Bengt Ohlsson. Foto från SR
Ja, det menar Bengt Ohlsson (som för en period verkade vara bra igen) i dagens DN i den här krönikan. Det kanske var för ensamt att vandra på Södermalms gator och bli tittad snett på efter vänster-/höger-artikeln i fjol? Nu finns det nog åter en dörr öppen till den stora, feministiska gemenskapen…
Bengt Ohlsson lyckas att i samma artikel peka finger åt en förmodad kategori människor, peka ut dem som hatare och uttrycka sig grovt misandriskt om alla män själv. Men det blir Benke som får putsa på glorian eftersom han bekräftar den feministiska verklighetsbeskrivningen och skriver under på det goda, fina hatet.
Kimhza Bremer skriver om artikeln här
Genusdebatten om samma sak här
Man tycker lite synd om Bengt, faktiskt. Det verkar som han haft en jobbig uppväxt och blivit brutalt påmind om att han faktiskt inte är universums center.
Nej, jag raljerar inte, jag tycker faktiskt synd om Bengt.
Som ensam barn och med frånskilda föräldrar så kunde man kanske känna igen sig som bitter, men jag har ingen förståelse för hans resonemang, jag känner inte alls igen detta.
Tom efter 6år som FB (inte facebook) medlem har jag svårt att känna igen detta. Fast det är klart, jag är ingen riktigt man, jag har ju inte slagit min fru efter 25 år, aldrig varit otrogen och inte våldtagit henne.
Snart påstår du väl att du inte hatar kvinnor heller… ;-)
Herregud, självklart gör jag det, jag är ju man.
(OBS, ironi)
:)
Tack för länken, Susanna! Bra inlägg!
Ibland funderar jag över hur du (som ändå har en ganska imponerande ställning bland bloggare) och Rocki – och andra skarpa feminismkritiska kvinnliga bloggare så frenetiskt osynliggörs i debatten. Är det inte egentligen lustigt? Ni passar liksom inte in i den läskiga bilden av den gräsliga mannen som målas upp…
Detta borde vi skriva mer om! Hur just både kvinnor och män kan ha en samsyn och analys som landar i samma slutsats – helt befriad från misogyni eller misandri.
Bara det du säger är ju ett bevis på att det feministiska teoribygget inte håller. Jag antar att vi är svåra att placera in i den enkla verklighetsbeskrivningen som man håller sig med i de kretsarna. Det kan också vara en populär kvinnlig härskartekniuk, utfrysning. Eller så klassas vi som stackars vilseledda medlöpare. Eller så har de inga vettiga argument att komma med och när det inte går att placera in oss i något behändigt fiendefack, så låter man oss bara bli.
Ja, det är fascinerande hur ”vår” analys är så samstämmig. Jag tror att en förmåga till självständigt tänkande underlättar. Ett betryggande avstånd till feministimpregnerade mediakretsar i Stockholm underlättar nog också…
Fast det senare är ju jag då inte befriad från… tvärtom lever jag mitt i galenskapen. Men jag når ändå till ungefär samma slutsats, gång på gång… Kan det bero på att jag har högre utbildning från utlandet, tänker jag?
Ja, så kan det vara och/eller att du har en ovanligt välutvecklad och stark förmåga till självständigt tänkande, trots påtryckningar utifrån?
Illa. Tror det är som du säger:”Mea maxima culpa, släpp in mig igen är ni snälla.”
Bengt Ohlsson har fel. Jag hatar inte kvinnor och har aldrig hatat. Men enligt någon skruvad feministisk teori så hatar jag antagligen ändå, fast jag inte känner av hatet.
Men snälla rara! Hur känslig får man vara?! Jag läste också Bengans krönika idag och blev inte ett dugg provocerad. Bengan skriver om en viss kategori män som inte tål att bli avvisade. Det är ju den typen av män som förekommer i de flesta fall av kränkningar och övergrepp mot kvinnor. Varför måste du läsa in att män i allmänhet är så? Obegripligt. Det är tillåtet att generalisera och tänkande människor kan i allmänhet se vad som åsyftas. Tagga ner.
För övrigt anser jag att det är fel att tala om kollektiv skuld, däremot talar jag gärna om gemensamt ansvar.
”Naturligtvis hatar män kvinnor. Inte enbart, och inte hela tiden. Men alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig. En skrällig, entonig röst på AM-nätet.”
Det krävs inte så mycket tolkande om man läser den här meningen.
Hur vet du att det skulle vara den här typen av män som ”förekommer i de flesta fall av kränkningar och övergrepp mot kvinnor”? Vad har du för underlag för ett sådant påstående?
