Bild från Nationella Sekretariatet för Genusforskning
Jämställdhetsminister Maria Arnholm har besökt Nationella Sekretariatet för Genusforskning och verkar entusiastisk:
”Under mötet diskuterades bland annat jämställdhetsintegrering, jämställdhet i akademin, genusforskningens villkor och behovet av välgrundad kunskap som underlag för både jämställdhetspolitiken och jämställdhetsarbete. Ett exempel är lönefrågan och arbetsmarknadens villkor.
– Jag skulle vilja veta mer om strukturella skillnader mellan hur mäns och kvinnors arbeten värderas, sa Maria Arnholm.Hon betonade Nationella sekretariatet för genusforsknings roll inom såväl forskningsförmedling, forskningsstöd som jämställdhetsstöd.
– Det är väldigt spännande hur ni arbetar både med forskningen och konkreta jämställdhetsuppdrag. Ni är på ett tydligt sätt en brygga mellan forskning och jämställdhetsarbete, och kan med era uppdrag verkligen hjälpa och ge stöd till myndigheter, kommuner, landsting, och andra verksamheter som behöver det, sa Maria Arnholm.”
Någonting annat kanske man inte kunde ens vänta sig med tanke på Arnholms radikalfeministiska uttalanden. Hon befinner sig helt enkelt hos likasinnade. Det bekymmersamma i sammanhanget är att denna ideologiproduktion under vetenskaplig täckmantel vinner inflytande på ministernivå. Jag rekommenderar Arnholms alliansvänner att se den norska dokumentären Hjernevask.
Ingen risk att hon/de kommer att se hjärnevask. Den är säkert dödskallemärkt av alla genusideologer i landet. Spännande också att hon pratar om strukturella skillnader mellan hur mäns och kvinnors arbete värderas. Det är väl scb som har tagit fram statistik som visar att om man tar hänsyn till att kvinnor oftast tar merparten av föräldraledigheten och dessutom ofta jobbar deltid under några år så var ju skillnaden marginell. Om hon egentligen menade skillnaden i lön mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken så är väl det största problemet att de kvinnodominerade yrkena är statliga eller kommunala och de kommer förmodligen aldrig vara löneledande. Dessutom är det väl så att män och kvinnor i de sektorerna betalas lika dåligt. Naturligtvis är det ju ett problem om dessa yrken blir oattraktiva pg.a lönesättningen men jag tror att chansen finns till bättring om alternativ tillåts i dessa sektorer. Chansen till bättring är nog obefintlig om dessa sektorer återregleras.
Jag kunde inte sagt det bättre själv, har ju bloggat en del på temat. Dessutom anses välfärdssektorns produkter som rättigheter för medborgarna, vilket inte heller bäddar för högre löner. 6 % ligger den oförklarliga skillnaden i löner på ungefär. Själv kan jag tänka mig att t ex att kvinnor nöjer sig med mindre lön spelar in. Det vore också intressant att se om det finns skillnader på vad som tas ut som löneförmån istället för ren lön och hur mycket sådant kan bidra i statistiken. Dessutom tror jag att än mer av den skillnaden kommer att minska än mer när alla dessa välutbildade kvinnor som numera finns på olika håll kommer högre upp i hierarkierna.
@Susanna,
Ja, det är en aspekt som sällan diskuteras i sammanhanget. Warren Farrell tog upp det i Why Men Earn More:
Just precis. Jag själv är ett lysande exempel: jag prioriterar mitt skapande och den lediga tid jag kan ha (med ett arbete som jag kan släppa när jag går hem) mer än ett statusfyllt jobb följt av, visserligen högre lön, men en stressnivå som jag inte ser som något som skulle ge mig bra livskvalitet.
Hittills finns det bara oförklarade och inga oförklarliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Ju fler variabler man beaktar, desto mer förklarliga är skillnaderna. Kvinnors högre lön per arbetat timme eller intjänad krona till företsget är inte det minsta oförklarlig, utan har sin grund i mansdiskriminerande lagstiftning och policies.
För mig är det mest skrämmande att man med lite Hej o Hå låter den så kallade vetenskapen ligga som grund för politiska beslut. Exakt så citeras Arnholm ovan, ”Ni är på ett tydligt sätt en brygga mellan forskning och jämställdhetsarbete,” (förstår tyvärr inte hur man använder HTML-taggar!).
Vi skall ha värderade vetenskapliga rön som grund för politiska idéer, men som nu är finns det inget filter mellan forskning och praktisk politik. Ett sådant filter skall utgöras av allmänna val och parlamentarism.
Har vi det, månde?
”Den så kallade vetenskapen” är nyckelorden i sammanhanget.
Genusvetenskapen är lierad med både politiken och aktivismen på ett sätt som förstärker intrycket av ren och skär ideolgiproduktion. Vetenskap och beprövad erfarenhet ska förstås ligga till grund för beslutsfattande, men hur verifierad och säker vetenskap producerar den svenska genusvetenskapen?
Lite paradoxalt att jämställdhet i deras värld definieras genom matenatik och statistik, ämnen som genusvetarna inte ens läser.
