Det tog inte länge innan blodtrycket i vanlig ordning var uppe på ohälsosamma nivåer vid genomläsningen av DN Kultur idag. I en artikel menar Gunilla Molloy, docent i svenska med didaktisk inriktning vis Stockholms universitet, att pojkars sjunkande skolresultat i läsförståelse beror på att vuxna män inte läser skönlitteratur, inte att skolan på något vis skulle ha misslyckats eller ha ansvar över sakernas tillstånd.
Gunilla Molloy har skrivit böcker som Näbbgäddor och bråkstakar (1990), Godmorgon fröken : ett samtal om makt, kön och lärarprofessionalism (1992) och Texten bakom texten : tre uppsatser om sakprosa ur ett feminist-didaktiskt perspektiv (1998). Hennes ideologiska hemvist torde det med andra ord inte råda några tveksamheter kring.
På bloggen Bokhora beskrivs Molly på följande sätt av Johanna Lindbäck:
”Jag tror att många som utbildat sig till svensklärare känner till Gunilla Molloy. Har man
gått Lärarhögskolan i Stockholm har man kanske haft henne som lärare, och om man utbildat sig på andra håll så har man kanske läst böcker av henne om just svenskundervisning. (Om inte, läs genast!) Fokuset ligger på hur man kan arbeta med läsande i skolan, varför man bör göra det, och vad skönlitteratur ger. Och då även för elever som verkligen inte uppskattar att få en ny bok i näven. Tvärtom.
Jag tycker hon är en riktig läs-guru, och jag får alltid bra idéer och mycket inspiration. Tips för alla som undrar hur man kan förnya sitt skönlitterära läsande med barn alltså! Steg ett : greppa valfri bok av Gunilla Molloy.”
Plötsligt verkar de sjunkande resultaten inte alls så konstiga. Om en så här betydelsefull person inom den svenska lärarutbildningen ger uttryck för de tankegångar som återfinns i artikeln blir bilden mera begriplig.
”Det är inte skolans fel att pojkars läsförmåga försämras. Pojkar läser ogärna skönlitteratur eftersom det anses omanligt, men därmed får de svårare att förstå andra människor, menar Gunilla Molloy.”
lyder ingressen.
”Den statliga litteraturutredningen, som just har varit ute på remiss, visar bland annat att pojkars läsförmåga försämrats. Det sägs ofta vara ett skolproblem. Jag menar att det är felaktigt. Problemet blir synliggjort i skolan men uppstår inte där.”
[…]
”Men också skillnaden mellan pojkars och flickors läsförmåga (och övriga skolprestationer) betonas och frågan borde därför analyseras ur ett genusperspektiv som kan belysa aktiviteten ”läsa skönlitteratur” i relation till ”konstruktion av manlighet”. Det har Litteraturutredningen missat.
Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram. Pojkar har ofta en läskompetens som är annorlunda än den som efterfrågas i internationella undersökningar. Där skall de kunna tolka litterära texter och läsa mellan raderna. Det är också här som skillnaden är störst mellan pojkar och flickor, i kategorin att ”reflektera och utvärdera”.”
Vänta nu, pojkarnas sjunkande läsförståelse handlade det ju om? Men här påstås att pojkar visst läser och har till och med högre läsförståelse än sina lärare när det gäller t ex videomanualer och dataprogram. Vad menas då med läsförståelse? Den specifika förmågan att läsa skönlitteratur och att ”läsa mellan raderna”? Är ”att läsa mellan raderna” att reflektera och utvärdera? Vilka är dessa internationella undersökningar som Molloy refererar till? Är det inte den svenska skolan som bedömer elevernas läsförståelse och vad har den för grund för bedömning av läsförståelse? Är ”att läsa mellan raderna” viktigt för den svenska skolan också, är det kanske till och med så som läsförståelse bedöms i den svenska skolan, inte bara i ”internationella undersökningar”?
”Hur försöker då lärare motivera elever att möta skönlitteraturen? En del lärare säger att det är ”bra” att läsa och hämtar argument ur kursplanen i svenska: litteraturläsning ger upplevelser och kunskap, är språkutvecklande och stärker den personliga och kulturella identiteten. Men dessa argument räcker inte för att överbrygga ett (manligt) läsmotstånd.”
