Utställningen Lust och Last på Nationalmuseum, färdigpaketerad för rätt slags tittande genom genusglasögonen.
Jag ägnar mig ju ofta åt kritik av kritiken (DN Kultur) på denna blogg och har ofta kunnat konstatera att inga andra värden tycks existera för ett konstnärligt verk hos kritikerkåren, än de könspolitiska. Detta gäller speciellt DN Kultur.
På detta tema skriver nu Erik Helmersson, glädjande nog, på DN:s ledarsida.
”Med andra ord: Man måste helt enkelt plocka fram till exempel en genusansats: Vad säger denna roman, skriven 1853, om dagens viktiga debatt om könet som social konstruktion?
Eller kanske något om strukturella orättvisor: Kan vi utifrån denna pjäs, författad 1903, lära oss något om dagens klasskillnader i Västeuropa?
Misslyckas frilansaren med detta är risken stor att redaktörens intresse av att köpa artikeln hastigt svalnar.
Om Rabe har rätt är det ett massivt underbetyg åt svenska kulturredaktioner. En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”
Puh! Hur hamnade vi här? Att politisera varje skrymsle av kultur var ju sådant de sysslade med i Sovjet. Har vi inte lärt oss något av det misstaget? Kan inte kultur få ha ett egenvärde? Måste den alltid tjäna som redskap åt någon ideologi för att få räknas?
Jag är glad att jag inte tjänar mitt levebröd på att vara kulturskribent…
Nej, tydligen inte. De rådande feministiska teorierna har ju sin grund i marxism och postmodernism och då faller det sig naturligt att man även i praktiken agerar på liknande sätt.
Tack för att du uppmärksammade detta! Det gjorde mig på bättre humör att se att det skrivs något intelligent ibland i gammelmedia, att den mänskliga kulturens högre värden ibland kan ge firån sig något livstecken trots den genomkorrumperade, imbecilla, åsiktsförtryckande journalistkåren. Kanske bara en vakuumfluktuation, men man kan ju alltid hoppas ….
Jag håller med. Helmersson verkar vara en som fortfarande vågar ifrågasätta den rådande diskursen och det är uppmuntrande att läsa honom.
Helmersson brukar skriva bra, men jag har fortfarande svårt att förlåta hans ledare om semlorna på dagis 8 mars förra året. Att hylla kollektiv bestraffning av barn för deras medfödda grupptillhörighet är inte värdigt en liberal skribent.
Den har jag nog inte läst. Var det om när bara tjejerna skulle få semlor och killarna knäckebröd…? Kollektiv bestraffning/skuldbeläggande är ju den feministiska paradgrenen och inget som ska stödjas av en liberal skribent.
Bra att du lyfter detta, Susanna. Jag läste just SvD’s recension av Gatsby och kände just detta att recencenten inte verkade ha en aning om vad filmen handlade om (kärlek). Betygen två sattes och skälet verkade vara just avsaknaden av en politisk kontext som denna kvinna kunde förhålla sig till. Fattigdom, säger jag. Kulturfattigdom. Välkommen till Sverige 2013.
När det gäller Helmersson är jag försiktigt optimistisk. Men han verkar ha hamnat i en motsägelsefull inre konflikt. Och en slant han dit, och en slant han dit…
Ja, det är sant, men han har skrivit ett par artiklar på sistone som tyder på viss insikt. Dessutom vågar han göra detta på DN, som tycks fullständigt i den moderna feminismens klor. (SvD börjar också glida åt det hållet).
Var det inte någon artikel av en polsk professor (byk?) som menade att svenska studenter skiljer sig från polska och tyska studenter genom just sitt ständiga moraliserande från sin tids- och kulturhorisont, vad gäller historiska verk, händelser och beteenden. Inget är rätt för sin tid, utan vår tid är den enda måttstocken, vilket implicit betyder att vi nått till historiens och utvecklingens slut och topp.
Jo, det var det. Här finns den: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/svenska-studenter-har-alla-svar–men-inga-fragor
Den är intressant.