Jag tänker nu ägna mig åt ”förtal” av det stora, statliga fd telefonbolaget, numera telefon-/bredbandsleverantörs- och tvleverantörs-bolaget. Eller leverera och leverera, det är väl att ta i.
Vi har nu begåvats med Telia som leverantör av alla dessa tjänster, tack vare att hyresvärden har av okänd anledning känt ett behov av att byta leverantör för oss. Jag har varit kund hos lokala C-sam i snart 20 år, det har fungerat klanderfritt, jag har alltid fått mera än den hjälp jag behöver av deras duktiga tekniker (som kom hem när det behövdes, utan extra kostnad) och allt till ett bra pris. Inga försök att pådyvla kunderna något de inte behöver eller vill ha, alltid god service.
Men som sagt, hyresvärden kände ett trängade behov att byta allt detta mot den statliga jätten som inte säger sig vara intresserad av priskonkurrens, man har ju kunder ändå. Även andra, privata värdar i Södertälje har känt samma behov.
Efter att ha genomlidit den öronbedövande indragningen av kablarna under en dag då jag behövde sova för att jobba sent och efter att jag i god tid skickat över fullmakten för flytt av telefonnummer som skulle ske igår, har jag nu en icke-fungerande telefonlinje, fungerande bredband och en tv som visar SVT1. Jag läser i dokumenten att jag kan kalla in en tekniker som kostar ca 500 kronor.
Min tv är lite knasig, den visar bara kanalerna genom dvd:n, så den kommer att bytas ut. Felet kan ligga där. Telefonen är sprillans ny, men död. Bredbandet fungerar åtminstone, så att jag kan avreagera mig på bloggen, alltid något. Jag kommer att fortsätta experimentera härhemma samtidigt som vi imorgon ska flytta in Uffe, men fungerar det inte på måndag tar vi ner oss till teliabutiken på stan och pratar med dem lite.
Jag tycker att det är vedervärdigt att en statlig jätte tar in sig köksvägen och tvingar till sig kunder på bekostnad av lokalt näringsliv. Ska valfriheten enbart gälla fastighetsägarna när det är jag som slutkund som betalar fakturorna?
Staten ska inte äga företag, så enkelt är det. Anledningen (enligt mig) är helt enkelt att staten sitter på dubbla stolar. I ena stunden är man så vidsynta och solidariska att man hävdar att det är för att ge medborgaren god service och rimliga priser, i andra stunden kväser man all konkurrens och dödar nya initiativ där bättre lösningar, bättre service och mer rimliga kostnader inte längre räknas som någon som helst merit. Staten ger, men den tar än mer och den enskilde eller små företag har ingen chans, det är den enkla sanningen som tonas upp. Krossa staten, och den som hävdar att staten är en god kraft borde nog ta och titta på det som kallas verkligheten. Att Alliansen av idag är för fega för att föra något annat än sossepolitik light, och sossarna själva tycks bli mer och mer extrema i sin statskramarmentalitet är ytterligare ett tecken i tiden som borde oroa. Kanske dock inte i Sovjetstaten Sverige där statlighetskramarna tycks bli mer och mer högljudda och där dumheten firar nya triumfer snart sagt varje dag. Välkommen till Sverige, den stora sömnens land där vårt främsta kännemärke är att vi ser men inte bryr oss längre.
Minns någon när kommunala politiker på 80-90-talet någon gång började leka företag?
Plötsligt handlade det om varor, tjänster, upphandling, fakturering. Allt skedde inom kommunen och allt handlade om skattepengar.