Krzystof Bak skrev i veckan i en uppmärksammad artikel om skillnader mellan svenska och kontinentaleuropeiska studenter på universitetsnivå. I korthet beskrevs skillnaden bestå av att studenterna på kontinenten lär sig genom att ställa frågor, medan svenska studenter lär sig genom att utgå från egna, fastslagna svar som man sedan läser t ex den antika litteraturen mot. De litterära texter man hade att arbeta med analyserades genom ett eget, fastslaget ramverk.
Jag associerade genast till det jag hittills har läst och uppfattat om genusvetenskapen (och som kanske gäller även andra discipliner numera). I genusvetenskapen utgår man från en uppsättning fastslagna sanningar: patriarkatet, kvinnors strukturella underordning och könet som social konstruktion till exempel, och ägnar sig sedan åt att på olika sätt bekräfta dessa genom att använda för ändamålet lämpliga metoder.
I dagens DN skriver Jonas Thente om sina erfarenheter från litteraturkritikens område (det handlar om Thentes recension av debutanten Susanna Lundins roman Hindenburg, som Anna Hallberg haft synpunkter på (som jag inte lyckas finna på DN:s nätsida, där varken den här artikeln eller ”tidigare inlägg i romandebatten” går att hitta, de kanske kommer senare, vem vet)):
”Hallbergs lösning är ett tidstypiskt formulär: jag är man och har kanske svårt att läsa ”kvinnlig” litteratur. Hon hänvisar till den så kallade Jäderlundsdebatten 1988, som handlade om manlig och kvinnlig läsning. Utgångspunkten var att män saknar förmåga att läsa lyrik skriven av kvinnor.”
Bortsett från att detta låter som något som ett gäng män skrockat om på en punchveranda anno 1836 men i spegelvänd version, så är det märkligt hur feminister allt efter behag anser att det existerar biologiska skillnader (eller menar man att mäns förmåga att läsa litteratur skriven av kvinnor är en social konstruktion i analogi med allt annat?) och att det absolut inte gör det.
”Flera år senare, 2002, hade jag ändå vågat mig på att läsa och recensera en del kvinnlig litteratur. En grupp aktivister med Sara Stridsberg i spetsen, som inspirerats av Valerie Solanas (författare till SCUM-manifestet) stod bakom S.K.A.M (Skär kuken av männen) med huvudprogram att män inte borde få skriva om kvinnlig litteratur. De hade en av mina recensioner som exempel. Det var en mycket positiv text om en kvinnlig debutant, men det framgick inte eftersom manifestet citerade den enda mening som hade invändningar.
I år läser jag en inetrvju med litterära stjärnskottet Lyra Ekström Lindbäck, som ”drömmer om att SCUM-trupperna ska organisera sig” och är frustrerad över litteraturvärldens hegemoniska ”vita heterosexuella män som fyller sida efter sida med sina perspektiv, begär och avsikter.”
[…]
”25 år av spydigheter har sipprat ner. Numera ruskar jag intensivt på huvudet inför erbjudande om att recensera litteratur som presenteras som specifikt ”kvinnlig”. Jag föredrar att slippa hatet och föraktet som följer. Kanske innebär lobbyverksamheten på sikt att jag verkligen helt avstår från att läsa nutida svenska kvinnliga författare, hur absurd jag än tyckte att en sån tanke var när jag lärde mig läsa.”
[…]
”Vad som återstår är fortfarande några frågor: hur långt kan och bör en litteraturkritiker gå för att göra reda för det verk som står under granskning, innan verket helt försvinner till förmån för kritikerns egna ambitioner, ideologiska agendor och anteckningar i marginalen.”
Själv är jag sedan länge mycket skeptiskt inställd till det mesta som skrivs i DN Kultur, eftersom det där finns en tydlig, feministisk agenda. Misstankarna om just det som Thente skriver, att ideologiska agendor får stå över de eventuella konstnärliga värdena hos de verk som recenseras och beskrivs har funnits hos mig en längre tid.
