Nina Björk. Foto: Lennart Perlenhem/Scanpix
Fortsättning från föregående inlägg…
Nina Björk skriver vidare i sin replik:
”Men feminismen handlar ju, som alla politiska kamper, om en konflikt om resurser och makt! Det är ju det som är politisk kamp. Byt ut ”män” i citatet ovan mot ”vita” under kampen mot apartheid i Sydafrika: ”Om vita ska ge avkall på sina privilegier, sin status och ställning, är det en förutsättning att de ska kunna se det som en fördel för dem själva. Annars skulle de uppleva det som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt.” Eller mot ”brukspatroner” under arbetarrörelsens barndom när fackföreningar var förbjudna, eller ”slavägare” under slaveriets tid i Nordamerika. De grupper i ett samhälle som har haft makt och resurser har aldrig aktivt själva velat mista dessa. Om de ändå har förlorat dem beror det på en politisk motståndsrörelse som inte har bett om lov när den kräver sin rätt.”
Tycker Björk verkligen att detta är relevanta jämförelser? Är en kvinnas liv i Sverige 2013 jämförbart med de svartas situation i Sydafrika? Är den jämförbar med slavars eller de livegnas? Utöver att hon gör sig skyldig till vad som brukar kallas för apex fallacy: hon jämför män i samhällstoppen (som får representera hela gruppen män) med hela gruppen kvinnor. Även historiskt sett är det en liten elit av män som haft den sorts makt och egendom som Björk skriver om.
”Feminister kräver sin rätt. Sin ekonomiska och sin politiska rätt. Feminister vägrar godkänna de manliga privilegierna. Och vi tänker inte fråga männen: ”Är det okej, eller upplever ni er hotade nu?””
Vilka ekonomiska och politiska rättigheter saknar feministerna? Vilka privilegier har männen, enligt Björk? Bra, jag tänker inte heller fråga Björk om lov för att uttrycka mina åsikter, något som hennes feministkollega Maria Sveland har lagt fram förslag inför Nordiska Rådet om att förbjuda.
”Nørmark talar om Danmark som ett ”föregångsland”, och han uppskattar Julian Assanges uttalande om Sverige som ett ”feminismens svar på Saudiarabien”. Varför? Därför att en anklagelse mot Assange om våldtäkt är under utredning. En rättegång kan alltså komma att avgöra den fråga om skuld som varken Nørmark eller jag har någon som helst aning om. Det är så det går till i en rättsstat: anklagelser om brott utreds.
Hur tänker Nørmark att anklagelser om brott ska hanteras? Ska ett gäng män sitta och känna vad som är rätt eller fel? Vilket är mest saudiarabiskt?”
Mycket ofta hörs det från feministiskt håll fördömanden när våldtäktsanklagade individer frias eller kvinnor som anmält våldtäkt ifrågasätts. Intrycket är många gånger att kvinnans ord ska betraktas som sanning rakt av och domen ska i princip kunna meddelas den utpekade utan vidare ifrågasättanden. Exempelvis nu senast i fallet med den ökända flaskan och blodet. Som det fungerar i den offentliga debatten i Sverige så sitter ett gäng feminister och känner vad som är rätt och fel. Exempelvis Maria Svelands hopbuntande av alla med åsikter som hon inte tycker om med Breivik. När inte det räckte, vill hon nu alltså kriminalisera kritik av feminismen. Apropå sitta och känna saker när det gäller rättsskipning.
”Att anklagelser om sexualbrott utreds är enligt Nørmark ett tecken på en ”en aggressiv och mansfientlig svensk feminism” som hyser en föreställning om kvinnors särskilt ”sårbara ’kyskhet'”. Ärligt talat: jag förstår ingenting. Hur kan kvinnors rätt att bara ha sex när de själva vill ha sex ses som uttryck för en föreställning om att kvinnors sexualitet är kysk? Om vi anser att anklagelser om våldtäkt bör utredas, är det för att vi anser att kvinnor är kyska?”
Björk vantolkar, antagligen med flit, det som Nörmark skriver, men med tanke på sexualbrott och kyskhet. Från feministisk håll hade många utgångspunkten att kvinnan som figurerade just i ”flaskmålet” inte kunde tänkas ha velat ha den typen av sex eller med flera män samtidigt. (Feministiska bloggen Bibieli: ”Och sen frias tre män från flaskvåldtäkt i umeå, man bara ja men vadå en flaska vill väl alla ha uppkörd i kroppen liksom?”) Detta visade sig vara en sanning med modifikation. Det är den sortens märkliga, nymoralistiska antaganden just från feministhåll som Nörmark troligen syftar på i sin text. Herregud, för något år sedan deklarerades från Södertörns högskola att ”en kvinnlig sexuell position som tar sig receptiva och omslutande uttryck” nu var helt ok och femme, det var inte ett uttryck för förtryck. Nog har delar av feminismen en hel del hang-ups angående sexualitet.
