De marginaliserade feministerna

Anna-Klara Bratt leder en del i den feministiska tribunalen på Rival i Stockholm den 16 september. På bilden från vänster: Shadé Jalali, Ulrika Lorentzi, Tiina Rosenberg, Diana Mulinari, Carin Holmberg och Birger Östberg. Foto: Kristina Wicksell/DN

Feminism och genusvetenskap får idag enbart tre och en halv helsida i DN Kultur. Det handlar dels om Anna-Klara Bratts inlägg i debatten ”feminismens vägval”, som pågår på DN Kultur och om Julia Löfgren, som bland annat bloggar om utseende och skönhetsingrepp och tolkas i DN av en genusvetare.

Bratt menar i den något förvirrade och konspiratoriska artikeln att ”människor är olika och den feministiska rörelsens pluralism måste ses som en tillgång, inte ett hot”. Människor är sannerligen olika och för egen del tycker jag att det nu är dags att utropa feminismens död. Varför skulle jag ha någonting gemensamt med någon enbart på grundval av att vi har samma uppsättning könsorgan? (Vilket jag egentligen inte heller har; de flesta kvinnor har en livmoder.) Kvinnor är lika olika sinsemellan som männen och den spridningen i egenskaper är större än den mellan könen. Samtidigt kan man inte, som den rådande diskursen inom den genusvetenskapliga feminismen proklamerar, låtsas som att biologin inte existerar. Men det är ett sidospår och jag ska försöka undvika sådana.

”Det är inte feministernas fel!”, utropar rubriken. Nej, ingenting kan vara feministers eller kvinnors fel. Skurken är ju en man i alla de feministiskt hopknåpade berättelserna. Kvinnor kan aldrig avkrävas ansvar för sina egna liv, kvinnor är knappt medaktörer i desamma, i Bratts värld verkar kvinnorna lysa med sin frånvaro t ex vid valurnorna:

”Därmed slapp de stöta sig med en antifeministisk och smårasistisk väljarskara av välbärgade vita män som rör sig fram och tillbaka mellan Moderaterna och Socialdemokraterna och som hittills har vunnit två val åt alliansen genom att överge Socialdemokraterna.

De här männen utgör mittersta mitten och styr snart sagt hela Europa. De är intresserade av villkoren för bilindustrin och bilister, skattesatser och avdrag. De ogillar miljöfrågor och migration, bistånd och EU. Med dem talar man inte feminism, hbtq eller antirasism. Kanske jämställdhet, men inte högt för då kan de bli på dåligt humör och byta block. I Sverige har männen i mitten nyligen valt ny partiledare för Socialdemokraterna och därmed befästes att de så kallade MR-frågor som just kön, etnicitet och sexualitet, som Mona Sahlin envisades med att lyfta på den politiska dagordningen, inte kommer att besvära de besvärade.”

De som slapp stöta sig med nämnda väljargrupp var Beatrice Ask och Nyamko Sabuni, som presenterat en satsning för att förebygga våld mot kvinnor:

”Detta valde de att göra i Södertälje. På det sättet kunde de, utan att uttala sig i frågan, antyda att problemet med våld mot kvinnor är större bland invandrade”, lyder Bratts analys.

Bortsett från den insinuanta tolkningen av valet av presentationsort, har Bratt konstruerat en nygammal halmdocka att bränna, den beskrivna, manliga figuren ovan. En del av ett större, imaginärt, ondskans imperium; patriarkatet.

Röstar inte kvinnor i Bratts värld? Finns kvinnor överhuvudtaget inte i samhället som ansvarstagande individer enligt henne? I varje fall tycks hon utesluta att någon kvinna skulle kunna rösta på alliansen.

Anna-Klara Bratt

”Sedan är det sant att feminismen, precis som antirasimen, fackföreningsrörelsen, folkbildningsrörelsen och andra goda demokratiska krafter, är marginaliserad för tillfället.”

Huruvida feminismen är ”en god demokratisk kraft” tål att diskuteras, men intrycket blir lätt bisarrt när Bratt i samma artikel har konstaterat att:

”Paradoxalt nog blir det en av anledningarna till att regeringen ligger lågt med att man satsat mer pengar på jämställdhet än någon annan regering i Sverige.”

och

”Att jämställdhetsarbete fortsätter i myndigheter och verk, kommuner och landsting är bra och det hänger ihop med att det är inskrivet i styrdokument som förordningar, uppdrag och konventioner – i en annan tid.”

(Med jämställdhetsarbete menas här i en hel del fall uttalade mål om hur stor representation av könen som ska finnas på arbetsplatsen. Kön sätts alltså framför individ. De demokratiska rättigheterna har historiskt erövrats till att gälla individer, inte grupper, men i den moderna varianten av feminism ser man uppenbarligen inte dessa kvotmål som ett problem. Den moderna feminismen strävar dessutom inte efter en jämställdhet med 50/50-fördelning mellan könen. Bra jämställdhet anses föreligga så fort andelen kvinnor (var som helst) ligger mellan 51 och 100 %.)

”Feministiskt Perspektiv kom till för att vidga utrymmet för feministiska röster av olika slag, särskilt de som inte redan har en etablerad plats i offentligheten.” 

Du får tycka vad du vill, så länge du tycker som oss, snarare. Relevant kritik är man inte intresserad av, inte heller röster som vill verka för allas lika värde och samma skyldigheter och rättigheter för könen (något som jag tills för ungefär ett år sedan inbillade mig att feminismen sysslade med).

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/det-ar-inte-feministernas-fel

 Foto: Eva Tedesjö/DN

Nästa katt till rakning är en artikel om Julia Löfgren, som bloggar om bland annat skönhet och mode. Artikeln och den bifogade ”expertintervjun” är en i högsta grad underhållande illustration till hur väl verkligheten går att förtränga och bortförklara (detta heter analysera inom genusvetenskap) om man t ex är genusvetare och förespråkar ett konstruerat dito:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-handlar-om-att-jag-ska-trivas-med-min-kropp

Julia säger:

”– Många vill att det ska synas att de gjort ingrepp för att de vill visa att de kan göra av med en massa pengar. Och så söker de uppmärksamhet. Man kommenterar inte det som ser naturligt bra ut. Däremot så kommenterar vi ju gärna sådant som är fejk. ”Gud vilka fina naglar, vem har gjort dem?” Eller ”vilka snygga ögonbryn. Har du tatuerat dem?”” 

Genusvetaren:

”Genom den överdrivna kvinnligheten som de här kvinnorna manifesterar kan man ju säga att de gör en parodi på feminitet. och genom att lägga upp ingreppen på sina bloggar synliggör de att den kvinnligheten är konstruerad.”

Men visst, det ska ges genusvetaren, på slutet lägger hon fram även en konsumtionsperspektiv på det hela… :)

Genusvetaren Renita Sörensdotter analyserar:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/manga-av-de-har-tjejerna-har-forstatt-hur-varlden-fungerar