Är det vi ser hos elever på universitetsnivå en konsekvens av de rådande diskurserna inom t ex genusvetenskapen som nu implementerats på många håll i skolorna? Eleven ska lära sig framför allt en kritisk hållning (fastslagna sanningar undanbedes, vardagsförståelsen får inte köras över), men denna kritiska hållning ska se ut enligt en schablon: den marxistiskt färgade maktanalysen där vit, heterosexuell man alltid står högst upp i makthierarkin och där alla andra är inordnade i likaledes fastslagna kategorier beroende på kön, hudfärg, sexuell läggning och socialgrupp? Jag vet inte hur stort genomslag dessa idéer har runt om i skolsystemet och ställer mig därför frågan.
Starkt inlägg, Susanna! Jag kan svara för konstuniversiteten och jag vill påstå att just den schablon du beskriver är överordnad allt annat. Det är numera sällsynt att lärare eller studenter har några andra perspektiv eller syften med kurser och projekt. Nästan allting handlar om den marxistiskt influerade maktanalysen – och att det är den vita, heterosexuella mannen som är roten till all ondska.
Tack Kimhza! Intressant och samtidigt bedrövligt att höra…
Det intressanta är ju att Thente, mitt i DN:s genusmissfärgadfe kulturbilaga ens vågar skriva en sådan text. Det rör kanske på sig lite, lite, lite…
Att vissa kvinnliga konstnärer lyfts på kultursidor och i kulturprogram just i egenskap av kvinnor står utom allt rimligt tvivel enligt min mening. Sedan är det naturligtvis så att många andra konstnärer också lyfts av orsaker som inte är rent konstnärliga. Det finns andra kotterier än genussammanhållning. Men på något vis har genuskotteriet överhanden för närvarande.
Ett steg fram och två bak, har du läst den nye DN Kultur-recensenten Johan Hiltons recension av uppsättningen av Jelinkes Nora?
Nej, och inte kommer jag att läsa den heller. Jag är så trött på den där genusvinklade geggan. Så de har anställt ytterligare en troende? Vi får beklaga sorgen DN. I ett läge när de skall göra sig av med personal för att det går dåligt rekryterar de således enligt samma mönster som delvis skapat deras ekonomiska problem. Jag tror patienten saknar sjukdomsinsikt.
Precis min åsikt. jag hann ha lite förhoppningar i och med att Wolodarski blev chefredaktör, men ack så fel jag hade. Karin Bojs, som var en av de få läsvärda har slutat och den feministiska morasen på DN Kultur bara fortskrider i än ökad takt…
Jonas Thente riskerar att få veta det inte går att undgå problem med det litterära genusetablissemanget genom att avstå ifrån att läsa kvinnliga författare. Läser han dem inte har han förstås osynliggjort dem. Vad var det det kallades för nu igen?
Hmmm…du måste väl prata om härskartekniken ”dubbelbestraffning” här, om jag inte missminner mig. :)
Jag läste ju Jonas Thentes debattinlägg också och mindes lite vagt Anna Hallbergs senaste text, som denna var en reaktion emot. Tyvärr når man den inte på nätet med mindre än att man betalar för någon tjänst på DN. Min egen reaktion på Jonas Thentes text var ungefär att han inte hade fattat någonting.
Vad Anna Hallberg frågade sig var om Thentes oförmåga att begripa Hindenburg hade någonting med genus att göra, inte om Thente pga sitt kön inte förstår kvinnlig litteratur – som alltså är Thentes tolkning. Hennes argument var att Thente bevisligen inte hade problem att begripa obegriplig litteratur som är skriven av män (han har bl a översatt William S. Burroughs). Som jag förstår det handlar det inte om förmåga, utan möjligen om en brist på god vilja och en tendens att värdera ”kvinnlig” litteratur lägre än den litteratur som skrivs av män. Som de flesta redan vet och förstår att ifrågasätta – utom Thente som istället har lärt sig sky ”kvinnlig litteratur” – är det ingen större skillnad på litteratur och ”kvinnlig litteratur”, mer än att den förra anses allmängiltig medan den senare genom prefixet ”kvinnlig” pekas ut som ett särintresse.