”Gäller det i så fall även om våldtäktsanklagelsen kommer från en man mot en annan man? Om någon man anmäler en annan man för våldtäkt och rättsväsendet svarar med att utreda denna fråga – beror det på att rättsväsendet hyser en föreställning om att den anklagande mannen i fråga är speciellt kysk och sårbar?”
Sedan när bryr sig feminismen om manliga offer? Svar: nu när det passar. Känner Björk till att det finns unga män och pojkar som utnyttjats av äldre kvinnor?
”Det som möjligen stämmer är att vi har lyckats uppnå en lägre toleransgrad för sexism i Sverige än i Danmark.”
Björk har tydligen missat att det startats mobbinggrupper med namn Vita kränkta Män och dito teaterföreställningar. Hon har uppenbarligen också missat det snarast dagliga hånandet av män, främst vita, heterosexuella och medelålders, i flertalet etablerade medier. Hon har inte snappat upp det ständiga hackandet på allt som är manligt.
”Och ja, Nørmark, det beror delvis på att jag som kvinna ser mig som ett offer för den sexismen. Ser mig som offer eftersom jag är det – att vara ett offer är inte som du tror något som den enskilda fritt väljer att vara eller inte vara. Däremot är jag ett offer som vägrar acceptera handlingen som gör mig till offer.”
Ja, man blir nog ett offer i det ögonblick man väljer att se sig själv som ett sådant. Men för Björk är lösningen att världen formas om, handlingen tas bort eller förändras, för att hon ska sluta se sig som ett offer.
Andra bloggar:
”Feminister kräver sin rätt.” Vilka feminister då, kvinnliga, manliga eller HBT?
Ja, jag undrade lite över den formuleringen också. Det verkar lite som att hon räknar in alla kvinnor i ”feministerna”. Eller kämpar feminismen för några särskilda rättigheter för just feminister, alltså inte kvinnor (som man kan förledas att tro…)?
Särskilda rättigheter för feminister måste det vara, såväl manliga, kvinnliga som HBT.
Vi feminister kämpar för vår självklara rätt att styra det svenska samhället utan att behöva bli ifrågasatta. Vi tolererar inte avvikande åsikter.
Väl talat, syster! Självklart ska det vara så. Jag slinter alltid på tangenterna.
Ja lika lite som Nørmark talar för alla danskar så talar Nina Björk för alla kvinnor eller ens alla feminister. Men ja feminismen är hopplöst kidnappad.
Äntligen ett erkännande!
Feminism är en politisk kamp, inget annat!
”Men feminismen handlar ju, som alla politiska kamper, om en konflikt om resurser och makt! Det är ju det som är politisk kamp. Byt ut ”män” i citatet ovan mot ”vita” under kampen mot apartheid i Sydafrika”
Byt ut män mot överklass, och kvinnor mot arbetare, så ser ni deras tydliga mål.
De är inget annat än kommunister!
Med detta erkännande har hon ju plötsligt också medgivit kvaliten på deras genuspropaganda a.k.a. ”forskning” a.k.a. lysenkoism..
Den är mer politisk än vetenskaplig.
Bort med dessa genuskommunister!
Ja och det är märkligt att vi ens har ett ämne som genusvetenskapen på högskolorna.
Lysenkoism, kallas denna typ av ”vetenskap”, efter Trofim Lysenko, som var en av de ledande i gamla Sovjetunionen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lysenkoism
Resultatet av denna ”vetenskap” vill feministerna nu använda i skolorna för att indoktrinera våra barn i den rätta läran, företrädesvis med hjälp av genuspedagoger, eller Zampolit som de kallades i Sovjet. Politiska kommissarier.
Är det fortfarande någon som betvivlar att feminismen bara är kommunismen förklädd som vargen i fårakläder?
Lars Bern skrev för någon månad sen om lysenkoismen på Newsmill. http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/16/pseudovetenskap-upph-jd-till-statsreligion
Mycket bra skrivet av honom.
Pang på alltihop!
