Metro
Då var det dags för årets omgång av upprörda utgjutningar på tema ojämställda festivaler i media. Metro:
”Hittills har 15 av Sveriges största festivaler bokat 80 procent manliga akter, nio procent blandade akter och elva procent kvinnliga.
– Det är jättetråkigt. Vi jobbar för att hjälpa festivaler att bli mer jämställda, säger Amanda Lindholm, grundare av föreningen Jämställd festival som deltog i en paneldebatt om festivalbokningar i Malmö i onsdags.”
Och hur var det nu ANDELEN utövande, kvinnliga musiker såg ut?
”Detta speglas i antalet medlemmar hos STIM. Av deras 71 291 medlemmar är knappt 20 procent kvinnor och drygt 80 procent män.”
Nu bokas det visserligen även utländska akter på svenska festivaler och jag har ingen statistik över hur könsfördelningen bland dessa ser ut, men ser man till den svenska fördelningen så har det alltså bokats in kvinnliga, utövande musiker i ganska så direkt relation till antalet som finns.
”Flera festivaler säger: ”Det finns inte tillräckligt många kvinnliga artister” och ”Vi bokar det besökarna vill ha”. Vad säger Jämställd festival om det?
– Det stämmer inte. Förra året hades Music & Arts 65 procent kvinnliga akter, så det går. Många säger att det inte är ekonomiskt hållbart att boka kvinnliga akter men det är att säga att kvinnor inte drar folk och vi har sett bevis på att det inte är så. Det är inte svårare än att man bokar fler kvinnor. Om det inte finns kvinnliga förebilder – hur ska publiken då kunna önska kvinnliga akter?”
Visst fasiken går det att boka 100 % kvinnor om man vill, men vari ligger jämställdheten i det? Om nu ANDELEN kvinnliga, utövande musiker är ca 20 %, hur blir mer än 20 % kvinnliga akter på festivalscenerna jämställt???
Enkelt exempel: 10 platser finns på en festival. Det finns 2 tjejer som är musiker och 8 killar som är musiker. Jämställdhet enligt feminismen blir alltså att de 2 tjejerna får dela på 5 platser och de 8 killarna på 5 platser. Gräddfiler och räkmacka för tjejerna alltså, långt ifrån den likabehandling feminister ofta annars påstår sig stå för.
”Med bara två kvinnliga akter har Sweden Rock Festival en av sommarens mest ojämlika lineups.
Vår könsfördelning speglar hur det ser ut bland musiker i hårdrocksscenen. Om man med en jämställd lineup menar att vi ska kvotera in så att det blir 50 procent kvinnor är man dum i huvudet. Då skulle vi tvingas välja bort intressanta akter. Vi måste boka det som publiken vill höra, säger Martin Forssman, bokningsansvarig på Sweden Rock.”
Ord och inga visor, men tyvärr ser ju verkligheten ut så. Inget som organisationer som Jämställd festival kanske förstår. för dem handlar kulturutövande enbart om identitets- och könspolitik och inga andra värden existerar i kulturen.
Tidigare inlägg här
Tillägg:
Situationen blir knappast klarare av förklaringen på hur man räknar kvinnliga respektive manliga akter hos Jämställd festival:
”Vi räknar en kvinnlig akt som en akt där minst 50% identifierar sig som kvinnor. En manlig akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män. ”Mixat” betyder att det antingen är 50% män och 50% kvinnor eller att artisterna inte identifierar sig med något kön alternativt att vi inte känner till vilket kön artisterna i den akten har. En akt är en soloartist eller ett band.”
Sweden Rock är den enda festival jag brukar besöka :)
Dessutom går den med rejäl vinst, till skillnad från de feministiska.
Ja, den är populär. Har själv aldrig besökt den hittills men kommer nog att göra det någon gång. Däremot har jag varit på Metaltown två gånger, den går väl också ganska ok.
Med tanke på hur fördelningen ser ut mellan manliga och kvinnliga artister vad gäller de som lever på musik så är det väl inte så konstigt om män dominerar på festivalerna.
Inom hårdrockssvängen så torde väl den manliga dominansen vara total. Att då tvångsmässigt utesluta män för att släppa in kvinnor är ett kommersiellt självmord.
Till syvende och sidst så handlar väl festivalerna om att gå med vinst. Då kan man inte ta könspolitiska hänsyn. Det kan ju också vara så att de relativt få kvinnor som jobbar på heltid med musik inte turnerar när festivalerna hålls eller tackar nej för att de är upptagna. Då kan man ju inte boka dom hur gärna man än vill.
