>50 % kvinnor inom alla sektorer i samhället är jämställdhet.
Nu är det brist på kvinnliga regissörer för SVT Drama och tydligen ”satsas” det inte tillräckligt på just kvinnliga regissörer. I denna artikel i Metro uttalar sig Kristina Colliander:
”Kristina Colliander, programchef på SVT barn och ungdom i Stockholm, säger att de jobbar mycket med könsfördelningen, men just när det gäller julkalendern har de inte varit tillräckligt bra. Hon säger även att problemet är att det satsas för lite på kvinnliga regissörer i samhället och att kvotering kan bli aktuellt.”
Kristina, det utexamineras ca 30 % kvinnor från landets regissörsutbildningar. I det nya filmavtalet är redan kvotering ett faktum, dvs man delar ut mer pengar till projekt med kvinnlig regissör, producent eller manusförfattare, eftersom dessa fortfarande är i minoritet i UNDERLAGET av möjliga dito. Mer om detta här. Men självklart måste väl även SVT visa sig på den styva linan när det gäller att betvinga verkligheten enligt det feministiska postulatet om jämställdhetens paradis: 50/50-fördelning mellan könen (läs: 51 – 100 % kvinnor) inom alla sektorer och verksamheter i samhället. Hur och med vad människor kan tänkas vilja jobba spelar som vi vet ingen roll för dessa moderna genusvisionärer, 50/50 ska det vara, överallt. Annars ingen jämställdhet. Eller, som sagt, >51 % kvinnor. (Gäller visserligen de mer glassiga jobben, det var länge sedan jag såg någon genusaktivist stå på barrikaderna för bristfällig kvinnlig representation bland landets renhållningsarbetare, rörmokare, reningsverksanställda, anställda på sopsorterings- och sopförbränningsanläggningar eller bland de anställda som t ex hos oss kommer och städar upp efter att vi har kört på någon med tåget.)
Fast det är inte 50+% på alla jobb man egentligen är ute efter. Endast de jobb som har status och/eller makt är intressant. Vi hör sällan feministiska krav på farliga, slitsamma och tråkiga manliga jobb. Män får gärna fortsätta dominera bland takskottare, sopåkare och asfaltläggare.
När det gäller att få in män på kvinnliga domäner, med kvinnliga tolkningsföreträden, är intresset lika skralt. Om det ska komma flera manliga förskollärare, ska det definitivt inte vara för att maskulinisera förskolan. Kvinnor har något magiskt kvinnligt som måste inkvoteras i alla styrelser, men män har inget unikt manligt att tillföra inom vårdsektorn. Olika förklaringsmodeller beroende på kön.
Just deras dubbelmoral och oförmåga till stringens är ett av de största problemen med dagens feminister.
Allra tydligast blir ju detta när man tittar på könsfördelningen på landets genusvetenskapliga institutioner, alltså den akademiska delen av ideologiproduktionen, där är männen mycket lätträknade. Något ironiskt att de som producerat ideologin och 50/50-normen själva är fullkomligt misslyckade när det gäller 50/50-fördelning. Men det är som konstaterat; det är egentligen >51 % kvinnor som gäller och detta på de eftertraktade ställena, skitgörat kan männen fortsätta med.
Jomen serru det är här könsmaktsordningen kommer in i bilden. Eftersom vi män ändå är så överordnade överallt i samhället, så är en majoritet kvinnor på ett område inte samma sak som en majoritet män på ett annat. Kvinnornas majoritet är bara kompensation för manlig dominans på annan plats och historiskt sett. För övrigt är det bara bra med enkönade kvinnliga miljöer, säkra zoner, där kvinnor kan utvecklas utan manlig påverkan. Enkönade manliga miljöer är däremot av ondo, då män lätt kan få konstiga idéer om de får prata ihop sig utan kvinnlig närvaro. (Från V:s framtidsstrategiska dokument)
Om män tillåts umgås utan kvinnor skapar de bara bastioner som sedan måste intas. Lika bra att mota Olle i grind.
Man slutar aldrig att förvånas.
Nej, det gör man verkligen inte.
Kvotera Tina Rosenberg och hennes elitfeminister att skyffla skit på något kommunalt reningsverk någonstans, de har ju tidigare erfarenhet av denna sysselsättning så nog är de kvalificerade.