Det är inte jag som läser in någonting: läs meningen ovan, det är Bengt Ohlsson som skriver så. Han skriver om ALLA män! Generalisera är just det som Ohlsson gör, vad menar du med att ”tänkande människor kan i allmänhet se vad som åsyftas”? Menar du att man ska tolka in saker? Dvs det som du nyss sade att jag inte skulle göra?
Problemet är att kulturknuttar i allmänhet och DN:s kultursida i synnerhet är genomsyrade av postmodernistisk rappakalja där ”sanning” är något subjektivt som envar kan välja och omvärlden förstås bäst genom psykoanalys och analyser av texters dolda ”budskap”. När man sedan försöker argumentera i sak så väljer antingen att smita från sina påståenden (skyller på läsarens bristande humor för deras ”smarta ironi/satir”) eller så spelar de förorättade och övergår sedan till personangrepp (”fel politisk tillhörighet”, ”onda avsikter”, etc).
Ja, och det mesta analyserandet går ut på att leta efter dolda genusbudskap och renlärig feminism. Finns den rätta ideologin/det rätta könet, är verket bra, annars inte.
Med det första stycket som kräver ett rätt avancerat spinn för att kunna tolkas på annat sätt än handlande om alla män är det konstig med alla kommentarer som försvarar BO med att han inte alls talar om ALLA men utan endast en viss kategori män. Hur kan ”Men alla män har …” betyda nåt annat än att ALLA män har … ?
(Men skulle ju kunna svara BO med nåt i stil med att bara för att han kommit till självinsikt behöver ju det inte betyda att alla män är som honom, men det vore ju elakt.)
En del elakheter var nära att slinka med… :) (Något märkligt resonemang också; att först bli anklagad för att läsa in saker och i nästa mening bli anmodad att just göra det.)
Nu tror jag visserligen Jan E lämnat debatten här. Det brukar bli så när argumentationen börjar få substans men om du är kvar så gör följande uttalande mig intresserad:
”För övrigt anser jag att det är fel att tala om kollektiv skuld, däremot talar jag gärna om gemensamt ansvar.”
Kan du utveckla detta.?För mig är de här tankegångarna centrala i den typ av tankemönster som finns främst på kulturvänstersidorna. Jag undrar:
Vilka har gemensamt ansvar?
För vad har man ansvar?
Hur skall de ansvariga agera för att ta sitt ansvar?
Slutligen: de som har detta ansvar och inte agerar korrekt, har de skuld? Är de skyldiga. Med ansvar brukar ju följa skyldigheter.
Så har Bengt Ohlsson gjort det igen när han har slängt in brandfacklan. Missförstå mig rätt, jag tycker en och annan provokation kan liva upp debatten och göra den mer tillspetsad men den bör innehålla åtminstone ett uns av sanningen vilket alltså inte Bengt lyckats få med. Kvar i krönikan finns bara generaliseringar, misandri och allehanda påståenden utan substans, man kan ta sig för pannan för mindre. Den enda förklaringen till Bengt Ohlssons dikeskörning handlar nog precis om det som flera andra påpekat nämligen att man kan inte bita den hand som föder. Han jobbar på en tidning som är fullständigt genomsyrad av den infiltration feminister av idag sysslar med. Som ett direkt resultat av detta har naturligtvis Bengt hamnat i kylan när han skrev sin sannfärdiga artikel om svensk vänster och hur den fungerar (utmärkt för övrigt) och han vill nu visa vilken lydig liten hund han är när han nu har valt att troskyldigt gläfsa i samma tonart som de andra små feministerna. För den klentrogne som plikttroget försvarar Bengts onyanserade inlägg, kan jag bara säga följande: Man kan inte missuppfatta honom när han skriver ALLA MÄN TYCKER SYND OM SIG SJÄLVA OCH HATAR KVINNOR. Den debatten är med andra ord lönlös i det sammanhang som nu har presenterats. Till Bengt kan jag bara säga: du kan låtsas göra avbön och du kan påstå att du har blivit en bättre människa sen du kom till insikt, men trots det går ränderna aldrig ur – tyvärr.
Otroligt tråkigt att Bengt O återvänt till träskmarkerna på Södermalm. Hans anti-söderartikel var lite av en väckarklocka för mig. Jag kände att han prickade så himla rätt den gången och hoppades på mer av den sorten. Det var så otroligt befriande att läsa från en annan vinkel i DN. Men förgäves… Och nu detta.
Lyckligtvis sade jag upp DN för ett halvår sedan och nu vet jag att jag inte ens behöver sakna Bengts artiklar alltså.
Han vill nog in i stugvärmen igen…
Pingback: Än slank han hit, än slank han dit… | Susanna's Crowbar