Jan Guilliou med Peter Bratt och Greta Hofsten. Foto: Expressen
I en kolumn i Aftonbladet nyanserar Jan Guilliou bilden av den numera i det närmaste kanoniserade Olof Palme. Palme var en hatad och älskad figur, överklassonen som blev en galjonsfigur för socialdemokratin. Han var en färgstark person och en av de sista ideologiska ledarna i politiken. De nutida hyllningarna och nostalgin som målar Palmes 70-tal i rosenskimmer tyder på en längtan till en tid då allting var enklare och politiken tydligt definierad. Framtiden var fortfarande skinande ljus, hjulen snurrade på, Sverige var en framstående industrination och inget kunde hindra välfärdsbygget. Visserligen fanns oljekrisen och en del miljöhot började uppmärksammas, men i stort fanns det inte många moln på den klarblå, svenska himlen. Sedan kom 80-talet och allt gick i rekordfart, satsa på dig själv blev mottot som en motreaktion mot det vänstervridna 70-talet och miljonerna rullade, yuppien var född. 90-talet ryckte undan mattan för oss alla och sedan dess har vi inte hämtat oss, kriserna har avlöst varandra och det kapitalistiska systemet skakar i sina grundvalar, börserna åker berg- och dalbana. Vad en sådan utveckling har inneburit historiskt borde skrämma vem som helst och jag tror att längtan efter och ikoniserandet av Palme är en symbol för en längtan till en tryggare tid med en ljus framtid mer än något annat.
Missförstå mig rätt, jag är INTE ute efter att skaka eventuella läsares grundvalar och tro på den ”gode” Olof Palme. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att bilden av honom är mer än onyanserad. Han upphöjs till nästan änglalik status, han är för länge sedan kanoniserad och han är nästan guds ställföreträdare på jorden för vissa. Jag kan inte annat än tycka att den bilden är allt annat än sann, den är dessutom väldigt skrämmande eftersom den tyder på att samma vurm för gud också finns för Olof Palme. Denne man med de stora änglavingarna, hade stora problem. Han var registrerad som en misstänkt säkerhetsrisk hos säkerhetspolisen på grund av en nära väninna som stod på yttersta vänsterkanten, han brottades med ett allt mer radikaliserat LO vars idéer allt mer liknade den som just avgrundsvänstern stod för och han var dessutom den som för lång tid framöver polariserade de två lägren för och emot på ett sådant sätt att han själv blev måltavlan för det hat som riktades mot honom. Det sista tar jag definitivt avstånd från, jag hatar inte honom men han var inte heller den änglalike som han har utmålats som.
Hans engagemang i världspolitiken var också det misslyckat. Han lyckades få USA att ändra sin hållning och sin politik jämt emot Sverige trots att vi i allra högsta grad var beroende av dem samtidigt. Allt detta för att stödja en kommunistisk rörelse som inte var ett dugg mycket bättre än de kommunistiska rörelserna i andra länder – tvärtom – precis lika förtryckande och dogmatiska som just bara kommunism kan vara. Tyvärr en ideologi som har världsrekord i dödade människor. Vare sig dessa människor har varit med eller eller mot ideologin som sådan, har kommunism varit den ideologi som måste ta på sig mest ansvar för massdödande. Detta stödde alltså Olof Palme med motiveringen att de ”kämpade för sitt oberoende och sin självständighet” och det var kanske sant, men lika sant var att han därmed stödde en regim som redan då dödade och förtryckte – precis det han sa sig vara emot, vilket är mycket märkligt. En bild av en politiskt sett mycket vankelmodig man framträder därmed. Han var emot ett fenomen som apartheid och fördömde det mördande som skedde i dess namn, men kunde samtidigt stödja mördande och dödande i andra ideologiers namn. För mig är detta minst sagt ologiskt, dödande är dödande vilket namn än ideologin har och det är inte så lite hycklande att försöka ge sig på konststycket att utmåla det som något annat än det är.
Bilden av Olof Palme är alltsom oftast en och ingen annan, tyvärr är inte den bilden rätt som jag har försökt att ge exempel på. Tyvärr får man ju inte ifrågasätta den bilden så jag är övertygad om att någon kommer att se det som ett gyllene tillfälle att ”ge igen” för min fräckhet, men kom ihåg – detta är min åsikt och den har jag rätt att ha vad du än tycker. Det är i det här ljuset som Jan Guillou träffar så rätt när han nu ifrågasätter den officiella bilden av Olof Palme. Han möter dessutom dessa ”änglapropagandister” med sakargument och lugn, precis som man ska göra med andra ord. Här finns inga faktafel, här finns inga övertoner och hatargument och här finns inte några påhittade historier för att svartmåla – det finns bara fakta inget annat. Ta det för vad det är – sanningen – trots att ingen eller få vill läsa den så är det just detta – sanningen. Det är nog dags att Sverige vaknar upp och det vill jag uttryckligen tacka Jan Guillou för, den här artikeln har nämligen för avsikt att öppna ögonen på folk och det gör den riktigt bra. Så tyvärr för alla som vill kanonisera Olof Palme, här har ni artikeln som träffar rakt i Solar Plexus.