Nu tillhör jag den möjligen något exklusiva skara som tycker att båda artiklarna i DN var ovanligt läsvärda: Dennis Nörmark för att han som en ”frisk fläkt” om än med något breda penseldrag ifrågasätter den svenska åsiktskonformismen, Nina Björk för att hon på ett relativt saklig sätt (se nedan) bemöter detta i ett svar som är kliniskt rent från det vanliga postmodernistiska mischmaschet och känslopjunket. Problemet är möjligen val av respondent, medan Nörmarks artikel huvudsakligen kritiserar den svenska medie- och statsfeminismen är Nina Björk en knappast en typisk representant för någondera. Från att ha varit 90-talets feministikon är hon idag mycket otypisk representant för dagens feminism och en ganska udda fågel i den svenska debatten: radikal socialist i ekonomiska frågor (vilket man naturligtvis kan tycka vad man vill om) kombinerat med påtagligt konservativa åsikter i sociala frågor.
Jag tycker i korthet att du i den kritik delvis skjuter bredvid målet. I stället för att hänvisa till ofalsifierbara påståenden om ”normer” och ”osynliga strukturer” anför hon konkreta problem (lönediskriminering, könsrelaterat våld etc) som går att bemöta i sak (vilket du också gör). Inledningen samt stycket om ”nio miljoner människor som skulle kunna tänka, värdera och känna fritt, oavsett kön” tolkar jag som att författaren ser individen framför gruppmarkören vilket jag tror även de flesta klassiska liberaler borde kunna skriva under på och det är faktiskt du och inte Nina Björk som i din kommentar drar fram floskler som ”patriakatet”, ”genuscertifiering”, ”socialt konstruerat kön” etc.
* Se t.ex Timbroliberalen Adam Cwejmans blogpost: ”De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv, men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.”
http://adamcwejman.blogspot.se/2013/03/hur-sverige-rasifierades.html
Tanken är ju att Nina Björk i sin replik ska försvara den svenska feminismen. Nörmarks artikel kritiserar inte Nina Björk, utan den svenska feminismen. Jag erkänner att flosklerna kommer delvis från mig, men de är floskler som just den svenska feminismen alltsomoftast rör sig med. Jag hänför till dem, eftersom det är ämnet för båda artiklarna. Ja, man kan hoppas att Björk vill se individen före kollektivet. Jag ser hennes inställning bara som raka motsatsen till ”könsrollskramande”, det enda tillåtna är att inte acceptera skillnaderna.
Nina Björk är ingen likhetsfeminist, hon framhåller bl.a. moderskap & äktenskap och har blivit kritiserad för ”särartstänkande” samt för att vara ”biologist”/”nykonservativ”/”kristdemokrat”; men även erkännande för ”en samtida feministisk rörelse från postmodernismens relativism och ensidiga upptagenhet av diskurs, sken och yta, till det politiska och materiella i kvinnors livsvillkor.”
http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/14/nina-bjork-ar-nykonservatismens-starkaste-filosof
http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/16/bra-att-nina-bj-rk-politiserar-feminismen
Nina Björk är en av få feminister som ibland lyckas sätta igång tankeprocesser hos mig, dvs hennes idéer är värda att reflektera och fundera kring, anser jag. Jag begriper dock inte hur hennes politiska utopi skulle kunna gå att förverkliga, den verkar mest skapad just för teoretiserande. Hur skulle en tillbakagång till byteshandel och liv i någon slags kommuner där alla är beroende av varandra, men ingen kan skapa sig individuell trygghet med pengar, vara en lösning som gynnar kvinnor (eller män, eller någon)?
Instämmer till fullo, men till skillnad från en statsfeministisk minister/ämbetsman behöver en fri debattör utan formell makt varken avkrävas ansvar eller realism, bara intellektuell hederlighet.
Pingback: Feministiskt u-landsbistånd till Danmarks kvinnor nu! | Jämställdhetsfeministerns blogg
Jag kan inte annat än att dra paralleller i retoriken med den marxistiska som ju Nina Björk säkert kan ordagrant.
”Kommunismen kommer att segra och kommunisterna kommer att ta makten och styra över proletariatet. Kapitalisterna kommer att besegras och förgöras!”
Byt ut några ord och vad blir skillnaden?
Sådant här tjafs förfäktas alltså av den liberala folkpartisten Maria Arnholm. Var någonstans i den liberala programförklaringen passar detta in?
Sant.
Pingback: Ordningen återställd, extrema svenskar ska vi vara stolta över « Toklandet
Pingback: Varför jag är emot kvinnoismen. Slutreplik. | Malte on the Roxxx