Men tack för att du har scannat Thentes text och därmed gjort den tillgänglig på nätet även för dem som inte betalar för DN. Kanske har du kvar bilagan med texten som Thente svarar på?
Är det på något sätt bevisat att Thente skulle värdera litteratur skriven av kvinnor lägre? Min känsla av DN Kultur är sedan länge att kulturutövare porträtteras främst på grundval av sitt kön, vilket i denna tidnings fall betyder att man främst söker hitta kvinnliga kulturutövare att skriva om, själva verken och kvaliteten är sekundära.
Många feminister av idag vill av någon obegriplig anledning se kvinnor i första hand som kvinnor istället för individer som ska bedömas på egna meriter. En kvinna är i första hand medlem av kollektivet kvinna och ska ges fördelar (och inneha rättigheter) på grundval av detta (kvotering, kvinnosatsningar). Jag har själv alltid varit allergisk mot prefixet kvinno- (litteratur, konst), men märkligt nog verkar det ha blivit populärt igen. Exempelvis Nationalmuseum, som länge silat allt genom genusperspektiv, sätter ihop utställningen Stolthet och fördom, där man just väljer att utgå från konstnärernas kön: http://www.nationalmuseum.se/sv/Utstallningar/Tidigare/Stolthet-och-fordom1/
Nej, jag hittade den inte på nätet och papperstidningen är sannolikt i återvinningen. Vilken dag publicerades den?
Nej, det där med värderingen var min egen tolkning, jag menade främst att påpeka att Jonas Thente inte förstår vad Anna Hallberg menar – jag förstod inte alls hennes text som ”anbefallna genuskrav” på den som skulle kunna tillägna sig Hindenburg, snarare tvärtom. Thente förstår hennes inlägg så att hon anser att hans kön kommer i vägen för läsningen, medan hon menar att det är författarens kön som lägger sig i vägen för hans läsning. Det kanske är lite ”hugget som stucket”, men jag tycker att det finns en nyansskillnad som är betydelsebärande.
Jag är dessvärre inte säker på vilken dag Anna Hallbergs förra text publicerades, men en framgooglad länk som inte leder till någonting antyder att det skulle röra sig om den 10 mars.
Jag håller inte med dig om att många feminister vill ”se kvinnor i första hand som kvinnor istället för individer som ska bedömas på egna meriter”. Det är bland annat därför som det sticker i ögonen varje gång en författare refereras till som ”kvinnlig” författare, när vi har så få författare som kallas ”manliga”. Man vill helt enkelt att normen ska kunna omfatta fler, inte bara män. Icke desto mindre kan det finnas goda skäl att använda prefixet, i synnerhet då man pekar på ett historiskt fenomen som ditt länkade exempel, nationalmuseums utställning – där kön faktiskt har betydelse. Det finns väl ingen riktig tvekan om att den konsthistoriska kanon är framför allt manlig? Idag befinner vi oss i en annorlunda situation och jag skulle tro att de flesta konstnärer idag inte vill kallas ”kvinnliga”, i synnerhet inte som de är numerärt fler än sina manliga kolleger.
Problemet är att om man analyserar all litteratur genom ett genusperspektiv så blir ofrånkomligen författarens kön en viktig beståndsdel i analysen. Det går liksom inte att undvika. Och när författarens kön blir viktigt så har man ju redan delat in författare i manliga respektive kvinnliga.
Tack för intressanta kommentarer!
Maria Sveland (och många tongivande feminister med henne) vill till exempel få alla slags reaktioner på sina åsikter och skriverier till att handla om ett kvinnohat. Filminstitutets vd Anna Serner vill (och har) kvoterat filmstödet till att först och främst handla om kön, detta i genusmedvetenhetens och feminismens namn. Alla slags positiva särbehandlingar och inkvoteringar handlar om att en person ska behandlas i första hand i egenskap av sitt kön och inte som individ. Jag har skrivit mer om detta här:
http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/individ-eller-kollektiv/
Pingback: Frisk fläkt från Danmark | Susanna's Crowbar
Pingback: Trenda #klippkuken | En stilla undran