Jag hittar denna, mycket användbara definition hos Bittergubben, till min serie av definitioner inom området feminism:
”För att minska förvirringen tänker jag här ofta använda ordet kvinnoism där jag normalt skulle använda ordet feminism; att på ett ensidigt sätt vara för kvinnor, bry sig om kvinnor, se och värdera kvinnoperspektiv, men inte alls på samma vis bry sig om män och mansperspektiv.
I det läget att man tycker kvinnor är underordnade, är påståendet att feminism handlar om jämställdhet snarare än kvinnoism nästan rimligt, de skulle båda ge slutsatsen att man skall förbättra för kvinnor. Men i länder där kvinnor inte är underordnade, blir jämställdhet och kvinnoism två helt olika saker. Och det som kallas för feminism uppför sig då inte som jämställdhetsförespråkande, utan som kvinnoism.
Även i länder där kvinnor är underordnade, blir jämställdhetsförespråkande och kvinnoism två olika saker. Även om de båda skulle komma fram till att kvinnornas situation bör förbättras, så skulle en analys som värderar båda könen, och en som bara värderar det ena könet, se olika ut. Och den analys som kallas feministisk är nästan alltid kvinnoistisk, den bryr sig om och värderar kvinnor, men inte män.”
[…]
”Det fanns en tid när feminismen drog kraft från principen om universella mänskliga rättigheter, nu, när lagen diskriminerar män, förespråkar den oftare särskilda kvinnorättigheter, än att män skall ha samma rättigheter som kvinnor. Samhället har förändrats, och med det så har också feminismens förhållande till samhället, och feminismens mål, förändrats. Förutom att den fortsätter vara ”för” kvinnor.”
Jag har inte ens börjat bena upp de olika formerna av feminism som florerar, men kvinnoism är på det hela taget det jag kritiserar inom feminismen. Eller snarare, jag anser att den moderna feminismen har urartat i renodlad kvinnoism hos de flesta tongivande aktörerna: ROKS, Sveriges Kvinnolobby, jämställdhetsminister Arnholm, filminstitutets Serner, Maria Sveland, större delen av DN Kulturs redaktion (som dessutom är misandrisk), Fi, större delen av genusvetarkåren, Gunilla Molloy etc etc
Kvinnoism, kvinnolobbyism. Kvinnoism är nog ett bättre ord.
Ja, jag tycker att det är ett bra och beskrivande ord.
Pingback: Kvinnolobby och falukorvsfeminism. Dags för jämställdismen/ekvalismen att organisera sig? | Malte on the Roxxx
Det är faktiskt ännu värre än du beskriver – radikalfeminsterna har lyckats få könsmaktsperspektivet att bli en mainstream-åsikt även långt från de mer extrema grupperingarna. Se t.ex. nedanstående krönika av Heidi Avellan på temat ”Alldeles många manliga nobelpristagare”. Läs gärna diskussionen där hon på en direkt fråga om vilka kandidater som hon anser skulle ha varit bättre val naturligtvis inte har något konkret svar, hon vill ju bara diskutera ”principerna”.
http://blogg.sydsvenskan.se/snallposten/2012/12/10/tatt-mellan-frackarna/
Tack för länken, jag läste den när det begav sig och reagerade med en tung suck. Det är ju för väl att hon ändå anser att meritokrati ska råda.
Det är just det här som visar hur slirigt folk argumenterar. Även om hon i artikeln skriver att meritokrati skall råda tolkar jag faktiskt hennes fortsatta inlägg i kommentarsfältet tvärtom, att meritokrati INTE skall råda. Istället för att säga att meritokratin innebär att personens grupptillhörighet är irrelevant och inte skall beaktas hamnar hon i alla fall i en identitetsdiskussion. Efter att hon erkänt att hon inte är ämneskompetent och därför överhuvudtaget inte kan bedöma sakfrågan hävdar hon i alla fall att Nobelkommitten i framtiden borde ta större hänsyn till personernas kön. Tycker hon på motsvarande sätt att det är problematiskt att en relativt stor andel av nobelpristagarna definierar sig som judar etc?
Just precis. Med den sistnämnda jämförelsen framstår ofta allehanda argumentationer plötsligt i ett helt annat ljus…