Sanna Rayman skriver i dagens SvD om den postmodernistiska journalistiken, inte minst med anledning av Uppdrag Gransknings program om det tvivelaktiga (o)sanningssökandet inom modern, svensk journalistik.
Kimhza Bremer skriver utmärkt om detta på sin blogg.
– : – : – : –
Genusdebatten, med intressant diskussion om postmodernismen i kommentarerna här.
Om Susanna Holmén Waris
Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i
feminism,
jämställdhet,
journalistik,
kultur,
medier,
Okategoriserade,
politik,
TV och har märkts med etiketterna
feminism,
journalistik,
kimhza bremer,
postmodernism,
sanna rayman,
ug,
uppdrag granskning. Bokmärk
permalänken.
Postmodera journalister visar att postmodernismen inte fungerar.
Postmodernism i praktiken leder till kaos och allmänt förfall.
Från ett rationellt perspektiv, absolut. Men från deras eget perspektiv är jag rädd att den fungerar alldeles perfekt: ingen sanning, annat än när de vill att något skall vara sant.
Ja, det är väl det mest bekväma. Vad skönt det vore att konstruera ex vis broar och byggnader utan att några faktum från verkligheten som störde.
Eftersom det logiska resultatet blir att den som slår hårdast, skriker högst eller syns mest då anses ha mer rätt är det knappast förvånande att de främsta förespråkarna är etablerade journalister och akademiker som redan har stora megafoner för personligt bruk. GD
Sorgligt nog.
Pingback: Journalistik, postmodernism och sanning i media | Genusdebatten