I jakt efter bilder till föregående inlägg ramlar jag över en artikel som Petra Östergren, feminist och författare, skrivit i Aftonbladet för fem år sedan. Enligt mig beskriver hon läget inom feminismen och reaktionerna på den ganska väl och hon kallar Pär Ström för, hör och häpna, debattör (visserligen med en något tveksam á la framför):
”Att debattörer á la Per Ström fått så mycket media beror bland annat på att mainstream feminismen misslyckats med att utvecklats, att vara självkritisk. Istället för att tänka nytt och eget har opinionsbildare, krönikörer och politiker upprepat slagord. I debatter om föräldraskap, arbete, våld och ses alltid kvinnor alltid som offer, de goda. Männen ses som onda, de som måste uppfostras och fås att tänka och agera rätt.
Det är klart att karlarna surat till. Och det är klart att feminismen inte får nya anhängare när allt är så svårt och snävt.”
Östergren har identifierat problemet, men föreslår tyvärr mer av samma medicin. Varför inte till exempel börja lyssna på vad Ström eller numera jämställdiströrelsen har att säga? Tyvärr sätter Östergren också sitt hopp till universiteten:
”På universiteten lär man sig tänka noggrannare och grunda sina åsikter på observationer, inte spekulationer. Där finns också nya kunskaper som öppnar upp för andra sätt att tänka kring kön, förtryck och kamp.”
Mjah…med tanke på hur t ex genusvetenskapen ser ut skulle jag inte vilja skriva under på detta påstående.
Artikeln visar på att åtminstone någon inom den feministiska rörelsen har insett problematiken och att man är i behov av självrannsakan och – kritik, men tyvärr visar väl utvecklingen efter 2008 att inte mycket av detta har hörsammats, snarast tvärtom. Retoriken är ytterst polariserad, kritiken har stämplats som hat och misandrin som torde fjärma fler och fler män för var dag som går frodas i högsta välmåga på landets kultursidor och bland krönikörer.
”För det är genom dem vi kan lära oss att inte bara kvinnor far illa av genussystem, även män har ramar som begränsar. Att maktmönster inte är statiska, utan dynamiska och föränderliga och förändring därför är möjlig. Att det i de mest förtyckande situationer finns motstånd, så slampighet, likväl som slöja, kan vara en strategi. Att det inte finns en slags kvinna, utan vi är alla olika och därför har olika tolkningar och behov. Att verkligheten är mångfacetterad och att politiska lösningar därför aldrig kan vara enkla.”
Hear hear
Är Petra Östergren av den åsikten i dag?
Det vet jag inte. Det vore ju lite intressant att höra hur hon tänker idag…
http://www.petraostergren.com/pages.aspx?r_id=40672
Petra är ju utslängd från den den feministiska gemenskapen sedan hon vågade sig på att lyssna på på kvinnor som livnär sig på sin feminitet och rapporterat sina analyser som inte riktigt stämmer överens med feminismens ständiga offerperspektiv.
Hon har efter att publicerat ”Porr, horor och feminister” dragit sig bort från den allmänna debatten.
Aah, var det så det gick? Det klingar någon diffus klocka i bakhuvudet nu när du skriver det här…
Pingback: Dagens humor… « Toklandet
Här lite mer om hennes ”brytning” med radikalfeminismen.
http://www.petraostergren.com/News.aspx?r_id=9361
Pelle Billing har omtalat henne som en av de ”konstruktiva” feministerna.
http://www.pellebilling.se/2011/01/kjoller-fortsatter-sitt-viktiga-korstag/
Och tom Sveriges bästa feminist (intervjun finns tydligen inte längre dock)
http://www.pellebilling.se/2009/12/petra-ostergren-sveriges-basta-feminist/
Tack för länkarna, ska kolla upp!
Det är sorgligt att de sansade ”feministerna” blir undanskuffade och osynligjgorda i debatten, fast ändå refererade i egenskap av NAFALT.
Vad var NAFALT nu igen?
Not All Feminists Are Like That.
Det vanliga försvaret när man påtalar något extra korkat och enkelt motbevisat som feminister i allmänhet brukar klämma ur sig
Ja just det, tack.
Verkligen ”á la”, inte ”à la”? (Liten sak, jag vet.)
Jag tror att det är à la.
Ni har rätt, det skrivs à la (biff à la Lindström t.ex.).