Sveriges Kvinnolobby

Jag har cirklat som katten kring het gröt runt den här hemsidan och rapporten på sistone. Jag har inte haft tid (lönearbetet har tagit mer tid än tidigare) och rapporten är lång. Men jag tänker ge mig i kast med den nu. Det handlar om en rapport där Sveriges Kvinnolobby ger rekommendationer till den svenska regeringen i fråga om jämställdhet, specifikt gällande de rekommendationer som FN:s CEDAW innehåller. Deklarationen vill stadga mänskliga rättigheter även för kvinnor och det finns en hel del länder där detta verkligen är påkallat, men Sverige? Vad kan kvinnolobbyn tänkas ha att anföra här i Sverige?

(En notis i kanten: Erika Hedin, den åsiktsregistrerande mångfaldsstrategen på Sveriges Radio P1 var ju medlem i en mediakritisk organisation vid namn Allt är Möjligt, som visar sig vara medlem i paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby.)

Sveriges Kvinnolobby. Namnet beskriver med all önskvärd tydlighet vad det handlar om, dvs en lobbyorganisation (egentligen en paraplyorganisation för allehanda kvinno-organisationer) för kvinnor. Därför bör man inte bli förvånad över att organisationen enbart driver frågor som ska ta tillvara kvinnors intressen. Olyckligtvis blandas detta ibland ihop något missvisande med jämställdhetsarbete. Utgångsläget är i en sådan beskrivning att det enbart är kvinnor som kan vara diskriminerade. I själva verket finns det ett antal punkter i svensk lagstiftning där män diskrimineras, men inga motsvarigheter för kvinnor (exempelvis blir inte en man som inte är gift med kvinnan som är mamma till hans barn automatiskt erkänd som pappa, han måste ansöka om att bli det. Kvinnan blir automatiskt erkänd som mamma.)

Så, på vad sätt är kvinnors mänskliga rättigheter satta på undantag i Sverige?

Under Iakttagelse 6, Integrations- och jämställdhetsdepartementet:

”Gränsen för att upprätta jämställdhetsplaner ändrades till 25 eller fler anställda. Det innebär att 99 procent av alla privata företag idag är undantagna från kravet på jämställdhetsplaner. Ännu allvarligare var förändringen där den obligatoriska årliga lönekartläggning med krav på åtgärder för att rätta till löneskillnader som införts år 2001 försvann och ersattes med lönekartläggning vart tredje år.”

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män, efter korrigering för antal år i yrket, kompetens, ålder, arbetstid etc. är ca 5 %. De viktigaste orsakerna är yrkesval och arbetstid. Förklaringar till de återstående 5 procenten kan tänkas vara kvinnors lägre löneanspråk och kanske även en ”riskpremie”, som arbetsgivaren lägger på en kvinnlig arbetstagare som förväntas vara mera frånvarande från arbete (kvinnor är mera hemma med barnen och även mera sjuka). Att ålägga företag att bygga på sin redan omfattande byråkrati istället för att låta dem arbeta ifred med det de ska syssla med, särskilt när det gäller företag med mindre än 25 anställda, vittnar inte om någon större verklighetsförankring. Givetvis ska ingen diskrimineras på grund av kön, men tyvärr kan en kvinnlig arbetstagare fortfarande förväntas vara mera frånvarade från arbetet än en manlig. Vari ligger kvinnors egna ansvar för löneutvecklingen? Kvinnor, generellt, prioriterar fortfarande familjelivet högre än arbetslivet. Det råder inga som helst lönekartläggningar bot på. Arbetsgivaren betalar ut lön i relation till prestationen på arbetsplatsen och småbarnspappor ökar sin arbetstid, småbarnsmammor minskar sin. Generellt. Men då betalar ju papporna priset i form av mindre tid med familjen. Ingen kan få allt.

Under Iakttagelse 7, Nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna:

”Vi uppmanar regeringen att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter där folkrörelserna som arbetar utifrån olika konventioner ges en utvärderande roll av regeringens arbete och tilldelas medel för att garantera en oberoende ställning gentemot beslutsfattare. Vi förordar en folkrörelsestyrd granskning med ”myndighetsfunktion” framför förslag om att lägga ansvaret uteslutande i riksdagen. En process ska bygga på folkrörelsernas aktiva deltagande där organisationer skall ges reella möjligheter till delaktighet och påverkan. I den händelse att en myndighet under regeringen inrättas bör denna ges möjlighet att ingripa i individärenden eller att förelägga andra myndigheter med någon form av sanktion i de fall då de inte följer direktiven om att beslut ska ske med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter, enligt de internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.”