Vilket manligt läsmotstånd? Det har ju precis konstaterats att pojkar läser gärna historiska böcker, fantasy och science fiction, till exempel? Betyder det ”manliga läsmotståndet” att inte läsa och vara intresserad av exakt samma saker som flickorna? (Långt ifrån alla flickor är förresten intresserade av att läsa skönlitteratur.)
Molloy visar dock förståelse för att den manliga rollen är snävare än den kvinnliga:
”Att studera maskuliniteter i skolan är därför inte att studera bara ”pojkar”. Reproduktion av maskuliniteter sker i relation till femininitet. Medan flickor i dag kan gå i långbyxor, spela fotboll och läsa skönlitteratur, så kan pojkar inte gå i kjol, dansa balett och inte heller läsa skönlitteratur om de vill bli uppfattade som maskulina.”
Men hon bygger sitt resonemang på teser som utformats av en viss Yvonne Hirdman. Hirdmans teser, formulerade i bland annat boken Genus – det stabilas föränderliga form har granskats av Ninni på Genusdebatten här och här och brukar betraktas som vetenskapliga fakta i genusvetarsammanhang.
Isärhållandet mellan könen förefaller vara den princip som styr könskonstruktionen i samhället utanför skolan och därmed också i klassrummet. ”Om det finns något mönster som vi enkelt kan se och enkelt kan belägga så är det isärhållningens starka, dirigerande logik, den som allra tydligast kommer fram i detaljerade praktiker eller detaljerade föreskrifter om genusarbetsdelningen”, skriver Yvonne Hirdman. I de klassrum där pojkar vistas under tolv år gäller det för dem att dagligen förhålla sig till denna ”genusarbetsdelning” på ett sätt som också bekräftar deras maskulinitet. Ett tecken på isärhållandets logik är inställningen till att läsa och samtala om skönlitteratur. Att avvisa läsning av skönlitteratur, som ses som en feminin handling, innebär att aktiviteten måste förlöjligas eller avfärdas som tråkig.
Bara för att någon skrivit ner någonting i en bok blir det inte till sanning. Bland annat avfärdar Hirdman biologiska skillnader mellan könen och använder 17 texter från ett tidsspann på 2000 år som bevismaterial (sk cherry-picking).
Molloy vill koppla läsningen av skönlitteratur till en ökad förståelse för andra människor och en bättre förmåga att sätta sig in i deras verklighet:
”Men jag menar att läsning och samtal om skönlitteratur framför allt kan uppöva vad den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum kallar narrativ fantasi, som är en förmåga att leva sig in i hur andra människor – med annorlunda villkor, erfarenheter och värderingar – tänker, känner och lever. Det är en förmåga att skifta perspektiv och synvinkel, att se sig själv i den andre och den andre i sig själv. Enligt Nussbaum stimuleras denna förmåga, som är viktig i en demokrati, bäst genom litteraturläsning. Med begreppet narrativ fantasi försöker Nussbaum ringa in fenomenet ”perspektivbyte”, som kan uppstå vid litteraturläsning när läsaren kan leva sig in i hur andra människor – med annorlunda villkor, erfarenheter och värderingar – tänker, känner och lever.”
I nästa steg kopplas denna förmåga till förutsättningarna för demokrati:
”Läsning och samtal kring skönlitterära texter är ett sätt att arbeta med skolans demokratiuppdrag. I samtal om skönlitteratur kan läsaren utveckla sin förmåga att förstå världen och andra människors handling ur andra perspektiv än det egna. Att en del elever avvisar denna möjlighet blir ett problem i skolan. Men om inte det omgivande manssamhället visar pojkar att läsning av skönlitteratur är viktigt, så kommer pojkarna inte heller att tycka det. Och om vuxna män inte läser böcker, så kommer inte deras söner att göra det.
Låt oss därför skifta perspektiv och i fortsättningen diskutera pojkars läsmotstånd utifrån ett samhällsperspektiv. Då kan vi konstatera att många män, i sin gestaltning av manlighet, bland annat gör det genom att inte läsa skönlitteratur. Pojkar framstår nu som förlorare i det moderna kunskapssamhället. Litteraturens ställning och betydelse i utbildningssystemet blir därmed också en politisk fråga. Skolan har uppdraget att fostra demokratiska medborgare, men det måste ske i samspel med samhället utanför skolan.”
