Här finns ett exempel från public service-företaget SR på det goda, fina hatet. Det handlar om programmet Tankesmedjan och någon som heter Sara, som är trött på Roland Poirier Martinsson.
Här finns ett exempel från public service-företaget SR på det goda, fina hatet. Det handlar om programmet Tankesmedjan och någon som heter Sara, som är trött på Roland Poirier Martinsson.
Har inte hört inlägget, det vore inte bra för mitt blodtryck.
Gissar att det handlar om de här:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-borde-prata-om-feminismen_6460944.svd
Ser inga konstigheter. Behöver nog nya genusglasögon.
(Martinsson har också begått dödssynden att påstå att V liknar SD i sin hantering av oliktänkande.)
Extremer går varvet runt och liknar varandra. Poirier Martinsson har ju helt rätt, dessutom. Bortsett från att man fortfarande kan höra politiker prata om könsmaktsordning och dylikt.
När tankesmedjan drar i gång, stängs radion av, även om Johan Hilton är bra. Deras sk satir utgår alltid, eller tillräckligt ofta för att upplevas så, från vänsterhåll och ur feminism. Plumpt, enkelspårigt och dåligt.
Var är Hasse och Tage, när de behövs?
Underrätta mig om jag har fel, men ska inte public service vara obunden politiskt?
Sist jag såg efter, ja. Fast är det inte så att unga feminister på vänsterkanten (Taftologi?) alltid är opolitiska?
Jag skrev fel ovan, det är Johan Unge, inte Hilton jag menade.
Pingback: Meninismen är här! | Susanna's Crowbar