De är manliga discipliner och därmed förkastliga. Minns rapporten som ville få medsystrarna att inte förkasta kvantitativa metoder…
http://www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/ros&wern.pdf
Ur rapporten:
”Av varken det ena eller det andra följer emellertid att kvantitativa metoder skulle
vara mer ”manligt besmittade” eller att kvalitativa metoder skulle snäva in valet av
forskningsfrågor mindre (vilket också Davies och Esseveld framhåller).”
Ӏr siffror manliga?
Den feministiska kritikens koppling av kvantifiering till ’manlig’ har i många fall lett till
avståndstagande från och ”dödskallemärkning” av siffror. Vi hävdar att det handlar om
en olycklig form av ”guilt by association”, att siffror i sig inte är något ont ur kvinnoperspektiv och att de absolut inte är ’manliga’ Vill man bryta upp den traditionella
könsstrukturen kan man förhålla sig på olika sätt. Ett sätt är att utgå från att olikheterna mellan kvinnor och män i sina grundläggande drag kommer att fortsätta att se ut som de gör nu, men att värdering och innebörd av de två sidorna förändras. Ett annat sätt är att man suddar ut etiketteringen av företeelser som kvinnliga eller manliga. Det innebär i det här fallet att man som feminist gör mäns traditionella verktyg till sina och använder dem i sina egna syften.1 Vi menar att båda strategierna är nödvändiga. Samtidigt som kvinnliga förhållningssätt i forskningen, där specifika sådana finns, skall synliggöras och uppvärderas skall de metoder som manliga forskare använder sig av inte avvisas utan erövras och utvecklas.”
Det sorliga är att eftersom ”women can’t hear what men don’t say” så har jämställdhet blivit synonymt med feminism. Alltså inget fel att titta på arbetsmarknad och lön etc ur könsperspektiv men väl om man synar det med ett öga stängt sas.
Ja, det är lite det som är problemet, den moderna feminismen är en fackförening för kvinnor. Men säger män någonting så kan man ju bara minnas vad som hände till exempel Pär Ström, som ju ville föra in den andra sidan i diskussionen. Värre hetsjakt har väl sällan beskådats. Vita Kränkta Män frodas fortfarande som begrepp och ska strax ges som teaterpjäs…
”Välgrundad” kunskap, ja. Grundad på verkligheten eller på rätt ideologi?
Pingback: Kom tillbaka! « Toklandet
Nationella Sekretariatet för Parapsykologi för bövelen!
Javisstja…glömmer alltid att använda den mera korrekta benämningen.
Utmärkt spaning! Det här är högst obehagligt.
Har personligen lite provokativt, skrivit på SVT:s hemsida och önskat att just Hjernevask skulle visas eftersom SVT ville ha in förslag på dokumentärer att sända. Inget svar, eller rättare sagt ett talande svar i form av kompakt tystnad. PK-ismen på SVT har nått den grad, att inte ens längre medborgarnas önskan tillmötesgås med andra ord. Vi har med andra ord censur i Sverige, där pk-maffian effektivt sätter p för det fria ordet och därmed också debatten. Den hegemoni man därmed har skaffat sig är här för att stanna i många år, så länge samma makthavare sitter på rätten att köpa in/inte köpa in ett program lär detta vara regel snarare än undantag. SVT har dessutom en historia av våldsam pk-ism och den trenden lär inte brytas i första taget, tvärtom. Så tyvärr lär vi nog få klara oss utan denna dokumentär, allt detta därför att den politiska och makthavande eliten har bestämt sig för att förvägra oss en annan syn på verkligheten. Jag är tyvärr pessimistisk och tyvärr inte så lite så, så länge vi har en marscherande maktelit lär jag inte ha anledning att ändra den inställningen. När dessutom politiska partier numer är infiltrerade av denna syn där inte vänstern längre är ensamma om att marschera efter trumslagen, har Sverige samma problem på ytterligare ett plan vilket är dubbelt beklagligt minst sagt.
Arnholm är ett typiskt exempel på detta. En politiker från ett parti som man normalt sett inte förknippar med tokfeminism, men som alltså visar upp just sådana tendenser. Ser inte hennes besök och hennes översvallande respons som ett dugg konstig, tvärtom är den helt logisk. Det ingår ju i den här infiltrationen/utbredningen av en syn som präglas av särintressets syn på problemet, men framställs som det mest naturliga i världen och dessutom sant. Med andra ord är Arnholm bara ytterligare en av dessa megafoner för den skruvade samhällssyn vissa feminister ger bilden av, hon är en nyttig idiot som Lenin skulle ha uttryckt det. Om den här utbredningen av tokerierna fortgår, blir jag inte förvånad om samma diskussion jag för nu kommer att bli omöjlig om säg fem år. Det fria ordet kommer att vara inskränkt helt i linje med de intentioner som sådana som Mattias Gardell och Maria Sveland har gett uttryck för inför Nordiska rådet. Statsfeminismen är införd som ny sanning och den ledstjärna som präglar riksdagens, regeringens och myndigheters sätt att arbeta och syn på samhället. Det är ingen ljus bild jag målar upp men tyvärr är dessa människor makthavare, inte vanliga Svenssons som bara förväntas göra sin plikt vid valurnan vart fjärde år hur lurade de än har blivit av den allmänna propagandan. Det är också möjligt att jag har fel, men detta scenario kan i värsta fall inte alls vara otänkbart. Tacka personer som Arnholm, Sveland och Gardell för det.