Härmed har man elegant kopplat ihop en manlighet och män som ses som problematisk (i vanlig ordning) med först, pojkarnas ”sämre” (annorlunda ingår inte ens i ekvationen eller bedömningen) läsförståelse och gjort allt detta till ett demokratiproblem. Möjliga förklaringar som att skolan inte förstår att värdera pojkarnas annorlunda läsförståelse och – intresse och att skolan, om tydligt färgad av feministiska föreställningar som de som Molloy anför, inte är lämpad att bedöma pojkars förmågor existerar inte inom Molloys horisont. Det är nog inte så mycket pojkarna som lider av en ”anti-plugg-kultur” som skolan som lider av en ”anti-pojkkultur”.
Mera om läsförståelse här (Forskning.se, den nationella forskningsportalen)
En Stilla Undran har också uppmärksammat artikeln
Tja, vad skall man säga annat än att man kan bli rejält arg för mindre, hela resonemanget påminner om ett riggat spel av typen ”jag vinner, eller du förlorar”. Förutom det postmoderna/socialkonstruktivistiska synsättet tror jag ett grundläggande problem är att språklärare ofta är humanister i betydelsen ”jag försörjer mig som lärare men egentligen skulle jag vilja ha blivit författare”. Detta får till följd att de överdriver betydelsen av litterärt språk i förhållande till vanlig sakprosa. Syftet med språkundervisning borde väl vara att kunna behärska språket snarare än att bli författare.
Ja och just språkförståelse borde väl innefatta fler aspekter än att kunna tolka en skönlitterär text?
Man blir ju nyfiken på påståendet att ’det anses omanligt att läsa skönlitteratur’. Vem tycker det? De kvinnliga lärarna? Eller är det föräldrarna som rycker boken ur näven på sina söner och hutar åt dem för sin fjollighet?
Möjligen är det omanligt att läsa kvinnoinriktade böcker, men det är ju självklart.
Jag skulle också vilja veta vad man har för underlag för ett sådant påstående, bortsett från påståendena i Hirdmans böcker.
Det är ju rätt otroligt att den ena efter den andra får utrymme att sprida sina konstigheter. En ständigt strid ström av typer som verkar stöpta i samma åsiktsmall, ingen som en vågar tänka annorlunda är det påbjudna inom religionen. Inte ens när de motsäger sig själva så viker de en millimeter utan bara mal och mal och… Var kommer alla ifrån? Är det någon slags turboodling där de driver fram dem med mycket ideologisk gödning?
Det ligger nog inte så långt från sanningen. De här ”kunskapsområdena” florerar starkt inom viss humaniora, främst givetvis genusvetenskapen, men även pedagogiken tycks vara en fält där de fått stort genomslag. Genusvetenskapen vill ju gärna sprida sig till helst alla kunskapsområden för att forma alla discipliner enligt den egna ideologiska modellen.
Tack Susanna! Jättebra analys och argumentation.
Tack Peter!
Sorgligt och skrämmande att flickor alltid möts av förståelse och omhändertagande och pojkar alltid av avståndstagande och skuld. Det är möjligtvis ett problem att pojkar inte klarar att disciplinera sig och anpassa sig till samhället men när det gäller läsning har ju skolan och biblioteken kämpat i åratal för att ta bort allt som pojkar gillar och ersätta med litteratur vuxna gillar av ideologiska skäl. Tintin diskuterades nyligen men jag minns när alla klassiska pojkböcker som Biggles ersattes med socialrealistiska böcker om ungdomskriser och fattiga barn i latinamerika.
Jag vill gärna rekommendera den här artikeln i ämnet:
http://www.memoriapress.com/articles/dangerous-article-boys
Tack för länken, ska kolla upp!
Det är säkerligen en faktor i sammanhanget. Man har i sin iver att uppfostra mönstermedborgaren med mönsteråsikterna (vänster och feminism) bortsett från barnens egna intresseområden.
Hm, så hur förklarar man tillexempel att jag slukade skönlitteratur, poesi, filsofi, vetenskap, science fiction, fantasy och historia i en mixat röra redan som pojke. Fast åt andra sidan hade vi inte genusforskare, pedagoger som kunde förstöra allt för oss.
Du är en tjej innerst inne, Miche! :)
Skämt åsido, flummeriet hade nog redan startat när du och jag gick i skolan, men det hade inte fått lika genomgripande genomslag än.
Bra att du tar upp det här. Jag blir nästan illamående när jag läser vad hon säger, det är så ofantligt dumt – och omänskligt.
Visst är det. Skrämmande också hur alla de här fullständigt antivetenskapliga teserna från kvinnovetenskapen/genusvetenskapen/feminismen får gehör och fortplantas in i något så viktigt som skolan.