Det är ju också spännande att de framhåller Music and arts som ett föredöme när de bokar till 65% kvinnliga artister. Är inte det att diskriminera de manliga artisterna ?
Jo, det är att diskriminera manliga artister. men det mest deprimerande i sammanhanget är att den konstnärliga kvaliteten eller det som människor vill se inte spelar någon som helst roll i sammanhanget, det enda viktiga är kön.
Men det förstår väl alla att de måste ta kontakt med rättviseförmedlingen, som har som affärside att diskriminera, för att råda bot på den massiva ojämställdheten
http://toklandet.wordpress.com/2012/08/01/rattviseformedlingen-ar-det-en-parodi-eller/
Javisst, mera diskriminering måste ju leda till rättvisa och jämställdhet.
Den intressanta frågan är ju varför det är 80% manliga artister. Om de vill ha det mer ”jämställt”, dvs jämnare fördelning, räcker det inte med att kvotera in kvinnor. Man måste skapa fler kvinnliga artister. För att bli artist krävs det ganska mycket envishet och ”skit i vad andra tycker”.
1. Man börjar lira med några kompisar och bildar ett garageband. Det låter ”hellre än bra” men man skiter i att andra tycker det låter hemskt. Man lirar på.
2. Efter ett tag har man vuxit ur garaget. Man behöver en replokal och mentorer. Man får själv knata ner på ett studieförbund eller kommunen och fixa lokal. Man får börja hänga med andra band och lära av de mer erfarna.
3. Nu gäller det att jaga gig. Man ringer femtielva pizzerior, klubbar, lokala festivaler etc och får nej på alla utom två. Du får själv släpa all din utrustning.
4. Dags att få ihop en demo. Nu är det dags att gräva djupt i plånboken. Knappast någon garanti för succé.
5. Sen gäller det att harva på så här i flera år tills man blir mer och mer känd. Ständigt riskera att bli sågade.
I den manliga biologin/könsrollen ingår det att gå sin egen väg, att bli bedömd för sin prestation, vara den som ”friar” och få avslag, ta det med jämnmod, gå vidare trots kritiken tills det bär eller brister.
I den kvinnliga biologin/könsrollen ingår att vara mån om att passa in i gruppen, känna efter vad andra tycker, anpassa sig efter andra kvinnors kritik, att vara den som ger avslag och numera ganska mycket ’cos I’m worth it.
Det är alltså klart fördelaktigare med de manliga egenskaperna/roller om man vill bli känd artist. Om man nu anser att det mesta av denna skillnad är socialt konstruerat skulle man genast starta lite ”kritiska feminitetsstudier” och komma fram till att den kvinnliga homosociala miljön hindrar kvinnor att bli artister. Tjejer ni måste göra som killarna. Kör ert eget race och skit i vad andra tycker. Ta initiativ och vänta inte på inbjudan. Acceptera alla avslag, tänk ”deras förlust”. Våga satsa massor av tid och pengar på något utan garanti.
Men detta strider mot genuslagens §1 ”Kvinnor är underbara/offer och män (manlighet) är förövare/roffare/elaka. Det kan aldrig vara kvinnors eget fel.”
Därmed måste man söka förklaringar som följer lagen. Orsaken måste vara diskriminering, patriarkalt förtryck etc. Lösningen: Kvotering!
Så utmärkt och koncist beskrivet! Min egen erfarenhet av andra tjejer under uppväxten var att väldigt få var intresserade av att odla sina egna intressen. Jag minns faktiskt bara en och hon är nu egenföretagare/bonde/livsstilsbloggare. De flesta andra var intresserade av killar och utseende, hitta sig en partner och bilda familj. Starta band eller musicera fanns inte på världskartan. Själv är jag obotligt omusikalisk, men har satsat på konsten istället. Jag minns att jag var rätt frustrerad över att det fanns så få som hade några intressen utöver ovannämnda. Jag vet inte om det har med miljön och könsrollen att göra, men själv tycks jag i så fall ha varit ganska immun mot påverkan i riktning av vad som ”förväntas” av en tjej. Då kan jag bara undra varför inte flera var det. Kanske har det att göra med att jag oftast var en outsider eftersom vi flyttade ganska mycket. Periodvis var jag ganska mobbad och det har nog format mig till att inte ha behovet av att passa in, jag har snarare självvalt ställt mig utanför. Men det kan också vara så att jag blev mobbad på grund av min vägran att försöka passa in. Jag vill minnas att jag ganska tidigt hade ett starkt, självständigt tänkande. För mig är denna vilja att passa in till varje pris ganska obegriplig, men det har nog också haft en funktion hos mänskligheten (spring i flocken så är du skyddad). Jag minns inget tillfälle där någon enda tjej hade resonerat i termerna: det kan vi ju inte göra för tjejer gör inte sånt (eller liknande), jag minns bara att ingen hade minsta intresse.