Faktum är att jag korkade upp champagnen när jag läste att Tiina återbördats till hemlandet:
http://www.svd.se/kultur/rosenberg-till-finskt-universitet_7612202.svd
Senare har jag tyvärr nåtts av divergerande besked:
http://www.sydsvenskan.se/lund/tiina-rosenberg-lamnar-lund/
Vet i dagsläget inte vad som stämmer. Skyffla skit handlar det nog inte om.
Snarare kanske comeback efter några karensår pga fi;s magplask åter till köttgrytorna.
I en ny rapport beställd av Regeringens Framtidskommission jag recenserar på min blogg, påstår nationalekonomen Åsa Löfkvist att jämställdhet definieras som 40-60 %.
http://bashflak.wordpress.com/2012/11/28/betygsgapet/
Ur det perspektivet är det intressant att Studio 1 efter det senaste valet ägnade 15-20 minuter till diskussionen om att kvinnorna i Riksdagen minskat från typ 47 till 45 %, som om det vore ett problem.
En minskning med två procentenheter kan fås till ett allvarligt problem om det gäller att bekräfta och framhäva en ideologisk övertygelse, i det här fallet feminismen, vilket man här verkar ha gjort. Gäller det att påvisa att kvinnor är förtryckta och missgynnade så kan man ta tillvara varje liten chans till detta.
Bra inlägg, Susanna! Tack!
Värt att hålla ögonen på Anna Serner framöver:-)
Intressant är också hur man från det feministiska hållet driver på för att få en lagstadgad 50/50-fördelning av föräldraledigheten. Man anser sig, efter vad jag förstått, veta att både barnen och föräldrarna lider obotlig skada om man inte får denna tidsfördelning av hemmavarande föräldrar.
Å andra sidan tycker man tydligen att det är helt oproblematiskt att samma barn något senare, när samhälleliga åtaganden träder in i form av dagis och sedan skola, möter ett närmast enkönat mottagande. Om man ser det som viktigt att barnen möter både män och kvinnor i sin vardag, när mamma och pappa inte är med i bilden, varför tas då inte detta faktum upp till diskussion? Och på vilket sätt har det betydelse för mig eller någon annan vilket kön personen har som sitter i en företagsstyrelse (det kan väl de som är röstberättigade på årsstämman reda ut), eller vilket kön författaren till ett litterärt verk, ett konstverk eller en film har? Om man tycker sig få en sämre upplevelse av verk från endera könet så kan man väl avstå från dem. Bättre är förstås om man övervinner sin genusfobi och bedömer det man upplever oavsett könet på den som är verkets upphov.
Jag tror att det snarare är de negativa konsekvenserna för kvinnors karriärs- och löneutveckling man tänker på när det gäller kvotering av föräldraförsäkringen. Men i vanlig ordning är inte gemene medborgare betrodd att bestämma dylika saker. Den som stannar hemma avstår från en del på sin arbetsplats (om föräldraförsäkringen vore fördelad 50/50, skulle arbetsgivaren inte lägga på en högre riskfaktor på en kvinnlig medarbetare, vilket det ju ligger en del i) och det måste man vara medveten om och antingen satsa fullt på karriären, eller prioritera familjelivet. (Samtidigt anställer ju företagen enbart 27 – 42-åringar och man kan ju fråga sig varför alla förväntas jobba ihjäl sig just i de mest reproduktiva åren, men det är ett sidospår…). Önskvärt vore väl att alla hade en reell möjlighet att välja, utan att få dessa negativa konsekvenser på köpet, men så ser inte verkligheten ut. Ingen kan få allt.
Jag tycker också att det är fascinerande att i ena stunden är pappan absolut nödvändig (när det gäller just detta) och i nästa stund fullständigt överflödig (när det gäller rätten till insemination för singelkvinnor). Om föräldraförsäkringen ska delas lika, då ska barnbidraget också delas lika och framför allt ska de ogifta papporna erkännas som föräldrar från barnets födsel.
När det gäller 50/50-hysterin på andra områden så är det inget annat än diskriminering (så länge underlaget inte består av 50/50, ex vis hos regissörskåren) av män och i vissa fall en tankegång som tangerar mera obehagliga ideologier, där en persons kön (eller ras) tillmäts högre betydelse än prestationen.