Pingback: Män gör att pojkar inte läser | En stilla undran
TACK!
Jag har precis kommit in genom dörren och skulle just sätta igång med att bearbeta artikeln som jag kort beskrivit på min egen blogg när jag ser att du gjort mycket av jobbet och på ett sätt som jag själv skulle vilja göra – plus ett par saker som jag missat i ivern! Jag gjorde därför en snålis och hänvisade hit så länge.
Haha, tack! Jag ser dock fram emot att läsa vad du har att säga om detta… :)
Usch. Snobbiga fasoner. Molloy betecknar pojkars läsvanor som en bastion för en maskulin härkarring och ”förlöjligar” skönliteraturen genom en påstådd maskulin konspiration mot feminina handlingar som t.ex. att läsa skönliteratur.
Herregud människa !
En liten tanke:
”De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram. Pojkar har ofta en läskompetens som är annorlunda än den som efterfrågas i internationella undersökningar. ”
I den verkliga världen utanför skolan så är det min erfarenhet att den läsförståelsen som pojkarna uppvisar som en arbetsgivare efterfrågar. M.a.o de internationella undersökningarna reflekterande men inte att snabbt sätta sig in i en text och förstå den fakta som står däri.
Javisst. Betänker man dessutom att lärare på högskole- och universitetsnivå nyligen slagit larm om att eleverna inte klarar av att förstå instruktioner eller tentauppgifter så kan man ju ställa sig frågan vad det beror på? Betraktas inte en sådan läsförståelse som viktig i skolan? ”Läsa mellan raderna”, som det refereras till i artikeln får mig att associera till något som kallas för ”queera läsningar”, jag skrev om detta här: http://www.susannavaris.com/blogg/2012/11/genusflodet-ikvall/
De två har kanske inget med varandra att göra. Får man hoppas.
Upptäckte ett syftningsfel i mitt inlägg ovanför. Det ska stå ….” som en bastion för en maskulin härkarring SOM ” förlöjligar” skönliteraturen …. ska det stå.
Inte lätt att vara normalbegåvad…alla gånger lol
Att fela är mänskligt… :)
Hej,
En ytterst otäck artikel. Man sätter tjejerna som norm för vad pojkarna skall läsa. Därmed har man SKAPAT ett problem. Analysen man gör av detta ”problem” är rent hittepå. Åtgärder för att komma till rätta med ”problemet” kommer leda till att situationen för pojkarna ytterligare försämras, OCH, det är nog detta man vill uppnå.
Ett exempel. Min son hade efter 8,5 år i skola lyckas att uppnå betyget B (han är inte svenskspråkig från början ). Detta gjorde han tack vare att han är en pluggis. Sen kom Nationella provet i svenska i 9an och på den fick han E. Därmed kan han inte med Björklunds system inte nå högre än D. Detta trots att han på alla andra prov och hemuppgifter har haft B. Nationella provet innehöll för en pojke så verklighetsnära ämnen som en kille som vill gå klädd i kjol, en kille som vill sminka sig etc. Man lägger bollen sista terminen så det blir stolpe ut för pojkarna och bollen ligger på mållinjen för tjejerna. INGEN skall få mig och tro att det hela inte är avsiktligt. Nu får flera tjejer som är ointresserade och har presterat sämre, bättre betyg än honom.
Bedrövligt. Bilden blir dessutom just otäck när man läser om den inställning som i sammanhanget mäktiga figurer som Gunilla Molloy har.
… Du har min fulla sympati …
När ens son, som gärna läser och med synnerligen läsande pappa, kommer hem från skolan och utbrister ”De har inga roliga böcker till läsläxa” inser man problemet. Man har plockat bort böcker med ”pojkigt” innehåll och offrar deras läsförståelse för sin ideologi att ”dekonstruera maskuliniteter”. Köp in fotbollsböcker, böcker om flygplan, spänningsböcker osv så kommer pojkarna läsa. Men då läser de inte den fina litteratur som Molloy och hennes (kvinnliga) svensklärare gillar. Bättre att skylla resultatet av den egna draksådden på pojkarna och männen själva. Det måste ju vara något fel på dem när de inte förstår vad bra fin litteratur är. De odlar en maskulin aversion mot bra litteratur och det kan ju inte vara skolans fel. Män och pojkar är som bekant aktiva agenter som är ansvariga för sin situation. Män skapar onda strukturer, inte drabbas av dem. Så säger Regeln.