Intressant. Man vill alltså tilldela folkrörelseorganisationer (låt mig gissa: sig själva) både pengar i form av skattemedel och myndighetsmakt att ingripa även i individärenden och dessutom utdela sanktioner åt andra myndigheter när deras beslut inte behagar kvinnolobbyn. Man kan konstatera att det här heller inte råder någon självunderskattning eller brist på makthunger. Man vill helt enkelt sätta det demokratiska systemet ur spel och utnämna sig själva till någon form av överförmyndare för både den folkvalda regeringen och myndigheterna. (Om man nu inte menar att det ska inrättas någon form av myndighet för mänskliga rättigheter som ska ha veto över andra myndigheter, under regeringen. Beskrivningen är något luddig, eftersom man strax innan har talat om en folkrörelsestyrd granskning med myndighetsfunktion.) Allt detta skulle vi skattebetalare givetvis bekosta. Man häpnar.

Under Iakttagelse 8, Jämställdhetspolitikens budget:

”Efter Utredningen om kvinnors organisering, SOU 2004:59 ökade anslaget till kvinnors organisering successivt från 3,5 miljoner kronor per år till 28 miljoner kronor år 2008där det sedan legat stilla. År 2005 ansökte 20 organisationer om stöd och 18 organisationer beviljades stöd. År 2010 ansökte 78 organisationer om stöd och 57 beviljades detta. Det ökade anslaget hade alltså effekt, men då antalet organisationer som söker stöd ökar utan att anslaget hänger med har kriterierna för att få stöd skärpts.”

”Effekten har blivit att år 2011 var det första gången sedan 1982 då anslaget för kvinnors organisering inrättades, som antalet sökande och tilldelade organisationer sjönk. Sveriges Kvinnolobby har uppvaktat regeringen i detta ärende.

Vi uppmanar regeringen att öka budgetanslaget för jämställdhetspolitiken, implementera planen för jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet, och kraftigt öka anslaget till kvinnors organisering.”

Kvinnors organisering är alltså ett självändamål. Javisstja, det är sig själva man pratar om. Kvinnolobbyn behöver mera pengar. Vad har detta med mänskliga rättigheter att göra?

Iakttagelse 10, Utlänningslagen

Det som tas upp här har jag inga synpunkter på. Jag är heller inte tillräckligt insatt för att ha det.

Iakttagelse 11, Ändring i abortlagstiftningen

Samma som ovan. Rätten till abort ska skyddas i Sverige och arbetas för annanstans, enligt min åsikt. Utländska kvinnor bör kunna beredas möjlighet till abort i Sverige.

Iakttagelse 12, Bilaterala biståndsprogram som syftar till att främja och skydda kvinnors rättigheter

Givetvis vill Kvinnolobbyn skänka pengar till de allra fattigaste, som antas vara kvinnor. Jag är alls inte säker på att tillfälliga satsningar är en effektiv metod för att avhjälpa fattigdom. Jag är inte ens säker på att bistånd är det bästa sättet.

I Afghanistan råder en skriande brist på mänskliga rättigheter och kvinnor har en mycket besvärlig situation. Sverige som enskilt land kan nog med svårighet blanda sig i ett annat lands rättsvårdande instansers arbete. Frågorna bör tas om hand genom internationella organisationer som FN.

Rekommendation 13, Spridning av slutsatser och rekommendationer

Kvinnolobbyn ondgör sig över att Kvinnokonventionen är okänd i Sverige. Jag sitter här som bäst och sprider, skicka gärna en skattepeng till mig också.

Rekommendation 14 – 15, Författning och lagstiftning

”Under rekommendation 14-15 uttrycker Kvinnokommittén oro över att svensk författning och lagstiftning saknar könsperspektiv”

”I november 2010 antog riksdagen en grundlagsändring
vilket innebar att språket i regeringsformen har blivit mer könsneutralt. Grundlagen fastslår att alla människor har samma formella rättigheter (de jure). Denna princip om formell
jämställdhet bygger på en idealiserad syn på samhället och riskerar att konservera de faktiska ojämställda förhållanden som råder.”

Vad? Man är alltså skeptisk till könsneutral lagstiftning??? Vill man ha särlagstiftning istället? Javisstja…kvinnor kan ju inte ges fördelar med en könsneutral lagstiftning…

”Vi uppmanar regeringen att i regeringsformen införa skrivning om att aktivt främja jämställdhet i enlighet med Amsterdamfördraget artikel 3.2. Skillnaden mellan formell och faktisk jämställdhet behöver förtydligas i grundlagen.”

Vad menas med faktisk jämställdhet? Är vi inne på den feministiska utopin om > 50 % kvinnor inom alla delar och funktioner i samhället nu? (Vidareutvecklingen av 50/50-fördelningen).

”Grundlagen diskuterar inte indirekt diskriminering av kvinnor. Grundlagen tar heller inte avstånd från könsrelaterat våld och nämner inte statens ansvar att avskaffa det.”

Indirekt diskriminering av kvinnor?? Tar grundlagen avstånd från våld överhuvudtaget? Staten kan åläggas allehanda ansvar som att avskaffa kriminaliteten i sin helhet också. Hur skulle det vara möjligt menar man? Att avskaffa könsrelaterat våld. Staten kanske kan införa fullständig könsapartheid där könen inte kommer i kontakt med varandra alls. Barn kan vi alstra i laboratorier. Mission accomplished. Nä, nu börjar jag bli trött och övergå till raljerande, så jag fortsätter en annan gång.