Malik Bendjelloul med sin brittiske medproducent. Foto: EPA/Paul Buck
Ja, det menar åtminstone Feministiskt Perspektiv. Eftersom enbart en kvinna har under oscarshistorians 85 år vunnit priset för bästa regi så hatar givetvis jurymedlemmarna kvinnor. Det kan väl aldrig bero på att de kvinnliga regissörerna är i kraftig minoritet och att de som ändå finns inte lyckats slå de bästa av de manliga regissörerna? Nej, kvinnohat är förklaringen.
Hat, rent allmänt, verkar vara dagens melodi. Även företag blir tydligen numera näthatade, Åsa Linderborg vädrar, utöver sina försök att elda på klasshatet och näthatet som riktats mot henne i egenskap av kvinna (absolut inte för de åsikter som hon uttrycker…), även ett kulturkrig från höger i en artikel där hon utöver de sedvanliga, skrivna dumheterna uppvisar en kraftig förträngning av det faktum att det var hon själv som började med att klistra på epitetet Breivik på alla sina ideologiska motståndare. Åsa Linderborg med flera av hennes likar tycks dessutom fullkomligt blinda och döva för det egna hetsandets mot misshagliga människor och grupper (vita, heterosexuella, medelålders män, med åsikter till höger) i samhället konsekvenser. Inte ett ord om någon som helst självrannsakan. Istället vill man stänga ner sajter som Avpixlat och Flashback, förbjuda åsikter, stänga ner kommentarsfält och tysta ner det slags åsikter man inte tycker om. Själv vill man självklart ha rätten att trona på sitt podium i rikstäckande media och pumpa ut vilken som helst propaganda mot vem som helst. Samtidigt som särskilt Linderborg med jämna mellanrum vill uppmana till klasshat. Ja, Linderborg, hatet mot delar av den mediala klassen är här, var det inte det du kanske tänkte dig?
Tillbaka till Feministiskt perspektiv:
”I helgen äger den årliga Oscarsgalan rum vilket erbjuder ytterligare en chans att uppmärksamma hur medierna reproducerar kön, konstaterar mediekritiska organisationen Miss Representation i sitt nyhetsbrev.
Medan röda-mattan bevakningen uteslutande ägnas kvinnor och deras klädval och utseende handlar själva prisceremonin i huvudsak om män och deras prestationer inom filmen. Bland de nio nominerade till årets bästa film är endast en regisserad av en kvinna och i de flesta prestigefyllda så kallade bakom-scenen-kategorierna finns inte en enda kvinna nominerad.”
Kan det här upplägget på mediabevakning bero på att ett par hundra, svarta frackar är rätt trist att rapportera om? Kan det bero på att de kvinnor, som om jag gissar lite vilt här, inte är 50 % av varken regissörerna eller representanterna för bakom-scenen-filmarbetare? Hur ser fördelningen ut där egentligen? Hur många kvinnliga ljudtekniker finns det till exempel? Hur många filmfotografer? Nej nej nej nej och nej, det är kvinnohat det handlar om.
Feministiskt perspektiv har inte noterat att tre svenskar vann prestigefyllda oscarsstatyetter, men det är klart, de tillhör inte det rätta könet.
”De frågar vidare i nyhetsbrevet om inte det faktum att 90 procent av de som får rösta fram Oscarspristagarna är män och att 77 procent av dessa är vita, är skäl nog för diversifiering (kvotering) av den så kallade akademin?”
AMPAS har relativt enkla regler. Den som vill bli medlem måste utföra något inom film. För regissörer innebär detta minst två filmer, alternativt kan man bli nominerad till, eller vinna ett pris. (http://www.oscars.org/academy/members/invitations.html).
(Tycker ofta att jag ser kvinnliga namn inom filmklippning, men, som wikipedia skulle säga, ”[citation needed]”.)
(Vad tyckte FP om Bigelows senaste, tro? För eller emot tortyr?)
Svarta frackar, ja. Känns litet som Royal Ascot: både frackar och hästar är ganska trist, så då blir det bara klänningar och kungligheter kvar.
(Bra jobbat av Malik Bendjelloul.)
Onödig kuriosa: Marilyn Monroes mor arbetade som filmklippare.
Ja, men att Anna-Klara Bratt är stollig är liksom ingen nyhet :) Hade hon skrivit på ett annorlunda sätt så hade det varit värt att notera.
Sant, förstås. :)
Lite om Malik Bendjellouls kompakta motvind från SFI* (vilket jag inte kände till).
”[…] Till sist klippte han filmen på egen hand. Den skickades till amerikanska Sundancefestivalen i en kopia som regissören ansåg vara en skiss till en riktig film. I januari 2012, ett år efter att filmen varit nära att begravas för alltid, fick den både publikens pris för bästa internationella dokumentär och det speciella jurypriset på Sundance. Då vände sig Malik Bendjelloul till Svenska filminstitutet och undrade ödmjukt om han inte kunde få stöd för att marknadsföra sin nu prisbelönta film. Svaret blev att det är så många filmer som får priser. Så… nej”.
http://m.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/searching-for-sugar-man-holl-pa-att-do-som-filmprojekt-redan-fran-start/
via Marianne L De Geer:
https://twitter.com/MLDGeer/status/306467797054140418
*(SFI… Svenska För Invandrare?)
Ja, jag vet, jag skrev om det här när det nya filmavtalet var på tapeten. Jag undrar hur det hade gått om han hade haft ”rätt” kön…
Nya filmavtalet som vill att filmer ska göras av producenter/produktionsbidrag istället för filmarna själva typ? Får gräva lite, kände inte till Maliks struggle, trots allt seriös, erfaren och relativt etablerad men…”Fel profil”. Den vi söker ska vara (vild gissning)… ung kvinna och vänster.
Exakt. Det där filmavtalet verkar rätt märkligt på många sätt, det stänger även lätt ute oerfarna filmare (sådana som inte redan har ett par filmer i bagaget).