Bristen på intressen är något jag lagt märke till även på datingscenen. Det finns horder av kvinnor som ”gillar att fika med kompisar och shoppa”. Man skulle kunna sätta karbonpapper mellan många profiler. Och precis hur hade de tänkt sig attrahera en man med det? En del kvinnor utan barn kan ha aktiva intressen, men när de får barn är de mammor med stort M. Allt annat faller bort. Och har de inte barn vid 35+ så är det ett ”intresse”. Kan visserligen bero på att det brinner i knutarna.
Kan förvisso tänka mig att en hel del manliga profiler också kan vara ganska enahanda och ointressanta för kvinnor. Slutsatsen är att många lever ganska händelsefattiga liv utan att de tar tag i det. Hellre se bönder och ensamma mammor data på tv än att göra något åt sitt eget liv.
Som ung tycket jag att det var ganska distinkt skillnad. Det fanns grabbar som snöade in på olika saker som rymden, dinoasurier, superhjältar eller vapen etc (beroende på ålder), men få flickor som snöade in på något. Jag snöade in på ABBA som yngre med en tjejkompis och vi hade jämt shower på gång med låtval, koreografier, scenkostymer från morsornas garderober etc. Själv har jag snöat in på allt möjligt annat också, som svenska kungligheter, men det var ovanligt bland tjejer. I tonåren begränsades ofta deras musikintresse till band där medlemmarna var ”söta”, typ Duran Duran och det enda intressanta för många var killar och utseende. Jag minns som sagt bara ett undantag t ex i min klass. Jag kände mig alltid som en främmande fågel och har aldrig på samma sätt deltagit i det där typiska tjejbondandet med shopping, fika och snack om killar. Visst finns det tjejer med andra intressen och även tjejer som nördar in sig, men de verkar vara färre än killarna. Som vanligt handlar det väl om både biologi och miljö.
Ja, mammor med stort M…kvinnor som inte kan samtala om något annat än sina barn. Vad skulle jag (som inte har barn) prata med dem om?
Va? Gillar inte alla män att följa med på shopping- och fikaturer? (Min erfarenhet är att det är som att föreslå aphjärna till middag…)
Med tanke på hur de räknar kommer följande band (”akt”) att räknas som ”manligt” (inte mixat!):
Sång: Kvinna
Gitarr: Kvinna
Trummor: Man
Bas: Man
Triangel: Man
Detta sätt att räkna gör det omöjligt för band med udda antal medlemmar att bli klassat som ”mixat”
Om nu killen på triangel känner sig feminin och vill kallas för tjej blir bandet helt plötsligt ”kvinnligt” enligt Jämställd Festival.
Ett sätt för festivaler att kunna få boka vilka band de vill och ända klara av Jämställd Festivals ’krav’ är att be banden och artisterna att kryssa i en blankett där de säger att de ”inte identifierar sig med något kön”.
Javisst, problemet löst! :)
Här är ett lysande exempel på den destruktiva kraft som feminismen är. Man, eller en, försöker alltså driva bolagen bakom festivalerna till konkurs genom försöka lyfta fram det svagare könet som det är så förskräckligt synd i dagens samhälle, kollektivt förtryckt som det är. Folk kommer att sluta att gå på musikfestivaler om kvaliteten sänks.
Orättvist att hänga ut Sweden Rock så där. Hårdrocksmännen är ju ofta långhåriga och sminkade – ger inte det lite tröstpoäng i könsräkningen åtminstone?
Och vi minns tyvärr hur det gick för Arvikafestivalen. Först könskvotering, sen konkurs.
Ja, det är sant. Männen är ofta långhåriga, vissa har till och med kjol (minns Behemoth och Marilyn Manson från män i kjol-inlägget) och sminkar sig. 80-talets pudelrockare ligger mycket nära transor i stil. Kvinnorna på hårdrocksscenen är ofta lite butchiga av sig, de anammar manliga poser och kroppspråk. Det är en hel del genderbending inom hårdrocken och de borde den få credd för hos ex vis Jämställd festival. ;)
Anledningen till att Stockholm Music & Arts var 65 % kvinnliga artister var ju att den riktade in sig på helt andra genrer än vad rockfestivalerna i gemen gör. Inom singer/songwriter och soul kryllar det av kvinnliga artister, men försök sätta ihop en 50/50 festival bestående av metal, punk och hiphop till exempel.
