar kommande generationer är en maktfaktor som de inte vill lämna ifrån sig.
Det hade förstås varit lättare för alla om de slutade se män och kvinnor som motståndare.
Jovisst kan det vara en maktfråga. Intressant då att genusvetenskapen som är så intresserad av att studera maktstrukturer antingen är blind för den här sortens maktstruktur eller utnyttjar den. Å andra sidan förvånar det inte ett smack, genusvetenskapen är impregnerad av radikalfeminism och har ett antal, givna, ideologiskt förutbestämda svar på sina undersökningar.
Ja, de börjar ju alltid med att konstatera könsmaktsordningen och att män har makten. Det torde ju göra det svårt att se motsatsen.
Absolut och detta är ett faktum som man inte anser sig behöva bevisa på något sätt. Hur definierar de makt förresten? Är det förmögenhet eller styrelseplatser man tittar på enbart? Eller dessa patriarkala strukturer? Vad är det? Kvinnors egna val (angående yrke och annat) verkar hur som helst inte ingå.
Typiskt den radikaliseringsprocess statsfeminismen har genomgått under de sista tio tjugo åren. Om det är kvinnor som förfördelas är det orättvisa, om män utsätts för samma sak är det naturligt. Att ens andas ordet ”rättvisa” om den som utandas är man, är väl som att tillbe Belsebub i kyrkan eller vanhelga samma byggnad i stil med Pussy Riot. För övrigt inte ett vanhelgande av något annat än den Ryska formen av hyckleri i Putin och kyrkans anda, men det är ett sidospår. Ett annat exempel på detta var de försök att införa positiv särbehandling som senare förbjöds av regeringen som vissa högskolor försökte med. Det lite lustiga, eller olustiga, med den historien var att om det var tjejer som kvoterades in var det bra, om män blev detta blev lantbruksuniversitetet i det här fallet, stämda för kvoteringen till veterinäryrket. Tjejerna som stämde universitetet fick rätt och tilldelades ett individuellt skadestånd. Nu höjs röster inom feministleden igen om just positiv särbehandling till t ex bolagsstyrelser, vilket naturligtvis kommer att leda till samma bisarra situation som den omnämnda. Vissa kommer att kunna dra fördel, andra får se sig förbisprungna av betydligt mindre meriterade kandidater. Rättvisa var det ja.
I fråga om styrelserna tror jag nog att det kan finnas utbildningsmässigt kvalificerade kvinnor, men blir de chefer som man kan rekrytera bland? Vill de bli chefer och vill de ha styrelseuppdrag? Jag tror att en stor del av ”de patriarkala strukturerna” går att återfinna där; kvinnor söker sig inte till högsta toppen med alla de uppoffringar de innebär.
Det är ju redan väl belagt att kvinnor betydligt oftare tackar nej till toppositioner, förmodligen är en bidragande orsak att en kvinnlig vd genom sin status inte har samma sex appeal på män som en manlig vd har på kvinnor genom sin samhälleliga status. Kvinnor har helt enkelt mindre att vinna på att nå den absoluta samhällstoppen. Till skillnad från män så vinner dom inte lika mycket i attraktionskraft. Då kanske det inte är lika värt att göra dom uppoffringar som krävs?
Det är sällan det tas upp till debatt. Men det finns undantag, den här krönikan från SvD:s Therese Larsson till exempel
http://www.svd.se/naringsliv/vad-haller-vi-kvinnor-pa-med_6948003.svd
Där skriver hon bla:
”Vad beror det på? Hormoner och stenåldersgener eller stelbent könsmaktordning? Testosteron i all ära, men jag är beredd att sätta en slant på uppfostrans betydelse. Högljudda tjejer upplevs som störiga, medan en lika gapig grabb enbart är just grabbig. Genusforskningen är full av exempel på hur flickor är både mindre riskbenägna och mindre tävlingsinriktade.”
Återigen tas det för givet att detta enbart beror på sociala konstruktioner. När det finns tvärkulturella mönster som återfinns inom alla kulturer tycker jag faktiskt att bevisbördan också borde läggas på dem som påstår att det enbart är kulturen som är orsaken.
Genusvetenskapens beröringsskräck med biologin kan ha sin rot i, om man är snäll, att man inte vill tillbaka till enbart biologiska förklaringar för mänskligt beteende. Om man är elak handlar den om att biologin kännetecknas av ett traditionellt vetenskapligt (= manligt i genusvetenskapliga sammanhang) angreppssätt och dito metodik, samt att man inom genusvetenskapen föredrar politiskt/ideologiskt frammejslade ”sanningar”. Man vill inte bli förvirrad av fakta när man redan har bestämt sig, så att säga.
Arv och miljö i kombination är förmodligen den rätta ansatsen. Jag tror att du har helt rätt där, kvinnor i allmänhet har inte tillräckligt mycket att vinna på att uppoffra sig för dessa positioner.