Kvinnohöjden
Av en slump råkar jag hitta något som heter Kvinnohöjden på internet:
”Kvinnohöjden är en feministisk kurs- och gästgård som ligger i byn Storsund strax utanför Borlänge i Dalarna. Den ägs och drivs av Kvinnohögskolegruppen, som har haft kursverksamhet sedan 1981. Alla kvinnor är välkomna att gå kurser eller komma som gäst. All verksamhet är idéell och bedrivs utifrån feministisk pedagogik.”
Idéell låter betryggande med tanke på användningen av skattemedel, men jag blir nyfiken på vad feministisk pedagogik kan tänkas innebära och hittar till min glädje en uppsats skriven av Karin Sundbo och Gull Törnegren vid Pedagogiska institutionen på Stockholms Universitet 1985. Uppsatsen är alltså några år gammal, men har nyligen (2012) lagts upp av Kvinnohöjden på nätet efter förfrågningar och kan alltså betraktas som något som ses som aktuellt i skolans verksamhet.
Om Kvinnohöjden kan man fortsatt läsa att barn är välkomna om de är flickor, pojkar får ej vara över 10 år och vissa veckor får inga pojkar finnas där. Flickor under 18 år får 50 % rabatt på kursavgiften.
”Vår målsättning är att Kvinnohöjdens verksamhet ska fungera frigörande, både personligt och samhälleligt. Där det finns förtryck vill vi göra det synligt och bryta det.
Tillsammans skapar vi kvinnor en gemenskap som kan fungera som en fristad från det yttre synliga förtrycket i samhället, till exempel diskriminering på arbetsmarknaden, kvinnoförnedrande reklam och våld mot kvinnor.
Detta yttre synliga förtryck skapar ett osynligt inre förtryck i oss själva i form av dåligt självförtroende och fördomar mot oss själva och andra kvinnor. Självförtrycket kan vara svårt att identifiera och sätta ord på. Därför arbetar vi med att utveckla frigörande arbetsformer.”
[…]
”Kvinnohöjden strävar efter kvinnors personliga och samhälleliga frigörelse.”
På skolan serveras enbart lakto/ovovegetarisk mat.
”Den löpande verksamheten under kurstiden sköts av våra ”häxor”*, kursledare, igångsättare och alla andra som är på Kvinnohöjden den veckan.
*Häxor kallar vi de kvinnor som ansvarar för matinköp, ekonomi och administration.”
Häxor? Jaha. Hmmm. Besökaren Mian Lodalen beskriver sin vistelse här, (efter en rejäl dos heterohat).
Nu till uppsatsen. Denna uppsats är på intet vis någon kritisk granskning eller analys av feministisk pedagogik, det är en beskrivning av hur feministisk pedagogik möjligen kan definieras och hur man med fördel arbetar med den (fast alla definitioner är lika goda och inga fasta former föreslås, allt ska vara ständigt föränderligt som sig plägar i dessa sammanhang). En instruktionsbok (som inte vill instruera) i feministisk pedagogik, utformad av likasinnade, för likasinnade. Vad detta har med vetenskap att göra har jag ingen aning om. Under avsnittet metodik kan man läsa:
Anspråket på objektivitet som varande manligt har ju förkastats inom feministisk vetenskapsteori, varför då ens bry sig om att vara medveten om att man intervjuar och studerar likasinnade och att dessa på ”lika villkor” deltar i det som ska forskas? Inget problem anses heller föreligga i faktumet att alla inblandade delar ideologi och har gemensamma intressen. ”Kunna se och acceptera olikheter” låter mera som internt arbete inom en ideologisk rörelse än vetenskaplig aktivitet.
Fikapaus bland personalen på Kvinnohöjden?
Jag har ingen humanistisk skolning och arbetssättet skiljer sig radikalt från det jag är van vid inom tekniska ämnen, så jag avstår från att gå igenom rapporten i sin helhet ur en vetenskaplig synvinkel.
