Passup, ett företag i branchen
Vesa Leppänen, biträdande professor i socialt arbete vid högskolan i Kristianstad, skrev (med Lars Dahlberg) om attityden till de som arbetar med hushållsnära tjänster häromdagen i DN. Jag har bloggat på samma linje om detta här.
”I motsats till vad många verkar tro så är det påfallande många som trivs med sina arbeten. Ungefär nio av tio håller med om påståendet ”jag trivs med mitt arbete” och nästan åtta av tio säger att arbetet är roligare än de först trodde att det skulle vara. Det bästa, säger de, är kundkontakterna (att få hjälpa andra människor och få uppskattning för det de gör), självbestämmande och flexibilitet.
Det hänger samman med att många hushållsarbetare själva kommer överens med sina kunder om när de ska göra sitt arbete och sålunda har möjlighet att planera sina arbetstider så att de kan få ihop dem med vardagens olika krav. Vid intervjuer berättar de om hur de kan anpassa arbetet efter till exempel barnens fritidssysslor och egna läkarbesök.
Hushållsarbetarna är i allmänhet inte heller lika övervakade som anställda inom många andra yrken som står till buds för denna grupp. Med tanke på att många tidigare har arbetat inom yrken där de närmaste cheferna och/eller kunderna övervakat dem och nu slipper det, är det kanske inte särskilt förvånande att många trivs. Det verkar som att denna frihet tas för given av många journalister, debattörer, forskare och andra inom medelklassen.”
skriver Leppänen och Dahlberg.
Artikeln har fått en replik av Catharina Calleman, docent i arbetsrätt vid Örebro Universitet, Anna Gavanas, docent i genusvetenskap och antropologi vid Linköpings Universitet och Elin Kvist, doktor i sociologi vid Umeå Universitet. Givetvis vet dessa personer med genusvetenskaplig kompetens bättre än de intervjuade personerna vad som är de största arbetsmiljöproblemen för dem:
”Hushållsarbetares förhållanden påverkas inte så mycket av vad någon kan tänkas kalla dem som av hur deras arbete värderas och feminiseras och av villkoren på dagens svenska arbetsmarknad.”
I ärlighetens namn ska påpekas att de tre replikskrivarna tar upp en del metodologikritik, något som man inte särskilt ofta stöter på när det gäller genusvetenskap. (Kanske kommer inflytandet från de andra disciplinerna som är inblandade här…?) Jag ger mig inte in i en diskussion om själva undersökningarna, utan tar mest upp detta eftersom jag ofta blir förundrad över attityden till den här slags arbeten hos de som ofta påstår sig just vara de som månar om de människor som innehar dem.
SCB – Fler företag i städbranschen
Replikskrivarna (som kommer med en bok snart) på Sekretariatets hemsida.
Feminister och annat löst vänsterfolk såsom Linderborg, Sveland och så vidare verkar ha nästan en patologisk syn på hushållsarbete och städning. Något säger mig att de inte skulle dra sig en sekund för att ringa efter en rörmokare eller dylikt. Med detta sagt är jag inte helt övertygad om ROT:s och RUT:s förträfflighet.
Det hela verkar handla om att ”de rika” minsann inte ska få betala för att slippa mer än något annat. Jag undrar hur dessa människor förhåller sig till de personer som arbetar med att städa toaletterna på deras arbetsplatser, jag antar att de inte gör det själva?
Ja, i konsekvensens namn borde ju alla städa sina arbetsplatser själva också. Allt för maximal ”rättvisa”.
Susanna, det är alltid ett nöje att ta del av dina skarpa iakttagelser. Jag vill önska dig en riktigt God Jul.
Tack! En riktigt god jul till dig också, Leif! :)
Genusvetarnas främste vapendragare journalister (särskilt de på DN:s kultursidor) har länge varit storkonsumenter av ”hushållsnära tjänster” med en förkärlek för den svarta varianten. Inget som har bekymrat dessa genusmedvetna nyttiga idioter, eftersom svenskens ledstjärna är och förblir hyckleriet. Man kan med andra ord fråga husse hur högt dom vill att man ska hoppa i genusdebatten och skriva dumheter och nonsens i debatten kring pigans vara eller icke vara, men att efterleva samma principer tycks vara svårare för de är ju självutnämnda makthavare från pk-malm för tusan. Jag ska inte ge mig in på sidospåret pigdebatten, men faktum kvarstår att för ett överskott för samhället har invandrarkvinnor och andra marginaliserade grupper nu fått den chansen de aldrig fick under solidaritetens fanbärare socialdemokratins tid vid makten. Att ”genusvetarna” nu ger sig in i debatten med en vinklad och osaklig liten pamflett-skrift som naturligtvis okategoriskt ger det hela tummen ner, är väl bara logiskt och naturligt. Onaturligt är däremot att de överhuvud taget har en ansats till metodologi, vad jag har förstått har de aldrig hittills ens bemödat sig med sådant ovidkommande dravel tidigare. Likt förbannat kommer de fram till en högst oöverraskande slutsats och bara det tyder väl på viss vinkling och brist på helhetsperspektiv, så metodologi är väl fortfarande något av en bristvara i genusbranschen. Sällan blir man så förvånad över någonting i denna affärsgren att man höjer på ögonbrynen tydligen.
I genusvetenskapen är det så fiffigt ordnat, att man kan ha vilka sanningar man önskar och en sanning kan tom vara utgångspunkt för hela den (kvasi-)vetenskapliga proceduren som följer efter att man redan enligt en ideologi har bestämt sig hur slutsatsen ska låta. Proceduren mellan ”det här vill vi visa” till ”nu har vi visat det” kan se ut hur som helst, huvudsaken är att den förutbestämda slutsatsen trillar ut i slutändan. Lite som när politiker ger i uppgift åt olika statistikproducenter att visa det ena eller det andra. Och skillnaden är inte värst stor mellan politiska partier och genusvetenskapliga institutioner.