Det är sant.
Utmärkt inlägg, Susanna!
Men jag funderar, detta skrivs i Metro:
”Förra året hades Music & Arts 65 procent kvinnliga akter…”
Här är spellistan för 2012.
Amanda Jenssen
Ane Brun
Anna von Hausswolff
Antony & The Johnsons m Sveriges Radios Symfoniorkester
Björk
Buffy Sainte-Marie
Emmylou Harris
Fatoumata Diawara
Frida Hyvönen
IAMAMIWHOAMI
Jamie N Commons
Laleh
Marianne Faithfull
Patti Smith & Her Band
Rumer
Tinariwen med gästframträdande av José González
I dessa tider av kön, hudfärg och sexuell läggning så är det intressant att notera att Dagens Nyheter (som är med och arrangerar festivalen), tyckte det var OK att ha med en vit, heterosexuell man (Jamie N Commons). En av sexton. Det visar på stort sinne!
Och om man bortser från hudfärg och sexuell läggning, så får jag det ändå inte till 65%?
Förstå mig rätt. Jag älskar flera av dessa artister och jag bryr mig överhuvudtaget inte om dessa meningslösheter som diskuteras. Men nonsens måste bemötas.
Självklart har jag inget emot kvinnliga artister, jag ifrågasätter sättet att definiera jämställdhet och att det blir överordnat allt annat. Dessutom handlar det inte alls om jämställdhet utan feminism (kvinnoism) när man verkar för att kvinnliga artister ska ha gräddfil in på festivalscenerna. Ja, det är mycket generöst av DN att låta Commons vara med. Angående 65 %…de kanske inte kan räkna…? Eller så har de räknat alla, inklusive kompmusiker, på scen? Eller så har de använt Jämställd festivals något kryptiska definitioner?
Håller med!
(när jag hänvisar till meningslösheterna som diskuteras så menar jag absolut inte ditt inlägg – utan det som Metros artikel handlar om, Rättviseförmedlingen med flera)
Haha, det var ju tur. :)
Ja, du fattade:-) Uttryckte mig lite snabbt där bara…
Buffy Sainte-Marie! Still going strong?
Den minnesgoda kanske kommer ihåg Vreeswijks Incestvisa. Han fick duktigt med skit av ”en svensk damtidning”. Låten var kvinnofientlig och förnedrande. En vit fet man som sjöng om kvinnor, alla syskon, pga en häradsbetäckare. Vad de missade var att låten ursprungligen sjöngs av Buffy Sainte-Marie. En kanadensisk kvinna med indiansk härkomst. Och låten ursprungligen handlade om en ung kvinna som hade svårt att hitta en karl. Johnny be fair.
http://www.youtube.com/watch?v=6RdIg431a8w
Apropå de 20% utövande tjejer… Jag är själv musiker och mina erfarenheter från bl a studietiden pekar på att säkert minst 50% av tjejerna som studerar musik är inne på klassiskt och folkmusik. Inga musikstilar som är särskilt hett eftertraktade på allmänna festivalscener. Och där sjunk andelen potentiella kvinnliga artister ytterligare…
Jag ger dig FolkMetal
http://www.youtube.com/watch?v=0lZIbO-Vgpg
:)
Annars instämmer jag med föregående talar.
Hade aldrig hört dem förut…rätt häftigt!
”Vi räknar en kvinnlig akt som en akt där minst 50% identifierar sig som kvinnor. En manlig akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män.
Skulle det inte stå ”minst 50% kvinnor” och ” HÖGST 50% män” lol
Vi vill väl alla ha genuscertifierade offentliga musikframträdanden ?
Bara jag som reagerar på nedanstående i det Lindholm säger?
”Om det inte finns kvinnliga förebilder – hur ska publiken då kunna önska kvinnliga akter?”
Nog måste man väl tolka det som att det, enligt Lindholm, finns en massa kvinnor i vårt land vilka ännu inte insett existensen av kvinnliga artister? Försöker man sig på någon annan tolkning blir det ju bara nonsens.
Ja, jag tycker också att det är en märkligt formulering. Det låter alltigenom som att publiken måste undervisas i att det finns kvinnliga artister, men alla artister jobbar ju upp sig. från att vara okänd till att bli Robyn-känd om man har de rätta förutsättningarna. Varför detta skulle fungera annorlunda för kvinnliga artister än manliga begriper jag inte.
Pingback: Avdelningen journalistisk briljans (eller inte) | Susanna's Crowbar
Pingback: Jämställd festival för vilken gång i ordningen? | Susanna's Crowbar