Briljant analys. Hela den feministiska tankegången är mycket kvinnofientlig i och med att man aldrig förutsätter att kvinnor kan vara ansvariga för sin situation (det är alltid en konsekvens av patriarkatet) och som i detta exempel för man över ansvaret till män i allmänhet, män utanför skolan, istället för att hänvisa ansvaret dit det hör hemma, skolan som allt mer feminiserats och feministiserats. Man kan dessutom jämföra med t ex Moira von Wrights ambitioner att anpassa fysikundervisningen till en form som antas passa flickor bättre, där en ”vardagsförståelse” av fysiken ska överordnas fastslagna sanningar (som inom feministisk vetenskapsteori betraktas som manliga och därmed förkastliga). Där ska skolan anpassas till flickor (eller vad man tror att flickor är förtjänta av) och då är det inte kvinnor utanför skolan som är ansvariga för flickors bristande intresse för ämnet fysik. Mer om von Wright: http://www.susannavaris.com/blogg/2011/07/kampen-mot-verkligheten/
Den bilden på korpen med regnparaply … hahaha … Lysande. V.Wright´s manifestförklaring för Södertörns skyddade verkstad av väldigt speciella fysikaliska lagar, borde läsas ingående av alla som har intresse av … eh … alternativa fysikaliska lagar.
Inom kort så kommer Södertörnselever som fått naturvetenskapliga examen ifrågasätta , utmana regnbågens färger och Ångströms spektralvetenskap.
En ny postmodern gryning… :-)
Som tur är har Södertörns Högskola ingen naturvetenskaplig utbildning att prata om. Ett basår på gymnasienivå och en treårig utbildning i ”Miljö och utveckling”. Inga fysiker därifrån, men många utbildningar med interkulturell profil.
http://webappl.web.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=sh_utbildning_program_grund_sv
Undrar just varför hon inte säger som feminister annars säger, att det kvinnliga sättet att läsa är norm i skolan. Just det ja, det beror väll på att det är just det kvinnliga sättet.
Ett kvinnligt sätt kan aldrig vara norm enligt de teser som genusvetarna håller sig med. Feminismen stipulerar att mannen är norm och det är lika sant som att jorden är platt för de troende.
Bra skrivet!
Men vad kan man göra åt dumheterna?
Jag börjar bli allvarligt orolig för min son angående detta.
Jag vet inte. Opinionsbilda på bloggar är förstås ett sätt. Ett annat är att brev- eller mejlbomba ansvariga politiker med besvärliga frågor om detta så att de förstår att det finns en opinion som inte är i linje med den rådande genus- och feminism-diskursen kan vara ett annat. Man får kanske vara en besvärlig förälder och ifrågasätta den aktuella skolan om man anser att de bedriver en på det här sättet diskriminerande undervisning.
Med tanke på all skit som står att läsa i tidningarna nu för tiden -är någon förvånad att pojkarna vägrar lära sig läsa ordentligt? Ett sundhetstecken om något.
Nej, det är nog inte så förvånande alls. utmålas ens kön som fel, farlig och problematisk i vart och varannat sammanhang så är det ett tydligt sundhetstecken.
Strålande! Du gör mig ju arbetslös!
Jag måste uttrycka min beundran, av ytterligare en aspekt, (både till dig och En Stilla Undran). Jag blev tokförbannad av denna artikel, så arg att jag inte kunde skriva och samtidigt hålla den nivå på ton jag anser man bör göra. Så jag behövde avvakta och hälla i mig en kanna kaffe först. Då hade ni båda har skrivit ett lugnt och sansat bemötande. Imponerande!
Det som slår mig är att dessa människor har absolut noll koll på manlighet. Det finns ingen ’fjollastämpel’ på läsning. Jag var tvungen att kolla med min son också, för att kolla om det skilde över generationer. Följande diskussion utspelade sig:
Jag: Anses det vara lite ’fjolligt’ att läsa skönlitterärt bland polarna?
Han, mycket förvånad över frågan: ”Nä ää, varför skulle det vara det?!”
Då sa jag: ”Men gäller det oavsett vilken typ av litteratur? Om man läser eller skriver dikter då, är det ’fjolligt’?”
Han: ”Lite…. men om man är ”vanlig” i övrigt så kan man det utan problem. Det är mer helheten som avgör, inte enstaka intressen.”