I beskrivningen av feminism hittar jag en definition på radikalfeminism, den form som numera är den dominerande:
Patriarkatet förutsätts existera genom en uppräkning av olika mer eller mindre underbyggda påståenden, ”kvinnor saknar politisk makt” (bl a eftersom inga kvinnor haft de tunga ministerposterna), ”kvinnor saknar ekonomisk makt” (här tar man upp hela världens kvinnor), häxprocesserna, att pojkar får mera uppmärksamhet i skolan, marxistisk teori, hotet om våldtäkt etc etc
Det är ena sidan av myntet, men det finns en annan sida också, som tyvärr över huvudtaget inte existerar i en feministisk föreställningsvärld.
Tyvärr har jag, som sagt, varken tid eller möjlighet att bena ut en kritik mot hela uppsatsen, det kanske någon av mina läsare kan intressera sig för? :)
Feministiska portalfigurer har haft märkbart svårt att kritisera det förtryck kvinnor på olika håll i världen i tredje världen är utsatta för. Man har tydligen fullt upp med problemen i närområdet, d v s de förtryckande, ryggdunkande och ständigt glastaksbyggande vita medelålders männen. Dessutom är det förstås betydligt jobbigare att kritisera folk som kanske kan vara beredda att ta till handgripligheter om de känner sig ifrågasatta och kränkta.
Nu bygger man upp inverterade talibaniserade enklaver, vilket exemplet här visar. Man kanske därmed känner en viss samhörighet med icke inverterad talibanisering på annat håll?
Låt oss hoppas att man inte bara nöjer sig med feministisk pedagogik. Hela verksamheten måste givetvis bedrivas med feministiska förtecken. Tideräkningen bör vara feministisk. Måltider och fikastunder bör vara feministiska. Inredningen bör vara feministisk, liksom möblerna. Alla leveranser till kursgården bör givetvis vara feministiska och skötas av kvinnor. Renhållningen bör också vara feministisk och också den bör skötas av kvinnor. All teknisk utrustning bör vara feministisk och tillverkad av kvinnor. Endast en alltigenom renlärig feminism kan väl vara hållbar i längden för dessa människor. En modern form av klosterliv?
Just den feministiska vetenskapskritiken som går ut på att traditionell vetenskap, inklusive dess metoder, ska förkastas eftersom den till stor del är uppbyggd av män vore ju en intressant ingångspunkt till att skapa denna feministiska verksamhet som du beskriver. Leveranser, renhållning, huset med dess tekniska installationer bör också vara konstruerade enligt feministisk vetenskap. Där får ju, som vi efter Moira von Wrights insatser vet, lära oss att inga objektiva, vetenskapliga, fastslagna sanningar får stå över vardagsförståelsen av t ex ämnet fysik. Jag gissar på att Kvinnohöjden får förlägga sin verksamhet till närmaste beboeliga grotta för att där fortsätta sin diskussion om hur den feministiska pedagogiken kan vägleda i framtagandet av en feministisk eld.
Var hittar du alla dessa pärlor? :)
Har du förresten, Susanna, någon uppfattning om vad det är som lockar de här kvinnorna till dessa kurser? Kan det handla om uselt självförtroende eller någon mera allmän strävan till likriktining? Min högst personliga uppfattning (baserad på en viss erfarenhet) är att dessa kvinnor är extremt mansfixerade, dvs. i stort sett tänker de mest på män.
Nätet är en guldgruva och oftast dyker de upp när man letar efter annat. :)
Svaret på frågan om vad det är som lockar kvinnor till dessa kurser har jag inte. Jag antar att det finns lika många anledningar som det finns kvinnor, men jag tror att någon form av sökande kan vara en förenande faktor. Man söker efter enkla förklaringar, kanske en gemenskap. Det kan säkert i många fall bottna i en besvikelse i de personliga relationerna till män som sått ett frö till misnadri. Man kan också känna sig diskriminerad och förfördelad (inte så konstigt med det ständiga malandet i media om hur förtryckta och förfördelade kvinnor är i alla sammanhang) och känna sig hemma i de här feministiska teoribyggena. Att enas kring en gemensam fiende har väl alltid varit ett sätt att känna gemenskap och svetsas samman.
Pingback: Häxprocesserna på DN | Susanna's Crowbar