Genusvetare är imponerande okunniga om genusvetenskap!
Tackar ödmjukast! Erkännas ska, att jag var så ilsken att händerna darrade när jag skrev haha
Ja, där ser man. Den genusvetenskapliga bevisföringen i ett nötskal: ”Ja, men Yvonne Hirdman har sagt så, så då är det så.”
Jag undrade just vad för slags underlag Molloy bygger sina påståenden om pojkars attityder till skönlitteratur och bilden börjar klarna lite grann när man läser beskrivningarna här i kommentarerna.
Tusan, jag skrev dikter som en galning när jag gick i gymnasiet! Jag antar att jag hade problem med min maskulinitet då…
På forskning.se hittade jag detta:
Så synd då att status för lärare i Sverige är på absolut bottennivå. Sanna Rayman hänvisar ju till att det krävs endast 0.1 på högskoleprovet för att komma in på utbildningen till grundskollärare i svenska. Om man svarade helt slumpmässigt på alla frågor skulle man få 0.3, och vara kvalifierad att studera till gymnasielärare i svenska.
Ja, det här är nog en av de viktigaste anledningarna till att det ser ut som det gör.
Jag tror att intresset för läsning inte har ett dugg med kön att göra.
Nej, det tror inte jag heller. Men det kanske finns skillnader i vad man är intresserad av att läsa.
Läste artikeln igår och tog mig för pannan redan då.
Det är otroligt hur man kan dra sådana dåraktiga slutsatser när den stora elefanten står mitt i rummet utan att någon tycks kunna se dem, förutom de som inte bär genusglasögon förstås. Såg ovan att fler är inne på spåret om vad för slags litteratur som ges till barnen och vad för påverkan det valet har på barnens intresse för läsandet.
Minns väl hur jag själv när jag skulle välja litteratur att läsa och presentera i skolan, tvingades gå bort ifrån de hyllor i biblioteken jag uppskattade och ge mig ut bland mer ”godkänd” litteratur och det var snart 30 år sedan.
Som sagt, man tar sig för pannan.
//Mr G
Det är skrämmande att en person som har en sådan tongivade ställning inom utbildning av blivande svenskalärare ger uttryck för sådana här fördomar och sexism.
Skulle vara intressant att veta hur Gunilla Molloy definierar skönlitteratur. För i min värld fyller fantasy och SF alla rutor för att få kallas skönlitteratur. Tillhör inte Jules Verne klassikerna? Hur ser hon på Tolkien? Stephen King? Isac Asimov?
Jag undrar faktiskt om Gunilla Molloy överhuvudtaget är påläst och vet något om fantasy och SF. Förstår hon vilka frågor som diskuteras under ytan i fantasy och SF böcker? Förstår hon hur dessa böcker diskuterar hur moral, heder, teknik mm påverkar samhället och människan?
Gunilla Mollys artikel är för mig klassisk förakt för böcker som hon själv inte uppskattar. Hon kan inte förstå att det finns storhet i genres som hon inte tycker om. Hur hon har blivit docent är milt sagt intressant…
Att hon bara är docent och inte doktor vid hennes ålder är också lite intressant…
Jag håller med, sci-fi och fantasy ställer ofta många av de avgörande moraliska frågorna som mänskligheten står inför, kanske särskilt inom teknik- och vetenskapsutveckling.
Märkligt är också varför hon tycks anse att just läsning och förståelse av skönlitteratur är definition av läsförståelse, när man för att kunna fungera i samhället måste kunna läsa och tolka många andra slags texter också. Lärare på universitetsnivå har slagit larm om att eleverna inte förstår tentauppgifter eller instruktioner. Vad beror detta på? Anses inte sådant viktigt i skolan längre? Räcker det numera att kunna förstå och tolka det sociala spelet i Stolthet och fördom (som i och för sig kan vara bra)?
Tror att du behöver vara doktor för att bli docent, inte säker dock.
Att hon definierar läsning av skönlitteratur (rätt skönlitteratur) som läsförståelse kanske beror på att det är vad hon anser är viktigt. Så för mig är nog den intressanta frågan, hur bra är Gunilla själv att läsa just teknik och fakta böcker? Väljer hon bort en skönlitterär bok framför en naturvetenskaplig bok? Med tanke på vad hon tycker om SF och fantasy skulle jag gissa att hon inte har mycket över för böcker om teknik.
Personligen, som civilingenjör och doktorand, skulle jag tycka det var bättre om studenterna fick mer träning i att just läsa teknisk litteratur. Det hade varit mycket bättre för framtida tekniska studier än att läsa den senaste nobelpristagaren i litteratur har skrivit.
Man har helt klart behov av att tolka många olika slags texter i dagens samhälle, inte minst tekniska beskrivningar. Därför kan man undra varför så stor vikt läggs vid att eleverna ska förstå just skönlitteratus. Molly själv skriver ju att pojkar ofta klarar av att tolka tekniska beskrivningar bättre än sina lärare, men vad har de för det?
Såg ditt svar redan igår men ville fundera lite på vad som kunde vara en bra förklaring. Det enda jag har kommit fram till här helt enkelt våra lärares bakgrund. För språklärare kanske humaniora anses finare eller bättre helt enkelt.
Alternativ nummer två är att många lärare faktiskt inte själva skulle klara av att läsa en teknisk bok och därmed inte kan sätta betyg på det.
Just precis och varför ligger det till på det viset? Kan det faktum att t ex Gunilla Molloy är en stark profil inom utbildningen av blivande svensklärare? Jag bara undrar…
Du har rätt om docent. Mitt misstag, glöm bort det jag skrev.
Visste faktiskt inte att hon hade något större inflytande, gör ju saken rätt mycket värre om vi säger så.
Som bloggen Bokhora beskriver, så har hon tydligen länge undervisat blivande svensklärare i Stockholm och har även skrivit böcker som används i undervisningen.
Jag vet inte var man ska börja.
1. Hon påstår att man enklare förstår andra människor och att det är bra för demokratin om man kan läsa och förstå (läsa mellan raderna) skönlitteratur och underbygger det med… en amerikansk filosof? Alltså, personporträtt i skönlitteratur är alltid, alltid jätteplatta, för annars skulle de inte vara intressanta överhuvudtaget. De har väldigt lite med riktiga människor att göra. Påståendet är inte styrkt anser jag.
2. om jag minns rätt så har även flickors läsförståelse försämrats, men i mindre grad än pojkarnas. Hur ska det förklaras ur hennes skylla-allting-på-männenperspektiv?
3. Sen då att hon själv påpekar att pojkar inte har problem med läsförståelsen om de får läsa sådant som intresserar dem. Att hon då inte kan komma på att lösningen borde vara att ge pojkarna skönlitteratur som intresserar dem måste bero på att hon tror att skönlitteratur för flickor är viktigare för demokratin än fantasy och annat som pojkar läser (jag skulle dock gissa att fantasy ger ungefär lika lite som annan skönlitteratur vad gäller insikt i att förstå människor och att bejaka demokrati).
fy fan!
Det är många saker med hennes argumentation som är problematiska och inställningen till pojkar och deras lärande, samt vuxna män (som ska bära det ansvar som egentligen är skolans) är vedervärdig.
Här är en annan som tagit upp detta lite men ur en… eh… annorlunda synvinkel. http://brunheten.blogg.se/
Hon skriver även i tidning ibland
http://www.helagotland.se/kronika/jenny_thomasson.aspx?articleid=8477182
Japp, hon har köpt hela paketet och svalt det med omslagspapper och allt :-)
Jaha, ska titta…
Fantasy & science fiction (som väl inte är inte borde vara ett reservat för pojkar allena), räknas i vanlig ordning inte som ”riktig” skönlitteratur – även om dessa genrer ger oöverträffade möjligheter att se världen ur ett annat perspektiv. För övrigt borde väl rollspel ge rätt bra övning i narrativ fantasi? Att plöja tjocka böcker om WW2, stridsvagnar, spel, tekniska pryar av allsköns slag kräver också ett icke föraktligt mått läsförståelse, om än av i viss mån annat slag än för Anna Karenenina (Android Karenenina kanske skulle rekommenderas som alternativ ;-) eller haikus. Fantastik verkar också läsas på lite annat sätt än mainstream: en drake är i berättelsen just en drake och inte som i ”vanlig” litteratur en metafor (vilket inte hindrar att saker och ting på en högre nivå är öppna för tolkningsmöjligheter: kommunister togs sig många former i amerikansk 50-tals SF …).
Den kätterske skulle ju kunna hävda att den läsförståelse som krävs av facklitteratur, manualer, fantasy och science fiction kan vara nog så användbar & utvecklande som den som krävs av Wuthering Heights, Röda Rummet och mainstream du jour.
Ja, absolut, jag förstår inte varför det inte skulle kunna vara det.
Man ska inte heller glömma att både fantasy och science fiction innehåller stora mått av samhällskritik, reflekterande över samhället/mänskligt samspel, etik mm. (inte bara kommunism) Exempelvis Asimovs stiftelsetrilogi, Jag, Robot, Elizabeth Moons Speed of the Dark o.s.v.
En metod som används är att lyfta ut individer och skeenden ur de förutfattade meningar som präglar samtiden just för att göra det möjligt att tolka dem i ett mindre fördomsfullt ljus.
Detta till skillnad från t.ex. många romaner som går ut på att grotta ner sig maximalt i stereotypa roller och närmast tvångsmässiga beteenden och tolkningsmönster.
Pingback: Tankar kring killar och läsning | Trollan's Tankar om stort och smått
Pingback: Skolans antipojkkultur visar sitt fula ansikte. | Genusdebatten
Pingback: Misandripatrullen » Medias antipojkkultur visar sitt fula ansikte.
Läste också DN kultur idag och blev lika frågande som du.
Jag tycker GM`s artikel faller isär på sin egna orimlighet eftersom det verkar vara bestämt i hennes huvud vilka typ av böcker som är skönlitterära när det de facto inte är alldeles klart vad som är skönlitterärt eller inte …och så har hon nått sorts fucked up genustänk.
Som sagt, jag tycker att det är vedervärdigt att en så inflytelserik person inom undervisning av blivande svensklärare bygger sin analys på fördomar uppbackade av ovetenskapliga genusteorier.
Utomlands är humaniora hårt styrt av objektivitetsbegreppet. Ingen skugga får falla på den som gör en utredningen eller undersökning att han eller hon har en egen åsikt eller agenda som ligger i bakgrunden och förstör undersökningens resultat, detta vore att göra en undersökning utifrån ett särintresse. Tyvärr har denna gammaldags syn på humaniora börjat luckras upp med start i 70-talets studentuppror och den allmänna politiseringen vad annars. Från och med just detta årtionde kom flera skolor att växa fram som alla ville börja påverka humaniora i en politiskt riktning, du hade bland annat marxistiska inriktningar. Därmed släppte man ett av grundtankarna med humaniora och den började förfelas. I Sverige idag är det tyvärr inte ens ovanligt att akademiska personer till och med helt oblygt och öppet visar att de är t ex S-märkta och har dubbla roller som dels statsvetare och dels delegater på sossekongresser. Det hela har helt enkelt fullständigt spårat ur om du frågar mig. Och det är här som personer som Gunilla Maloy kommer in, fostrade av en tidsanda där allt var politik och som nu går igen i det egna arbetet. Vad hon inte fattar, eller bortser från, är att objektivitetsbegreppet är allt för humaniora om den ska vara trovärdig alls. Hon är alltså, för att tala klartext, inte särskilt trovärdig när hon skriver sin artikel eller när hon lägger fram sina akademiska verk. Tittar man på den här artikeln finns ingenstans referenser till undersökningar som gjorts vilka man hänvisar till angående detta och detta påståendet. Här finns inte heller kvantifierbara fakta som siffror på ett fenomen som skulle kunna antyda en slutsats som kan sägas vara fakta. Hade hon haft detta, siffror som visade ett visst samband och undersökningar eller referenser till undersökningar, så hade hon blivit lite mer trovärdig. Istället kastar hon slutsatser omkring sig utan att ens göra en ansats till att redovisa var påståendena kommer ifrån eller hur de hänger ihop med det hon påstår. Det blir med andra ord ett tyckande snyggt maskerat till något som ska se ut som vetenskaplighet eftersom hon kan stoltsera med en doktorstitel. Men det är inget annat än ett luftslott, tyvärr Gunilla det du har byggt är ett luftslott. För var finns vetenskapligheten, var finns metodologin och var finns slutsatserna baserade på fakta istället för tyckande och åsiktsförvrängning? Det kan jag tala om Gunilla Maloy – Ingenstans! Kvar finns en artikel som skulle kunna tolkas som klok och insiktsfull eftersom det är en högskoledoktor som uttalar sig, men resultatet är istället en unken inskränkt artikel baserad på någons fördomar och antaganden.
Pingback: Det hänger på språket, inte på könet | Hld-pedagog
Pingback: Det hänger på språket inte könet | Hld-pedagog